Det svenska forskningssamhället har misslyckats

Jag lyssnade på Ekots lördagsintervju med ministern för högre utbildning och forskning — Matilda Ernkrans heter hon, för er som glömt det — häromveckan. Två fraser återkom.

Den ena, »mitten på svensk politik«, kommer vi att få höra en hel del fram till valet nästa höst. Regeringen vill nämligen berätta att den befinner sig där. Underförstått: alla andra befinner sig på ytterkanterna.

Den andra, »ändamålsenlig styrning«, kommer från managementkonsulter från början, men har de senaste tre–fyra åren blivit stapelvara inom politiken. Det motioneras om »En mer ändamålsenlig styrning av Arbetsmiljöverkets tillsyn« och skrivs rapporter om »En ändamålsenlig styrning av Försvarsmaktens investeringar«. I Tillitsdelegationens huvudbetänkande – ni är ursäktade om ni missade det – som kom för ett par år sedan, används termen 67 gånger.

Behöver jag tillägga att begreppet sällan eller aldrig definieras?

Hakelius: En ny polarisering växer fram ur pandemins politiska potential

Men till pudelns kärna. Det finns »starka krafter« som vill klämma åt forskningens frihet, varnade Ernkrans. Ungern. Högerextremister. Konservativa populister. Sverigedemokraterna. Moderaterna befinner sig på ett »sluttande plan«.

Samtidigt har regeringen fått kritik för en formulering i den forskningsproposition som riksdagen ska besluta om i april. Där står mycket fint om »akademisk frihet«, men också att »det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller«.

En rätt rimlig tolkning av just den formuleringen att den inte handlar om genusideologi eller annat, utan om grundläggande etik. Men Matilda Ernkrans fastnade ändå på flugpapperet. Med rätta.

Det finns ett grundläggande problem i diskussionen om akademisk frihet. Det är just antagandet att friheten riskerar få på tafsen längre fram, om »starka krafter« får som de vill. Men det har ju redan skett.

Hakelius: Liberalismen segrade inte ihjäl sig – väljarna flyr av andra skäl

Forskare och kulturutövare är beroende av anslag. I åratal har anslagsprocessen politiserats och ideologiserats. Det är 12 år sedan professorerna Calmfors och Jarrick varnade för att alliansregeringen politiserade forskningen i smyg genom att göra styrelsen i vetenskapsrådet mer politiskt lyhörd. Styr- och resursutredningen, för tillfället lagd på is, kritiserades för att bädda för »långtgående politisk styrning av forskningsinriktningen«. Stina Oscarson skrev redan för flera år sedan om det obehagliga i att tvingas fylla i genusblanketter för att få sätta upp pjäser. Svenska Filminstitutet har blivit ett politiskt kommissariekontor. För ett år sedan undrade docenten i strömningsteknik Erik Lindborg, varför Vetenskapsrådet avkrävde honom en redovisning om genusperspektiv i ett projekt som handlade om stötvågor i akustiska fält. Allt detta samtidigt som studenter på universiteten allt oftare kräver att ståndpunkter, fakta, forskning och historia som de ogillar ska rensas bort. »Vita havet« på Konstfack, till exempel.

Och, trots allt detta, är även kritiker mot politiseringen främst rädda för en oklar framtid. »Vad händer då den dag som värdegrunden plötsligt ändrar sig, kanske med en demagog till statsminister?«, som professorerna Lars Hultman och Christina Moberg formulerade saken i sin kritik av regeringens forskningsproposition.

Vad som händer den dagen vet vi inte. Men vi vet vad som händer nu. Ska vi kalla det »ändamålsenlig styrning«?

Erik Lindborg skrev i sin debattartikel: »Forskare bör vara speciellt misstänksamma mot föreställningar som ligger i samklang med den rådande tidsandan.«

Det är precis här det svenska forskningssamhället och den svenska kultursektorn misslyckats. Det är kortsynt. Och fegt.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT