Kultur

Kläderna gör showen när VM i konståkning kommer till Globen

Dräkterna har alltid varit viktiga för konståkningen. Nu bedöms de nästan lika hårt som själva dansen.

Pärlor, trikåer, färgglada paljetter och glittrande flärd. Ibland ser konståkningsmodet ut att vara på gränsen till det vansinniga, men så är det mer än en sport också. Konståkning är en konstart som handlar om styrka, extremt mod och om att vara ensam på en enorm vit scen. Det är ingen slump att de tar i från tårna och plockar fram kristaller som sprakar i strålkastarljuset.

Smaklöst tycker vissa om dräkterna vars ideal verkar komma från ett parallellt modeuniversum och vars spektakulära syn är lätt att driva med. Fråga bara den amerikanska skådespelaren Will Ferrell som häcklade allt som har med isdans och konståkning att göra i komedin Blades of glory (2007). Filmen är rolig och elak, men också en kärleksfull hyllning till rivaliserande åkare som vill ta kål på varandra (som stjärnorna Tonya Harding och Nancy Kerrigan försökte göra under nittiotalet) och dräkter som – bokstavligen – tar eld. Drama saknas inte i konståkningsvärlden  …

Dräkternas historia börjar redan för flera hundra år sedan. Det var då man började åka skridskor för nöjes skull. Men någon specifik klädkod fanns inte då av uppenbara anledningar. I början av 1900-talet klädde sig åkarna fortfarande för att hålla sig varma, inte för att se fabulösa ut.

Men när norska Sonja Henie klev in på isen gjorde hon det för att bända på rådande modeideal och modernisera sporten. 1927 ställde hon till med troschock när hon uppträdde på VM i en visserligen elegant klänning i vit sammet, men så kort att domarna rodnade när de tittade på henne. Kjolen slutade strax ovanför knäna. Hennes försvar var att det var den enda vettiga längden på en kjol om man ville hoppa och göra piruetter. »Jag vill att mitt program ska vara en blandning av dans och konståkning«, sa hon och satsade allt på den för tiden ganska vågade idén. Hon vann guldet så klart.

Sonja Henie blev sedan skridskosportens fixstjärna (och efter sportkarriären även en firad filmstjärna i Hollywood) och hennes dräkter inspirerande andra att ta efter stilen. Som nymodigheten att åka i helvita skridskor.

Fram till åttiotalet åkallade man minnet av Sonja Henie för att ursäkta allt kortare kjolar, men 1988 när östtyskan Katarina Witt gled in på arenan helt utan kjol brann det i huvudet på skridsko­förbundet. ISU stiftade snabbt ihop ett nytt regelverk om att de kvinnliga åkarnas höfter och stjärt måste täckas.

Eftersom amerikanskan Debi Thomas samma år åkte iförd en heldräkt passade man även på att bannlysa dem för kvinnor (2004 tog man bort det förbudet). Men den nya regeln sa inget om paljetter, kristaller eller tyll – och det blev fokus för dräkternas designers.

– Enligt reglerna får åkarna inte se för avklädda ut, säger den före detta skridskoåkaren Katarina de Bourg. Numera är hon en av de mer namnkunniga dräktskräddarna i Sverige och hon har råkoll på vad som är lämpligt och inte.

– Åkarna får en poängs avdrag om brallan åker in i stjärten. Man får också avdrag om man tappar en blomma som man har i håret. Dräkten är verkligen viktig för helheten och var åkaren i slutändan hamnar i resultatlistan.

Katarina säger också att dräkterna under de senaste femtio åren har gjort en slags statusresa.

– Förr köpte man kanske en färdig dräkt, eller lät sin gamla mamma sy upp en [Tonya Harding och Dorothy Hamill är några av dem som hon syftar på], men nu måste man bygga en helhet med åkare, program, musik och dräkt. Då måste en designer komma in i bilden.

I Katarinas fall börjar hon med att göra en karaktärsanalys:

Vem är du när du åker? Vad har du valt för musik och vilken färg tycker du att tonerna bär? Vad är det för historia som du vill berätta?

En bra dräkt, tycker hon, fångar karaktären och får till helheten. Ibland kan kostymen också hjälpa till att öka hastigheten i numret, fladdrande tyger gör att åkningen ser snabbare ut. Med det sagt kan det betyda att dräkten i sig kan vara allt från en enkel, men grafisk svartvit kreation till »vad fasen som helst« som får åkaren att synas.

Vad, eller vilka, som sätter trenderna är svårt att svara på tycker hon, men nämner Michelle Kwans svala, ljusblå klänning i OS 1998. Den som var så snygg att man svimmade och fick de andra åkarna att se ut som julgranar – den var stilbildande för lång tid framöver. Liksom Nancy Kerri­gans svartvita kreation med transparenta ärmar. Modeskaparen Vera Wang hade inspirerats av sina egna röda mattan-blåsor när hon gjorde den, och var först med att använda tekniken på en is-scen, men ingen hade väl räknat med att trenden med »bara ärmar« skulle hålla i sig i årtionden fram­över.

– Just nu märker jag mycket airbrush och tonade tyger, säger Katarina de Bourg. Ryskorna åker i kläder med de tonerna, och alla vill helst se ut som dem som är bäst. Men det får inte bli för likt, brukar jag säga, då får man för höga krav på sig.

Ett annat trendsättande element är vilka filmer som hyllats under året. Det är från dem som många åkarna hittar sitt tema, och visst underlättar det väl om det redan finns en tydlig bild av vilken historia man vill berätta och hur karaktärerna ser ut. Men det kan också bli för mycket. När Titanic kom var det en domare som utbrast: »Kan inte det där skeppet sjunka någon gång, så vi får se något annat snart!« När den charmiga musikalen La la land var som mest poppis blev det direkt ett överflöd av åkare i gula klänningar på isen.

I början av nittiotalet fick Pat Pearsall, Jan Longmire och Lisa McKinnon, designers som var specialiserade på konståkningsdräkter, konkurrens av modeskapare. När Vera Wang, som själv har ett förflutet inom konståkning, fick frågan om att göra en dräkt åt Nancy Kerrigan och inte kunde säga nej fick samarbetet en  uppmärksamhet som sträckte sig ända till förstasidorna på dagstidningarna. Christian Lacroix och Valentino är två andra stora namn som syns på isrinken.

– Att modeskaparna kliver in på arenan är på gott och ont, säger Katarina de Bourg. Visst blir det uppmärksammat, men det finns en rad exempel på dräkter som är mer vackra än funktionella  …

Konståkning är den perfekta tv-sporten, det är också den näst största sporten i USA och Kanada. I Kina och Japan finns det extremt stort intresse av iskonster. Det plöjs ner en del pengar på deltagarna. Det är den främsta förklaringen till att åkarnas dräkter har gått från att vara hemsydda trasor till kristallprydda konstverk.

- - -

VM i konståkning hålls i Globen, Stockholm, den 22–28 mars.

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera