Minnesord

Varg-Olle Nygren

Speedwayförare, dog den 13 februari, 91 år gammal.

Han hade som motto en klyscha, som han sjöng in på grammofonskiva  – »här går det undan i svängarna«.  Han använde den ofta i sitt nästan oavbrutna berättande.

Söderkisen hade flyttat för att kunna tjäna pengar på det han kunde bättre än de flesta – att köra speedway. Han var tjugo år.

»Jag stoppade tandborsten i fickan och stack till England. Jag började köra här. Det gick bra. Men i Sverige betraktade förbundet mig som en svensk egendom som bara skulle köra i Sverige. När jag inte kom tillbaka tog dom ifrån mig tävlingslicensen. Jag klarade mig ändå. Jag blev ambulansförare – utan körkort så klart.«

Han hade ett efternamn, Nygren, men tre förnamn, Harald Olof Ingemar. Dock var det under ett fjärde han blev känd och folkkär: Varg-Olle (efter sin gamla speedwayklubb Vargarna i Norrköping). Och han såg nöjd ut, när han berättade historien på sin hemmapub i Ipswich.

Det gick några år. Han fick veta att speedway var stort i Sydafrika. »Där ska jag köra«, sa han sig.  »Och jag ska köra motorcykel hela vägen ner till Johannesburg.« De var två som körde (den andre var Knäppupps orkesterledare Allan King Johansson) på var sin Monark 250-kubikare över hela kontinenten.

»Redan i Libyen hamnade vi i fängelse. Anklagade för att vi förde in vapen. Vi skulle inte göra revolution. Men vi behövde några bössor för det var ju en expedition som skulle ta månader och vi hade inte mycket pengar. Jag skulle skjuta gaseller från hojen så att vi drygade ut maten.«

De släpptes med tiden och fick med sig gevären. Varg-Olle sköt gaseller. I Sydafrika tävlade han, likaså i Lourenco Marques (nuvarande Maputo i Mosambique, på den tiden en portugisisk koloni). Där blev han och en brittisk kollega blåsta på pengarna. Promotorn hade gått upp i rök.

Varg-Olles reaktion?

»Jag körde hela vägen genom Östafrika hem till Europa igen. Och det gick undan i svängarna. Pank. Utan bössan och gasellerna hade jag svultit ihjäl.«

Det var med detta solskenshumör och fighting spirit som en lintott och speedwayfantom, gjorde sig till en av Sveriges verkligt  folkkära  sporthjältar.

Han föddes i en Stockholmsförort, son till en apotekare och sonson till en apotekare som det talades om, ty det var en släkt som stammade från Carl von Linné. Som liten var Olle mycket ute i skogarna och plockade medicinalväxter och skickade dem till Astra:

»Det var ett jäkla plockande och det snackades alltid om att när Olle blir stor ska han bli apotekare. Men det var innan jag blev motorcykelbud.«

Det var så hans speedwaytalanger upptäcktes. Sedan körde han tills han fyllde 52 och blev ett världsnamn, ehuru han aldrig erövrade något VM-guld.

Som en sorglös bohem drev han i engelska Norfolk en kalkonfarm. Senare – efter en angina pectoris, kärlkramp på tröskeln till en hjärtinfarkt – och när han hade blivit rund och jovial berättade Olle om sin senaste bypass: »Det var som att få en ny motor.« Han började också bära glasögon med tjocka glas, när synen hade blivit usel.

Något tilltufsad efter skilsmässor, fann han sin andra karriär: Varg-Olles Sliding School. Män i alla åldrar bokade in sig. De förverkligade drömmen om att dra på sig speedwayförarens stålsko på vänsterfoten och sedan under Olles överinseende tygla tävlingsmaskinen banan runt. Varg-Olle hade tolv gamla men välhållna tjeckiska Eso-Java motorcyklar, som axar 0–100  km/tim på mindre än tre sekunder.

»Den är«, sa Olle, »som en tokig häst. Den vill slänga dig ur sadeln.«

Hans elever var oftast gubbar i sextioårsåldern som ville bevisa något för sig själva. Olle höll dem med allt: cyklar, kläder – och plåster! Andra var unga grabbar så vilsna att de inte ens visste var gasen eller handbromsen satt. Men innan helgen var över hade de flesta lärt sig läxan the hard way – genom att köra omkull, flyga över styret, larma in i barriären och sedan plåstra om sina skrapsår.

»Min sladdskola«, sa Headmaster Ollie (som han kallades i England), »är som en buskisorkester med tjugo instrument – och jag spelar dem alla själv.«

Detta humör behöll han livet genom.  En vän till honom berättade hur han blev uppringd av Varg-Olle, då denne var 79 år gammal: »Vi är några gubbar som ska köra motorcykel från Sydkorea till Stockholm   …«

Kompisen ringde efter några veckor och frågade: »Hur gick det? Klarade ni Sibirien, Kazakstan, Ryssland och hela skiten?«

»Ja. Men jag blev jävligt sjuk i Mongoliet. Jag fick hämtas av ambulansplan ute på steppen.«

»Så du bröt?«

»Nej, nej. Men vi blev försenade. Det tog femtiofyra dagar i stället för fyrtionio. Vi kom fram till Helsingfors – och sedan badade vi bastu på färjan.«

Och det hade gått undan i svängarna.

Staffan Heimerson

Journalist och författare

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera