En idiotisk idé av The Simpsons

Den enda vägen ut ur de här absurditeterna går kanske genom Kafka. Eller åtminstone Jamie Lee Curtis.

Jag är inte alls så säker på att människor kan förstå varandra, men det handlar mer om gammal klassisk misströstan, än om identitetspolitik. Jag vet ju alldeles säkert att två människor inte förstår varandra bara för att de båda råkar vara vita eller svarta, bögar eller transpersoner. Färg och kön och sexuell läggning har inget med saken att göra. Min pessimism är allmänmänsklig och universell.

Men det där är ingen orsak att bara låta dumheter ha sin gång.

Hakelius: Makten vinner på att du förlorar tilltron till ditt eget omdöme

Man kunde börja på alla möjliga ställen, men vi kan välja The Simpsons. Beroende på vilken filterbubbla ni befinner er i har ni kanske noterat nyheten att doktor Julius Hibbert, som tecknarna har färglagt i brunt istället för gult, ska få ny röst. Fram tills nu har Harry Shearer gjort dr Hibberts röst. Han har också gjort den löjligt gudfruktiga grannen Ned Flanders och den eviga slagpåsen rektor Skinner. Shearer är vit på utsidan. Dr Hibberts nya röst görs av Kevin Michael Richardson. Richardson är brunare på utsidan.

Allt handlar förstås om färg. The Simpsons producenter meddelade redan förra året att de inte längre tänkte låta vita skådespelare göra röster åt tecknade figurer som var bruna. Såvitt det är känt går motsatsen bra. Det finns inte heller några kända krav på att den som gör t ex Ned Flanders röst måste vara troende, eller att den som gör rektor Skinners röst måste vara vietnamveteran, eller för den delen att vaktmästare Willie bara kan få röst av en skotte.

Det är, med andra ord, än så länge en begränsad identitetspolitisk reform. Man får vara glad för det lilla.

Det finns all anledning att tro att Kevin Michael Richardson kommer att göra ett bra jobb, så det är inget att säga om det. Men nog är det trist att Simpsons, den komediserie som vid det här laget sänts längst av alla i amerikansk tv, fumlar med bollen. Det som gjort Simpsons så rättmätigt långlivad är seriens orädda, smarta vanvördnad för Amerikas alla former av puritanism. Och de formerna är många. I The Simpsons har i stort sett inget varit tabu, mycket därför att upphovsmännen haft självförtroende. De har litat på att de kunnat driva med föreställningar om ras och religion, om kön och klass, utan att fastna på kommissariernas flugpapper.

Men inte längre.

Varför ska svarta skådespelare berövas roller? Det ska de förstås inte. Men hade Simpsons fortfarande litat på sitt eget sting skulle de snarare ha bestämt att alla röster som tillhör gula karaktärer ska göras av svarta skådespelare, alla bruna av vita, alla kvinnor av män och alla män av kvinnor. Eller något sådant. Det skulle inte bara ha varit roligare och smartare, utan skulle dessutom antagligen ha expanderat arbetsmarknaden för svarta röstskådespelare rejält.

Det skulle dessutom ha hjälpt till att göra den här diskussionen lite mindre korkad. För om vi inte kommer bort från den idiotiska idén att man bara kan förstå och representera precis den man är enligt någon platt definition, och dessutom inte har rätt att försöka sig på något annat, kan vi lika gärna slå igen det här samhället.

Hakelius: Bedrägeriet som är en ursvensk nationalgren

Kafka, alltså. Han hade bara två ben, men han hade inga problem att trovärdigt beskriva det hemska öde som drabbade Gregor Samsa, efter att han vaknat upp som en insekt. Jamie Lee Curtis, för er som är lagda mer åt det hållet, kunde i åtminstone drygt en och en halv timme i Freaky Friday låtsas att hon och Lindsay Lohan bytt kroppar med varandra. Hon låtsades alltså att hon var en 16-åring, som ganska dåligt spelade 45-åring i en 45-årings kropp. Dubbel-, eller rent av trippelappropriering. Och det är bara två exempel av miljoner.

Ärligt talat, hela vårt kulturarv — åtminstone fram till för ett par decennier sedan, då hypernarcissismen slog till — bygger på förmågan att kunna berätta om saker vi inte varit med om, äventyr vi inte delat, problem vi inte haft, personer vi inte är. Poängen med skådespelare är att de är någon annan än sig själva.

Det verkar som om vi alla skulle må bra av att vakna upp som skalbaggar, tonårstjejer, eller vad det nu är vi inte är, för att bli påminda om den saken. Vi behöver hitta tillbaka till insikten att vi faktiskt förenas av något, oavsett färg och kön och allt det andra. Även om det som förenar oss bara är att det nästan är omöjligt att förstå varandra, hur lika vi än är på utsidan.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT