Blogg

Hakelius: Den som hela tiden gapar om polarisering bidrar mest till den

Statsvetare kommer nästan alltid till slutsatsen att svenskarna är ungefär som de alltid varit. Men det finns en risk för självuppfyllande profetior.

Jo, jag vet, det är provocerande med alla dessa statsvetare som påstår att inget någonsin händer.

Främst i ledet står förstås kretsen kring SOM-undersökningarna, som år efter år leder i bevis att misstron i samhället inte ökar. Det spelar ingen roll vilka mätserier de tittar på — förtroendet för politiker, universiteten, medierna, polisen, sjukvården, medmänniskor — kurvorna är platta som en döings EKG. Inget händer.

I dag kommer en ny rapport. Vi får väl se om den håller samma linje.

Det provocerande är förstås att vi kan se att massor händer. Vi har ett nytt parti i riksdagen, som då och då närmar sig en femtedel av väljarkåren och vars hela existens bygger på misstro mot hela etablissemanget. Vi har en offentlighet med en helt annan ton och hastighet, på grund av sociala medier och tidigare grindvakters minskade makt. Vi har en ökande konflikt längs en annan konfliktlinje än den gängse höger-vänster.

Det är, kort sagt, väldigt mycket som sker, med tanke på att inget händer.

Hakelius: Nu blir det svårare för Liberalerna att gå åt två håll samtidigt

Häromdagen presenterade SNS:s demokratiråd sin rapport, under ledning av Henrik Ekengren Oscarsson. Resultatet:

”Det finns få tecken på att vi i Sverige har en polarisering som hotar att lamslå demokratiska samtal eller processer. Det svenska partisystemet har alltid varit starkt polariserat och den ideologiska vänster–högerpolariseringen kännetecknas av stabilitet snarare än förändring.”

Eller, lite hårdraget: inget händer.

Fast inte riktigt. Till sist verkar även statsvetarna se något slags rörelse.

Den ”affektiva polariseringen”, det vill säga styrkegraden av åsikter, ökar lite grand och är ungefär som den var i slutet av 1970-talet. Demokratirådet ser också tecken på början till en ökad polarisering längs kulturella värderingsskalor, snarare än längs klyftan höger-vänster. Men läget i Sverige påminner samtidigt inte alls om det i USA, menar rapportförfattarna. De ser heller ingen större risk med att svenskarna isolerar sig i ideologiska bubblor.

Så vad ska man dra för slutsatser av detta?

Den rimligaste är kanske att det finns en risk för självuppfyllande profetior. Visst händer det saker. Men om man hetsar upp sig kan man driva fram just det man oroar sig för.

Om man till exempel tror att twitterflödet ger en korrekt bild av den allmänna opinionen, trots att det är en liten och väldigt orepresentativ grupp svenskar som finns på sådana forum, riskerar man att lägga alltför mycket tid på frågor som i själva verket är marginella för de flesta. Låter man sig fångas av ytterkanterna, riskerar man att förlora den stora mängden människor som befinner sig i något slags mitt. Det perifera blir centralt och tvärtom. Gapar man hela tiden om polarisering, bidrar man till polariseringen.

Det här är, förstås, det grundläggande felet med Stefan Löfvens och Socialdemokraternas valstrategi, som redan är påfallande monoman. Rent taktiskt är den lättbegriplig: den handlar helt enkelt om att svärta ned och så splittring hos konkurrenterna.

Socialdemokraterna befinner sig i ”mitten av svensk politik”. Alla andra, utom Miljöpartiet, Centern och, lite på svaj sådär, Vänsterpartiet, gör det inte. Alla andra flörtar med ytterkanterna. De spelar med demokratin.

Hakelius: En ny polarisering växer fram ur pandemins politiska potential

Den här strategin kommer inte att ändras de kommande knappa två åren. Den må tjäna det verkliga och outtalade syftet: att reservera makten för Socialdemokraterna. Men, om man läser demokratirådet, motverkar den sitt eget uttalade syfte: att förhindra en polarisering och en urholkad tillit till demokratiska institutioner och deras funktionssätt.

Det är där vi är nu. Och många dras med. Nu ska vi börja diskutera Vänsterpartiets demokratiska trovärdighet också, som alla vet är skakig för det är trots allt själva kärnan i kommunismen, men som knappast är något hot mot någon. Inte ens mot Irene Svenonius.

Visst händer saker, det kan vi alla se. Men Sverige står inte på randen till diktatur, oavsett vad som sker i nästa val. Vårt enda hopp innan bokbålen tänds är inte Annie Lööf och Stefan Löfven. Stormningen av Kapitolium har mycket lite att göra med vad som pågår i Sverige. Det är bara galenpannor på Dagens Nyheter som verkligen tror att oppositionen sitter och förhandlar om att bygga koncentrationsläger för ”ickevita”.

Däremot är det så här:

Det händer saker och det är inte konstigt att förändring gör ont för ett maktparti som dominerat ett land i nästan ett helt sekel. Det är inte förvånande att ett sådant parti inte kan samla sig till att locka tillbaka de väljare de förlorat, på grund av förändringarna. Det är naturligt att partiet i det läget istället spelar hur fult som helst, för att försöka förhindra förändringen. Det är begripligt att partiets egen självbild gör att det inte ser sitt eget fulspel och inte ens kan inse att det leker med elden.

Det är omöjligt att tala Socialdemokraterna ur den här positionen. Det är en förlorarstrategi, men förlorare är svårare att resonera med än vinnare. De har inte den självsäkerhet som krävs för att ta ett steg tillbaka och se ett större sammanhang.

Vi får vänta ut dem och hoppas att skadan inte blir alltför stor. De andra partierna kan minimera skadan genom att försöka undvika att dras in i Socialdemokraternas skendiskussioner.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera