En ny polarisering växer fram ur pandemins politiska potential
Toppbild: TT
Alla bär munskydd, men de är just munskydd, inget annat: näsan sticker för det mesta ut ovanför kanten. Det är bekvämast så. De ännu mer avslappnade låter skyddet hänga på hakan. Alla, utan undantag, håller ständigt på att peta på det. Händerna är i ansiktet dagarna i ända. Skyddet åker av och på, läggs på Kafébord och stoppas i fickor, tummas från alla håll och så upp i ansiktet igen.
Inte vet jag vad nettoeffekten är på folkhälsan, men det är alldeles uppenbart att det rör sig om en politisk, eller åtminstone social, snarare än medicinsk regel.
Det är sådant här som gör alla beskäftiga plattityder om att »lyssna till vetenskapen« så barnsliga. Det är inte det att alla sanningar – provisoriska eller ej – svävar i något slags postmodernt ingenmansland där det ena är lika sant som det andra. Men när »vetenskapen« skakar tass med mänskligheten uppstår en hel mängd märkliga mutationer och så blir det politik av det mesta.
Hakelius: Liberalismen segrade inte ihjäl sig – väljarna flyr av andra skäl
Drömmen om att ersätta folks åsikter, beteenden, motsägelser och dumheter med »fakta«, »forskning«, »vetenskap«, eller hur man nu vill rubricera det, är i grund och botten en önskan att bli av med denna hopplösa mänsklighet. Sådana försök slutar i vedervärdigheter. Skulle de lyckas vore en mänsklighet där alla går i takt, hyser rätt åsikter och gör det rätta inte längre en mänsklighet, utan ett monster.
En ny polarisering är på väg att växa fram ur covidpandemins politiska potential. På ena sidan finns de som, på det stora hela, känner sig uppmuntrade av att folk låter sig ledas om staten talar om för dem att katastrofen står för dörren. Det handlar förstås om klimataktivisterna, men det finns en del andra som också drömmer om snabb, radikal och friktionsfri kollektiv handling.
På andra sidan finns de som fylls av rakt motsatta känslor. De skräms av hur lättledda människor är. De noterar hur raskt och lätt stater har kunnat inskränka helt grundläggande rättigheter. De ser beröringspunkter med repressiva tendenser av annat slag. De tvivlar på att vi kommer att återvända till den relativa frihet som vi brukade njuta av.
Hakelius: Boris Johnson var en av få narrar vid EU-hovet
Det är inte en höger–vänster-fråga. Anita Goldman skrev nyligen i Dagens Nyheter om den »aningslöshetens olidliga lätthet« som brett ut sig i offentligheten sedan pandemibekämpningen tilläts övertrumfa allt. Hon kommer snarast från ett vänsterliberalt håll. Andra, som gör liknande poänger, kan kallas konservativa, anarkoliberala, frihetlig vänster, eller till och med gammal bokstavsvänster.
Högerpopulistiska konspirationsteoretiker hamnar i konflikt med polisen när de protesterar, men det gör brittiska kvinnor som samlas för att hedra den mördade Sarah Everard på Clapham Common också. Radikalhögern tror i vissa länder att det inte finns något virus. I andra kräver den hårdare nedstängning. En del liberaler tänker ungefär som Anita Goldman. Men i Sverige har liberala Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski stått längst fram i ledet bland dem som krävt att samhället slås igen.
Det skulle kunna växa fram två nya, märkliga politiska stammar ur det här: repressiva optimister och frihetliga pessimister. De som säger sig tro på mänsklighetens möjligheter kommer att vara de som vill ta i med hårdhandskarna för att stöpa om den, med hänvisning till vetenskap och globala hot. De som har en mindre idealistisk bild av hur människor fungerar, kommer att vara de som manar till varsamhet och varnar för de nyauktoritära optimisterna, med hänvisning till historia och integritet.
Det blir en verklig prövning för folkhälsan.
