Politik / Utrikes

Joe Biden överger Kinastrategi från Obama-åren – följer Trumps inslagna väg

När det gäller Kina är Joe Biden mer lik Donald Trump än Barack Obama.

Det började hjärtligt när världens nu två mäktigaste män i mitten av februari talade med varandra på telefon för första gången. Joe Biden var nämligen noga med att önska Kinas president Xi Jinping ett gott nytt kinesiskt år. Men fortsättningen på det två timmar långa samtalet kom inte att präglas av artigheter.

Tvärtom uttryckte Biden i tur och ordning sin oro över vad Vita huset senare i ett uttalande benämnde som Kinas påtvingade och orättvisa ekonomiska politik, förtryck i Hongkong, brott mot mänskliga rättigheter i Xinjiang, samt aggressiva handlingar mot Taiwan.

Det var heller inte bara själva samtalsämnena som skapade en spänd stämning mellan de två ledarna. Det tog nämligen tre hela veckor in på Bidens presidentskap innan de talade med varandra. Dessförinnan hade USA:s nye president redan ringt till ett dussintal statschefer världen över, inklusive Rysslands Vladimir Putin.

Alldeles före samtalet med Xi Jinping, lät en högt uppsatt tjänsteman i USA:s nya administration en utvald skara reportrar veta att man tittat närmare på den så kal­lade »strategiska rivalitet« som kännetecknade relationen med Kina under Donald Trump. Konceptet beskrevs nu som »förtjänstfullt«.

Allt gick stick i stäv med farhågorna för en återgång till den Kinapolitik som fördes under Barack Obama. Förvisso avsåg Obama genom sin »Pivot to Asia« att omfördela diplomatiska och militära resurser från Mellanöstern till Östasien. Den främsta anledningen till denna policy, som lanserades 2011, var Kinas växande inflytande i regionen.

Men såväl analytiker som politiker i områdets mindre länder ser i dag tillbaka på initiativet med besvikelse. Absolut ingenting skedde då Peking korsade de röda linjer som Obamas administration drog upp. Tvärtom kunde Kina ostraffat flytta fram sina positioner och de facto ockupera stora delar av Sydkinesiska havet genom konstgjorda, tungt militariserade öar.

Under sina åtta år som Obamas vicepresident var Joe Biden i regel motvillig till att agera militärt proaktivt i Östasien. Han talade om Kina främst som en samarbetspartner och om Ryssland som det absolut största säkerhetshotet.

Mycket tyder på att Biden länge var fast i detta tankemönster. Han har ofta framhållit den vänskap han odlat med Xi Jinping under mer än 20 timmar privata möten då de båda var vicepresidenter. I ett tal så sent som 2019, sa den då nyblivne presidentkandidaten att Kina »inte kan äta vår lunch«, eftersom landet inte är någon match för USA.

Sedan detta klumpiga uttalande, och efterföljande reaktioner, har det dock varit annat ljud i skällan. Under valkampanjens gång kallade Biden sin gamle vän för buse (thug). Och hans kampanjkontor talade redan i augusti om övergreppen mot etniska minoriteter i Xinjiang som ett folkmord.

Den hastigt förändrade retoriken beror på att Biden »omprogrammerades«, sa en av hans rådgivare till The Economist i slutet av fjolåret. En omställning som även märks på de tjänstemän som fått ansvaret att hantera relationen med Kina.

Som president kommer Biden själv sannolikt att ha fullt upp med att ena ett splittrat land, sparka i gång en slumrande ekonomi och bekämpa pandemins härjningar. En av de främsta rösterna för den nya administrationens Kinapolitik är i stället utrikesminister Antony Blinken.

I senatens utfrågning inför sin nominering, sa Antony Blinken att Kina är det av världens alla länder som utgör den största utmaningen för USA. Relationen USA-Kina beskrev han som den viktigaste i världen, och den kommer att forma framtiden. Blinken sa vidare att Donald Trump »gjorde helt rätt« i att inta en tuffare hållning mot Kina, och höll med om sin föregångare Mike Pompeos klassificering av förtrycket mot etniska minoriteter i Xinjiang som folkmord.

Jake Sullivan, ny nationell säkerhetsrådgivare, har pekat på att USA måste vara redo att agera på ett vis som innebär verkliga konsekvenser för Kina. Han har fyllt sitt säkerhetsråd med tjänstemän som tidigare koordinerat USA:s politik i Stillahavs-regionen.

Bland andra finns där Kurt Campbell, som var pådrivande för det ökade fokuset på Östasien under Barack Obama. Campbell – som länge varnat för Kinas uppgång – ska nu överse rådets verksamhet kring regionen, med uttalat syfte att motverka Pekings så kallade »skarpa maktutövning« mot sin grannländer.

Försvarsminister Lloyd Austin sa under senatens utfrågning att Kina är det största och allra tydligaste hotet mot USA. Han framhöll en nationell försvarsstrategi författad av Donald Trumps administration 2018 som en »fullständigt korrekt skildring av nuvarande utmaningar«.

En av de viktigaste punkterna i detta dokument är att se till så att Taiwan kan försvara sig då relationen med Kina blir alltmer spänd. Austin garanterade senaten att USA kommer att leva upp till sina åtaganden att hjälpa Taiwan att avvärja kinesisk aggression.

Taiwan fortsätter vara den i särklass mest laddade frågan mellan världens två mäktigaste länder. Det var därför väntat att Peking här tidigt skulle testa den nye presidenten. Redan samma dag som Bidens installationsceremoni ägde rum, flög ett kinesiskt spaningsflygplan genom Taiwans särskilda luftzon för identifiering i försvarssyfte.

Intrånget följdes av ytterligare ett par dussin stridsflygplan de nästkommande dagarna, inklusive tunga bombplan med förmåga att slå ut ubåtar. Biden hade uppenbarligen retat upp Kina genom att bjuda in Hsiao Bi-khim, Taiwans inofficiella ambassadör i USA, att närvara vid ceremonin.

Hsiao var den första taiwanesiska toppdiplomaten i USA att närvara vid installationen av en ny president i Washington, sedan USA 1979 bröt den fullvärdiga diplomatiska relationen med Taiwan, vilket var ett villkor för att upprätta dito med Kina. Omedelbart efter att Biden svurits in så underströk Emily Horne, taleskvinna för det nya nationella säkerhetsrådet, hur USA:s åtagande att försvara Taiwan alltjämt är bergfast.

Om Taiwan får fungera som rättesnöre så går det inte att utläsa någon rädsla för konfrontation hos det nya amerikanska ledarskapet. När den avgående utrikesministern Mike Pompeo skrotade en rad restriktioner i USA:s diplomatiska relationer med Taiwan, sågs beslutet av många som en provokativ dödsryckning.

Men Antony Blinken har inte bara berömt sin företrädares beslut. Han argumenterar även för att Taiwan ska spela en större roll internationellt, bland annat genom deltagande i FN-organ och andra liknande sammanhang där landet ännu envist utfryses och isoleras av Kina.

Vidare tog Joe Biden själv till vara de restriktioner som Pompeo skrotat, genom att i februari skicka Sung Kim, ordförande för utrikesdepartementets byrå för Östasien och Stillahavsregionen, att möta den taiwanesiska ambassadören Hsiao Bi-khim.

Jämfört med åren då Biden var vicepresident så ser den amerikanska opinionen  vad gäller Kina nu helt annorlunda ut. Tankesmedjan Pew Research visade i höstas att allmänheten i USA – liksom i en rad andra demokratier – aldrig har haft en mer negativ bild av Kina sedan smedjan startade sina årliga undersökningar på ämnet.

År 2002 var 43 procent av de tillfrågade amerikanerna positivt inställda till Kina, och 35 procent negativt inställda. I fjol hade dock 73 procent en negativ bild. Andelen svarande vars uppfattning om Kina nu är »mycket negativ« hade dessutom ökat med närmare 20 procentenheter på bara ett år. Likaledes hade andelen svarande med en negativ bild av Xi Jinping ökat från 58 till 77 procent mellan 2014 och 2020.

Inom båda partier och i kongressens båda kamrar har stödet för en hårdare politik mot Kina vuxit sig starkare än på mycket längre. Inför telefonsamtalet mellan Biden och Xi sa en högt uppsatt tjänsteman till de utvalda reportrarna att inställningen till Kina förändrats dramatiskt under de senaste 4–5 åren. Inte bara i Washington, utan även bland USA:s allierade.

Detta är verkligheten som USA:s president nu har att navigera efter. »Bidens administration kommer hållas med ett väldigt kort koppel då det kommer till att göra någonting alls vilket kan uppfattas som att ge efter för Kina«, sa Wendy Cutler, vice ordförande för tankesmedjan Asia society policy institute, efter telefonsamtalet.

Det blir alltså ingen tillbakagång till Barack Obamas Kinapolitik. Eller för den delen till den tillmötesgående politik som alla amerikanska presidenter fört gentemot Peking sedan Richard Nixons banbrytande besök i staden 1972.

Men det blir heller ingen fortsättning på Donald Trumps oförutsägbara och skräniga ensamkorståg. För även om USA:s nya administration omfamnat Trumps ambition att konfrontera Kina, så har man samtidigt avfärdat hans tillvägagångssätt. I stället för unilaterala och till synes improviserade handlingar, så är planen att skapa en enad front av demokratiska nationer för att bemöta Pekings framfart.

Ett led i den planen är att återta befälet internationellt. USA:s närvaro i FN är nödvändig för att utmana Kinas försök att »driva en auktoritär agenda« i organisationen, sa nya FN-ambassadören Linda Thomas-Greenfield i sin utfrågning i senaten. Hon lovade att arbeta aggressivt mot Kinas så kallade skadliga aktiviteter i New York.

Att skapa en allians mot Kina är dock diametralt annorlunda än när utmanaren hette Sovjetunionen. Det handlar nu inte om att rada upp soldater och stridsvagnar vid varandras gränser. En av de absolut viktigaste uppgifterna är att undvika att Kina blir högteknologiskt världsledande, och därmed kan fortsätta utöva diplomatiska och ekonomiska påtryckningar.

Donald Trumps fyra år vid makten kännetecknades av konstant käbbel, framför allt med EU, om allt från regler vid företagsförvärv till handelstullar och forskningssamarbete. För att behålla det teknologiska försprånget vill USA nu uppmuntra till samarbete inom dessa och flera områden.

Trump lyckades dock med att genom en rad sanktioner försvåra för kinesiska aktörer att få tag på halvledare och andra livsviktiga högteknologiska komponenter. Kina kan ännu inte producera de allra mest sofistikerade halvledarna och mikrochippen på egen hand. En allians skulle sätta käppar i hjulet för Pekings uttalade strävan att bli inte bara självförsörjande utan också världsledande vad gäller denna tillverkning.

I samband med telefonsamtalet i mitten av februari så presenterade den nya administrationen en ny Kinapolitik bestående av fem punkter. »Allianser« och »högteknologi« fanns med, liksom den grundläggande punkten att bygga upp USA:s ekonomi och industriella bas för att skapa sig ett starkare utgångsläge i konkurrensen mellan länderna.

De övriga två punkterna rörde »handel« och »försvar«. En förfärad omvärld må ha sett på Trumpadministrationens strafftullar mot Kina som början på ett förödande handelskrig. Icke desto mindre har de försett det nya ledarskapet med en ekonomisk hävstång att använda sig av.

Trumps tullar, meddelade Vita huset, ska för tillfället kvarstå. De kan sedan komma att »justeras«, men först efter noggranna konsultationer inte bara inom den nya regeringen utan även i samråd med allierade i Europa och Asien.

Finansminister Janet Yellen förväntas även hon spela en avgörande roll i relationen med Kina. Hon var också en av de ministrar som lät allra mest stridslysten under senatens utfrågning. Yellen försäkrade att hela den amerikanska verktygslådan ska användas för att motverka Kinas »olagliga, orättvisa och kränkande« ekonomiska politik. Utpekade områden innefattar subventionerade statliga företag och stöld av immateriella rättigheter.

På försvarssidan finns det – tvärtemot Trumps retorik – inga planer på att minska antalet amerikanska trupper i regionen. Den nya administrationen kommer även att fortsätta att skicka fartyg på uppdrag för att värna om fri navigering på internationella vatten som Peking anser vara kinesiskt territorium.

Som ett självironiskt kvitto på att han nu uppfattat den nya tidens utmaningar, sa Joe Biden till en samling senatorer efter sitt två timmar långa samtal med Xi Jinping att det nu är hög tid att börja skrida till verket – annars kommer Kina äta vår lunch!

Från kinesiskt håll lät det dock något annorlunda. Enligt Kinas statliga medier sa Xi till Biden att fortsatt dåliga relationer vore »en katastrof« för båda länderna. Ett konstruktivt samarbete baserat på ömsesidig repsekt skulle däremot inte bara gynna dem själva, utan hela världen.

Med detta menas, givetvis, samarbete på kommunistpartiets villkor. »Konstruktivt« och »ömsesidig repekt« är i partiets politiska vokabulär metaforer för att andra länder ska upphöra med all kritik av vad Peking anser vara interna angelägenheter. Xi var mycket riktigt noggrann med att understryka hur bland annat Taiwan, Hongkong och Xinjiang är frågor som rör Kinas självständighet, samt att USA måste tassa försiktigt kring dessa.

Ingen av ledarna är alltså redo att vika sig på någon av de punkter som skapar allra störst spänning mellan länderna. Om ytterligare tecken mot förmodan behövs för att förstå att de kommande fyra åren blir stormiga, ta då en titt på Antony Blinkens samtal tidigare denna månad med Yang Jiechi, Kinas högst rankade utrikespolitiska tjänsteman.

Utrikesdepartementet nämnde inte ens potentiella samarbetsområden som klimatet eller covid-19 i sin summering av samtalet. Efter vad som av allt att döma var en mycket besvärlig konversation, nöjde sig Blinken med att konstatera hur USA kommer samarbeta med likasinnade allierade för att ställa Kina till svars för de hot som landets agerande utgör mot regionens stabilitet i allmänhet och Taiwan i synnerhet.

Huruvida den nya amerikanska Kinapolitiken blir framgångsrik, beror inte bara på USA. Strategin är också beroende av att världens krympande samling demokratier orkar gå samman för att hindra världens största diktaturs målmedvetna utbredning. Från London, Canberra, Tokyo, Taipei – ja även Ottawa, Seoul och New Delhi – kan en sådan vilja anas.

Men ett merkantilistiskt Bryssel sänder helt andra signaler. Just före nyårsafton ingick EU ett lika omfattande som kontroversiellt investeringsavtal med Kina, som visar på unionens ambition att verka som en tredje och balanserande stormakt vid sidan av de andra två.

När rivaliteten mellan världens två stormakter nu ser ut att förvärras ytterligare, är risken dock överhängande att EU kommer att behöva välja sida vare sig man vill eller inte.

***

Kinas territoriella tvister

Taiwan: Retoriken om militär aktion mot Taiwan trappas upp. Fler kinesiska stridflyg och fartyg ses kring ön än tidigare, vilket ökar risken för en olycka.

Sydkinesiska havet: Kina gör anspråk på 90 procent av havet, ända ner till Borneos kust. Har byggt flera konstgjorda öar där militär nu är stationerad.

Japan: Kina gör anspråk på den japanska ögruppen Senkaku. Kustbevakningen har bara i år skickat flera fartyg in på japanskt territo­rialvatten.

Indien: Dussintals soldater från båda sidor dog i somras i strider vid gränsen i Himalaya. Kina har fortsatt flytta fram sina positioner.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera