Inrikes

Ekot-medarbetare känner sig uthängda: »Vi är ta mig tusan inte rasister«

Striden kring mångfalden på Sveriges Radio är som ett tuggummi fastkletat på public servicebolagets skosula – omöjligt att bli av med.

Nyligen var det återigen liv i spalterna kring det Black Lives Matters-inspirerade uppropet ”Vems SR - Ett upprop för representation och mot rasism på SR”. Vissa av undertecknarna har fått restriktioner kring vad de kan rapportera om, då deras uttryckta stöd för BLM krockar med public service strikta krav på opartiskhet. I facktidningen Journalisten (5/2) berättar några hur de känner sig uppläxade och utsatta för förhör och systematisk disciplinering av sina chefer.

Ja, hur är stämningen kring denna fråga på Ekoredaktionen, som pekats ut i medierna? Fokus har pratat med anställda på Ekot som ger en kompletterande bild till vad som hittills kommit fram. De uttalar sig mot löfte om anonymitet.

– När vi i höstas fick reda på det första uppropet, var vi många som inte alls kände igen oss i beskrivningen av Sveriges Radio. Men det vågade vi inte säga, vi ville inte bli anklagade för att vara rasister, säger en källa. Mitt intryck är att majoriteten på Ekot inte håller med om uppropet. Nästan ingen utom en liten klick tycker sådär. Men de svartmålar hela kulturen och arbetsklimatet.

Hen tar upp stöduppropet som publicerades i DN, undertecknat av flera namnkunniga Ekomedarbetare:

– Underskrivet av mina kolleger – som jag högaktar! Men de förde inte debatten internt, utan skickade uppropet direkt till DN:s kultursida. Jag blev oerhört ledsen och besviken. Det var rent ut sagt pissigt gjort. Kan hända har vi på Sveriges Radio våra sidor, men vi är ta mig tusan inte rasister. Varför hängde de ut oss? Jag begriper det fortfarande inte. Det öppnades en vallgrav mellan oss, ett sår.

En annan person beskriver också hur grupp ställts mot grupp. Den ena är högröstad och uppmärksammad i medierna, den andra är en tyst majoritet.

– Många är rädda. På våra möten är det ena sidan som pladdrar på, medan den andra sitter tyst. Man vill inte få stämpeln på sig att vara rasist. Det har också hänt att vad folk sagt på våra interna morgonmöten citeras i pressen dagen därpå. Läckor som blir en tendens till angiveri.Denna andra källa säger att detta tyvärr lägger ett lock på diskussionerna och att det därmed blir svårt att nå lösningar på eventuella problem.

– Vi får heller inte uttala oss om de här rasism-exemplen som tas upp i uppropet. Men jag kan säga att det finns ett antal av dem som helt enkelt inte stämmer. Det här att ett reportage eller inslag skulle ha stoppats på grund av rasism, handlar i själva verket om normala journalistiska överväganden. Vilken reporter har inte varit med om att en idé har förkastats eller ett rep ställts?

Hen upplever det som ”skrämmande”, ”sorgligt” och ”obehagligt” att arbetsplatsen hängs ut externt av de egna kollegerna.

–Vi arbetar ju så nära varann. Jag tänker mer på vad jag säger nuförtiden, och till vem.

Nathalie Rothschild är en av få anställda på Ekot som uttalat sig kritiskt mot uppropen, under eget namn. Hon minns händelserna i höstas.

– Jag hade vid några möten invändningar mot ”Vems SR” och upplevde då att jag var rätt ensam om dem. Men efteråt kom medhållen. I mail, telefonsamtal och FB-mess fick jag mycket uppskattning. Folk kunde säga ”du ska veta att det är många som håller med dig”.

Att jobba i den heta nyhetspulsen är fantastiskt, konstaterar en av källorna ovan.

–Men det kräver också att man kan skoja emellanåt. För att orka med hetsen. Även humorn har skadats på vägen. En tyst redaktion är en hemsk redaktion. När det var som värst blev det väldigt tyst.

***

FAKTA: Upproret på SR

I september 2020 gick 39 nuvarande och tidigare medarbetare på public servicebolaget ut med uppropet ”Vems SR? Ett upprop för representation och mot rasism på SR”. De som undertecknat skriver att svarta och rasifierade anställda ”känner sig ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta på redaktionerna”, och skrev att detta ”får allvarliga konsekvenser för journalistiken och för vår arbetsmiljö, och därmed vår hälsa”.

Man hade också krav på en inventering av de anställdas etniska bakgrund, kopplat till krav på hur stor andel av medarbetarna som skulle ha rötter i andra länder. I kölvattnet på det första uppropet kom ett stöttande öppet brev med flera högprofilerade radiomedarbetare, som bla tog avstånd från vd Cilla Benkös uttalande att Sveriges Radio inte var ett rasistiskt företag. Radioprofilerna ansåg att det var ”att skyla över problemen och den tystnadskultur som uppenbarligen finns”.

LÄS OCKSÅ: Anna Gullberg: Så blev omläggningen av buss 76 sprängstoff i radion

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera