Makten vinner på att du förlorar tilltron till ditt eget omdöme

Vad i all världen är det frågan om?

Ni vet vad jag menar. För på något sätt hänger det ihop.

Klimatångesten. Coronahysterin. Trumpismen. Black Lives Matter. Vita havet. Morgan Johansson. H&M:s »globala mångfalds- och inkluderingsledare«, ilskan, avbokningarna, ursäkterna, anklagelserna, blickarna över axeln, de flackande blickarna, tystnaden, rädslan att skratta åt det uppenbart löjliga.

Kort sagt: vad är det för tid vi lever i egentligen? Och varför är den som den är?

Svaret är att det handlar om vår omdömesförmåga. Vi brukade använda den hela tiden.

Ska vi göra si eller så? Är det här rätt eller fel? Låter det där rimligt?

Hakelius: Borgmästaren i New York och hans försök att få bort droskorna

Poängen med vår omdömesförmåga är inte att den är ofelbar. Ett gott omdöme är snarare som en självförbättrande algoritm. Ju mer vi använder det, desto mer nyanserat, finmaskigt och säkert blir det. Om det inte låter tillräckligt pålitligt, finns något annat att minnas: det är det enda instrument vi har för att någorlunda självständigt ta oss genom livet.

Det är därför något allvarligt inträffar om allt fler börjar tvivla på sin omdömesförmåga. När de rent av börjar behandla den som en potentiell fiende som riskerar att sätta dem i klistret.

Om det egna omdömet berövas sin auktoritet, måste man lita på andras omdöme i stället. Och då börjas det.

Blickarna över axeln. Ursäkterna. Tystnaderna. Rädslan. Nervositeten.

Alla stater, rörelser, sekter och personer som lever för att utöva makt över andra människor vet det här. Det viktiga för dem är inte att omvända människor. Det viktiga är att få dem att förlora tilltron till sitt eget omdöme. Det är osäkerheten som gör personer lättstyrda, inte övertygelsen.

Det senaste decenniet har vi varit utsatta för massiva kampanjer som gång på gång och på alla möjliga vis talar om att vi inte kan lita på våra omdömen. Våra omdömen är rasistiska och sexistiska. De leder till mänsklighetens utrotning och världens undergång. De är produkter av förtryckande strukturer och bygger på kategorier som egentligen inte finns, som kön.

Allt måste ändras. Vi måste »ställa om«. Acceptera det »nya normala«.

Hakelius: Vita män har förlorat sin unikt låga plats i spottordningen

Det här är ingen konspiration, förstås. Men det speglar att var tid har sin megatrend. Det här är vår.

Många dras helt enkelt med. Företag är opportunister, så saknas ett finmaskigt nät av omdömesförmåga bland kunderna, viker de sig alltid för dem som skriker högst, hur bisarra anklagelserna än är. Affärerna kräver det. Den kollegiala granskningen bland akademiker och forskare är ett utmärkt instrument i en värld där individen har en stark ställning, i kraft av sin omdömesförmåga. I vår omdömesvilsna värld förvandlas den lätt till repression och ideologisk renhetsmobbning. Som på Konstfack, där tjogtals akademiker har det dåliga kollektiva omdömet att skriva upprop mot en kollega som fortfarande litar till sitt eget omdöme. Politiker spelar med.

Andra reagerar instinktivt mot det som sker, men ofta med frustration och ilska i något som blir ett omdömeslöst självförsvar. Och då är den onda spiralen i snurr. Mobbar på nätet och i verkligheten ges tolkningsföreträde. Det perifera blir centralt. Det löjliga blir allvar.

Vad är det frågan om? Jo, det sunt självkritiska draget i västerländsk kultur blev till slut osunt. Vi förlorade självförtroendet. Vägen låg öppen för de mest manipulativa maktmänniskorna, som saknar självkritik. Och deras medlöpare.

Förr eller senare måste vi sluta spela med och börja lita på vår egen omdömesförmåga igen. Förr vore bättre, om ni kunde vara så vänliga.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT