Planet som slukar resurserna

Regeringens konferensrum Bella Venezia i Rosenbad var nästan fullsatt redan en kvart före utsatt tid, den 5 september 2007. Stämningen var munter, för den politiska journalistkåren vädrade blod. TT hade gått ut med nyheten redan klockan 12, men Fokus reporter Torbjörn Nilsson var ändå inte helt säker:

»Alltså, det är jäkligt ovanligt att en minister avgår i protest mot sin egen regering«, sa han till bänkgrannen. »Och det här är ju en av Reinfeldts bästa kompisar.«

Mikael Odenberg berättar för en samlad presskår att han avgår som försvarsminister. FOTO: TT

Det fanns för många Jas, men för lite pengar till försvaret.

Klockan 13.00 kom försvarsministern och reservmajoren Mikael Odenberg in, punktlig som ett artillerianfall och tung som en stridsvagn. Han såg närmast roat ut över en pluton politiska reportrar och fotografer och meddelade att han beslutat lämna sitt uppdrag:

»Jag vill kunna se mig i spegeln, och jag vill kunna se försvarets anställda i ögonen. Utgiftsminskningen på 4–5 miljarder kronor kan jag omöjligen acceptera. Det finns ingen grund för att försvaret kan effektiviseras så.«

Det var välkänt att han blivit rejält förbannad då finansminister Anders Borg tidigare gått ut och aviserat stora nedskärningar i försvaret, utan att ens prata med försvarsministern.

Mikael Odenberg trodde att de rett ut saken tills hans tjänstemän upptäckte att finansdepartementet petat in nedskärningen igen i budgetarbetets slutskede.

Odenberg hade vetat om det en vecka, men ganska snart insett att det var kört. Fredrik Reinfeldt, som han jobbat så hårt bakom kulisserna för att hjälpa till makten, hade valt Anders Borg framför honom.

Drygt 4 miljarder skulle bort. Samma summa som försvarsministern just baxat genom riksdagen för att uppgradera 31 Jasplan som redan blivit omoderna. Samtidigt hade ÖB sagt att han bara behövde 100 flygplan. Ett fyrtiotal måste stuvas undan i bergrum, trots att man hyrt ut 28 plan till Ungern och Tjeckien. Det fanns för många Jas, men för lite pengar till försvaret.

Generallöjtnant Nils Sköld (son till Socialdemokraternas försvarsminister under andra världskriget Per Edvin Sköld) var arméchef när det nya stridsflygplanet debatterades i slutet av 1970-talet. Han yttrade då de ord som förföljt Jasprojektet till dags dato:

»Jasplanet hotar att bli en gökunge i försvarets bo.«

När det svenska försvaret de närmaste tio åren ska återställas, så att vi kan försvara landet tills vi får hjälp av våra vänner i Nato, blir kostnaden historiskt hög.

Totalförsvaret växer från cirka 62 till 89 årliga miljarder åren 2021–2025. Sedan 2014, då Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog över, kommer försvarsutgifterna att öka med 85 procent fram till 2025. Det är den största upprustning som gjorts sedan kalla krigets start 1948.

I huvudsak är politikerna överens om att satsningarna behövs. Moderaterna och Kristdemokraterna befarar att det krävs ännu mer pengar för att nå de mål försvarsutskottet enats om. De ville säkra ytterligare några årliga miljarder efter 2025. Det avfärdade regeringen med att försvarsuppgörelsen ska ha en kontrollstation efter valet 2022 och att en ny försvarsberedning ska tillsättas året därpå.

Försvarsplanering liknar sovjetiska femårsplaner. Finansministrar oavsett partifärg ogillar utgifter – och de hatar utgifter bundna under så lång tid. De vill jobba med nästa budget och bara göra prognoser för de följande två åren. Men försvaret är ett befogat undantag, eftersom ledtiderna för såväl materielanskaffning som personalförsörjning är utdragna. Långsiktiga satsningar är också en säkerhetspolitisk signal om beslutsamhet till dem som går och tittar snett eller lystet på oss.

Det innebär att satsningarna i riksdagens försvarsbeslut den 15 december sträckte sig över 2030. Därmed tvingades finansminister Magdalena Andersson se nästan en hel statsbudget intecknas under de närmaste tio åren.

Paradoxen är att vi, trots de stora pengarna, inte får så värst mycket större försvar än det vi redan har på papperet. Däremot ett som förhoppningsvis fungerar i verkligheten och hjälpligt kan fördröja en angripare.

Med försvarsminister Peter Hultqvist genomgår Sverige den största upprustning av försvaret sedan Kalla krigets dagar. FOTO: TT

Sveriges försvar har krympts och tunnats ut sedan Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen ett par år senare upplöstes. Nedskärningarna har oftast gjorts med bred partipolitisk enighet i fem raka försvarsbeslut från 1992 till 2009. När omvärlden såg mindre hotfull ut var det logiskt att sänka garden. Så skedde också internationellt där det talades om en ­»peace dividend«, fredens utdelning i form av sänkta försvarsutgifter.

Sverige gick längre än de flesta. Nittio procent av arméns krigsorganisation skrotades, toppat med beslutet att avskaffa värnplikten 2009. Flygvapnet och marinen klarade sig undan med att halveras. Förråden tömdes; ammunition destruerades till kostnader som översteg nypris. Oanvända Volvomotorer skrotades av miljöskäl; materiel såldes eller skänktes bort som bistånd; vapenordrar inhiberades och en svärm fullmaktsofficerare fick gå hem vid fyllda 55 med nästan full lön.

Det gav resultat. Utgifterna sjönk från 2,4 procent av BNP 1990 till 1,3 år 2009, för att fortsätta ner till fjolårets 1 procent.

Redan 1996 hade försvaret riktats om till internationella insatser, för att på hemmaplan främst klara insatser mot ett geografiskt och tidsmässigt mycket begränsat angrepp.

Mycket kan sägas om våra generaler och försvarspolitiker, men inte att de varit naiva. Snarare har de varit misstänksamma mot allt som luktar avrustning. Alltså förberedde Sverige en återtagning av försvarsförmåga, låt vara att det kunde ta tio år. Vi behöll därför en god del av försvarets struktur och personal för att kunna få i gång krigsmaskinen igen om det skulle börja osa hett.

Redan medan försvaret förberedde värnpliktens avskaffande 2008 visade Rysslands krigsinsats i Georgien att Vladimir Putin inte var någon gosig nalle av Boris Jeltsin-typ, utan snarare just så lömsk som björnar sägs vara. Sedan följde annekteringen av Krim och hybridkriget i östra Ukraina. Sverige måste visa flagg och förmåga att göra motstånd.

Men att vaska fram ett respektabelt nationellt försvar kräver andra kompetenser än att hålla några tusen stridsdugliga anställda redo för internationella insatser. Dessutom krävs mer och modernare utrustning till armén, som avlövats på nästan all personal och materiel. Liberalernas garvade försvarsexpert Allan Widman brukar sammanfatta problemet: »Att ha betydligt fler stridsflygplan än haubitsar [artilleripjäser, red anm] är onekligen en unik mix.«

Katapultstol ingår. Statsminister Stefan Löfven hjälper till att sälja in Jas till Brasiliens president Dilma Rousseff vid ett besök i Linköping 2015.

De senaste två decennierna har försvaret kostat ungefär 40 miljarder kronor om året. Nästan hälften har gått till materiel­inköp, en fjärdedel till löner, och resten till hyror, drift och underhåll. Man har nödtorftigt klarat av två huvuduppgifter: att stödja svensk försvarsindustri och att hålla ett (allt sämre) värnpliktsförsvar. När den tredje uppgiften, internationella insatser, tillkom blev det en för mycket. År 2009 fick värnplikten offras och därmed större delen av armén som inriktats mot insatsförsvar. Marinen och flygvapnet bantades också hårt, men fick behålla vissa prioriterade materielprojekt.

Mest omhuldat av alla projekt är Jas Gripen, som gått närmast oanfrätt genom försvarets svältkur. När upprustningen nu inleds är kostnaderna stora för att återställa en sargad armé. Samtidigt är nya Jasplan kontrakterade till en kostnad som 2012, av dåvarande försvarsminister Karin Enström, prissattes till 90 miljarder.

När Jasprojektet, 1982, presenterades för medierna frågade SVT:s reporter Jan Scherman flygstabens vältalige informationschef Ulf Björkman om projektet hade någon slogan? Björkman, överstelöjtnant, var en mångsysslare. Han hade varit adjutant åt både gamle och unge kungen, drivit pr-firma med uppdrag åt franska Airbus och var vid sidan av tjänsten som informationschef även moderat kommunpolitiker i Solna. Han funderade några sekunder och lyfte sedan sitt glas:

»Säg Jas till neutraliteten!«

Här finns en del av förklaringen till att svensk flygindustri ständigt lyckats få nya beställningar på att utveckla egna flygplan, trots att det hade varit billigare och mer effektivt för staten att köpa utländska alternativ.

Svenska Aeroplanaktiebolaget, Saab, startades 1937 för att bygga flygmaskiner åt försvaret. Först tyska på licens, några år senare egenkonstruerade. Medan orosmolnen växte över Europa köpte Sverige italienska, tyska och amerikanska plan. När USA lade embargo på sin flygplansexport insåg regeringen att neutralitet krävde sin egen flygindustri.

Först under världskrigets sista år kom Saabs produktion riktigt upp i varv. Efter järnridåns bildande och kommunisternas kupp i Prag 1948 beslöt Sverige att bibehålla den höga nivån på försvaret in i det »kalla kriget«.

Saab ritade och byggde flygplan i rasande takt. På tio år kom tre flygplanstyper: 29 Tunnan, 32 Lansen och 35 Draken.

Mellan 1945 och 1958 levererade Saab 1 510 flygplan till flygvapnet. Samtidigt importerades 770 plan. Resultatet blev att Sverige i slutet av 1950-talet hade världens fjärde största flygvapen.

Under 70 år har Saab byggt 2 346 flygplan åt försvaret. 60 Gripen E är beställda för leverans de närmaste fem, sex åren.

Sverige var en stormakt i luften under kalla kriget. Vi är fortfarande en stormakt när det gäller vapenutveckling. Bara en handfull länder, som USA, Kina, Ryssland eller Frankrike, utvecklar både egna stridsflygplan och ubåtar. De flesta länder går samman för att klara de enorma kostnaderna förknippade med att utveckla ny teknik.

Därför blir Jas Gripen det sista svenskbyggda stridsflygplanet. Det blev en dyr-grip, eftersom vi beställde för många. S-veteranen Thage G Peterson var försvarsministern som 1996 beställde ytterligare 64 Jasplan så att vi skulle ha 204. Något han sagt sig ångra:

»Vi beställde fler än vi behövde«, medgav han för Expressen 2011 och sa sig ha varit utsatt för »hårt tryck från svenska myndigheter, facket och en militärledning som satt på samma sida som Saabledningen och industrin«.

Jas är i hög grad ett industripolitiskt projekt: ÖB Lennart Ljung lät 1981 utreda behovet av stridsflygplan och kom fram till att köp av utländska flygplan skulle ge bäst operativ effekt, alltså mest »pang för pengarna«:

För att Jas skulle löna sig behövde Saab bygga 300 flygplan.

I dag verkar det högst osäkert hur många Jasplan som faktiskt byggts:

1982 beställdes 5 provflygplan och 30 serieplan med option på ytterligare 110. När kalla kriget just upphört 1991 beställdes de 110 planen. Två år senare beslöt S-kongressen att den planerade delserie 3 om 64 plan inte skulle byggas. Ändå köpte S-regeringen de 64 planen 1996 samtidigt som flera försvarsbeslut bantat flygvapnet.

Så långt kan till och med en tredjeklassare räkna: 209 maskiner.

Därefter byggdes många av de första seriernas Gripen A/B om till den modernare Gripen C/D medan andra skrotades och användes för att plocka reservdelar av. Två A/B kunde bli en C/D.

Nu byggs 60 nya Gripen E, men det är fortfarande oklart vad som ska hända med alla Gripen C/D. Summa beställda plan: 264 (exklusive provflygplan).

Enligt det senaste försvarsbeslutet den 15 december 2020 ska försvaret ha 104 Gripen. Av de 160 »för många« har 40 av flygvapnets plan hyrts ut till Tjeckien, Ungern och Thailand; 7 har havererat; några går som provflygplan och 2 har donerats till flygmuseum.

På en mejlfråga från Fokus om hur många som tillverkats hittills svarar Saabs pressansvarige, Johan Öberg, att det är 284 stycken.

Men borde det inte vara 237? Eller betraktas en ombyggd Jas som en ny leverans?

Öberg medger att »där ingår några uppgraderingar«.

En gammal Jas blir som ny igen. Industripolitikens Fågel Fenix.

Vis av tidigare fördyringar beställde Sverige de första Jasplanen till fast pris. Fram till 1998 hade projektet en kostnadsram, som omförhandlades och vidgades. När 100-miljardersvallen var sprängd avskaffades ramarna.

Enligt det senaste försvarsbeslutet ska ett kostnadstak återinföras. Men det är svårt att avgöra vad projektet kostat totalt. Flygplan och vapen har en prislapp, men i takt med att luftförsvarssystemet blir alltmer komplext är det svårt att avgränsa Jasprojektet från stridsledningssystem och basinvesteringar, eller att skilja underhåll från uppgraderingar. Därtill är det mesta sekretessbelagt.

De senaste beräkningarna antyder att stridsflyget kommer att kosta ytterligare 108 miljarder fram till 2032. Då fyller Jasprojektet 50 år och kan ha krävt kring 250 miljarder kronor sedan start.

Dyrt? Nja, utan luftförsvar kan inget land avvärja en fiende. När Jasprojektet 2007 fyllde 25 år fick ÖB Håkan Syrén frågan om inte 110 miljarder var mycket?

»Det är 4,4 miljarder om året«, sa ÖB. »Svenska folket köper smågodis för 6 miljarder om året.«

Ännu billigare hade det blivit att köpa eller licensbygga amerikanska plan. Och hade Sverige ändå valt vägen att tillverka egna, hade det egentligen räckt med de första 140 maskinerna. Då hade det i dag inte varit så dyrt att få armén på fötter igen.

Nästa generations stridsflygplan kommer Sverige att utveckla i samarbete med andra, vänligt sinnade, länder. År 2019 skrev försvarsminister Peter Hultqvist ett avtal med Storbritannien om att delta i FCAS-C (Future combat air systems cooperation). Det kan handla om såväl obemannade flygplan som drönare och missilsystem. Tekniskt sett kunde Saab redan på 1990-talet ha låtit Jas flyga obemannad och styrd från marken.

Framtidens försvar kommer sannolikt att flyga vidare utan piloter.

***

FAKTA: Här är affärerna som Saab hoppas på

Kanada: Ska köpa 88 stridsflygplan. Avgörande under 2022. Anbud från Saab på Jas Gripen E.

Finland: Ska köpa 62 stridsflygplan. Avgörande under 2021. Anbud just inlämnat från Saab på Jas Gripen E.

Indien: Planerar att köpa in 125 stridsflygplan. Saab vill delta i konkurrensen med Jas Gripen E.

Österrike: Planerar att köpa in 18 stridsflygplan. Saab vill delta i konkurrensen med Jas Gripen E.

Colombia: Planerar att köpa in 15 stridsflygplan. Saab vill delta i konkurrensen med både nya Jas Gripen E och »begagnade« Jas Gripen C.

Bulgarien: Planerar att köpa in 8 stridsflygplan. Saab vill delta med »begagnade« Jas Gripen C.

Filippinerna: Planerar att köpa in 12 stridsflygplan. Saab vill delta i konkurrensen med »begagnade« Jas Gripen C.

Botswana: Planerar att köpa in 16 stridsflygplan. Saab vill delta i konkurrensen med »begagnade« Jas Gripen C.

Text: Leif Holmkvist

Toppbild: TT