Kvinnor saknar en pojkdröm

Ingen kvinnlig fotbollsspelare har åkt ner till Sydafrika och skjutit ett drogat lejon i koppel för troféns skull. Ingen tjejbankir eller författardam, eller någon helt okänd kvinna heller, har tyckt att det känts värt besväret för att få peka på den nya hallmattan med svans och kunna inleda med en fet historia när det kommer gäster. De flesta kvinnor jag känner verkar tvärtom bli illa berörda av tanken på ett paraplyställ i form av en urgröpt elefantfot.

Tjejidrottarna skulle förstås inte heller ha råd med den sortens fritidsaktiviteter, men jag gissar att det inte bara är pengar som hindrar dem från att skjuta utrotningshotade djur. Precis som att de kvinnliga skidåkarna inte blir stoppade av polisen med kokain i blodet och att tv-kockarna av honkön inte åker fast för sexköp, så brukar även deras hobbyer vara mindre kvällstidningsvänliga. När fotbollsspelaren Therese Sjögran efter 187 landskamper fick frågan på Fotbollsgalan vad hon skulle köpa för sitt pris svarade hon »det blir nog en del prylar«.

Framgångsrika mäns privata moral har varit det sammanhållande temat för de senaste årens skvallerjournalistik. I tidningarna framstår männen som en alltmer obegriplig grupp, rubbad. De behöver bytas ut, är ofta undertexten, högskolorna är fulla av duktiga tjejer som kan fylla deras plats. Manlighet i sig är ju uppenbarligen en pr-risk, Magdalena Andersson skulle aldrig dra ner byxorna på en fest i skärgården.

Så att bara en procent av riskkapital går till bolag grundade av kvinnor framstår som alltmer vansinnigt, korrupt. Sådan statistik får tidningsläsarna att kippa efter luft, lika mycket som nyheten att folkkära humorskådisar importerar babianskallar. När kvinnor är så duktiga, fattar så få dåliga beslut, hur kan de där galningarna få företräde?

Jag har en vän vars framgång länge var oförklarlig för mig. Han är inte sådär extremt begåvad, inte heller särskilt hårt arbetande. Han går inte upp skräcktidigt, som Alexander Pärleros i Framgångspodden säger åt oss, han går inte den extra milen heller, tvärtom verkar hans vakna tid mest slösas på att odla olika missbruk och kolla sin telefon. Hans enda särskiljande drag verkar egentligen vara en otrolig vilja till dominans.

På nära håll ser den mest fånig ut, han är medelålders men fortfarande som besatt av en pojkrumsdröm. Han hänger samurajsvärd över sängen, köper knivar på internet och kan inte sluta nämna vad saker kostat, vad grejer väger, när senast han hade sex.

Jag blir ofta förlägen när han pratar – varför skulle jag vara imponerad av att han kört för fort? Det gör väl alla ibland men det är väl inget att skryta om. Det senaste jag hörde var att han börjat köpa på sig vapen och blivit intresserad av jakt. Jag har också jägarexamen, men jag gissar att hans jakthistorier kommer att vara annorlunda än mina.

De flesta döljer den här skuggsidan av sin personlighet bättre än vad han gör, han är som fabelversionen av en viss typ av manlighet. I det svenska klimatet känns en sådan som han som ett misstag i planeringen, som någon som borde rensats bort för länge sedan. Vi kallar det han sysslar med för toxisk maskulinitet och vi är stolta över att vi inte är som han, sådär pinsamt medveten om hackordning och centimeter.

Men om målet är att slå sig fram verkar intresset av att krossa andra likväl vara ganska användbart. Vi fnissar åt kapplöpningarna mot toppen: titta så de stackarna tar i! Vad betalar de egentligen för att få fimpa i en babianskalle?

Mina tjejkompisar tycker Elon Musk är patetisk som så himla gärna vill bräcka alla med att åka till Mars, det verkar ju hemskt där. Tidningarna brukar vara på vår sida; killar som tuppar runt och söker onödiga strider är som bäst pinsamma, som Zlatan med sitt egenskjutna lejonskinn, som sämst är de förövare knappt värda en rättegång.

Men det som framstår som mäns sårbara punkt, den rörande viljan att härska, är också den som ligger bakom de flesta stora utvecklingsskutt, både Nobelpris och börsraketer. Ska man förstå varför män skjuter elefanter eller använder riskkapital är orsaken på ett sätt densamma. Och vill man ta reda på varför killar spelar dataspel i stället för att läsa en bok, varför de går med i gäng i stället för att gå ut högstadiet, så handlar svaret alltid delvis om dominans. Det finns andra drivkrafter än att vilja ha alla rätt på proven, det finns vilja att döda, och den måste förvaltas.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Text:

Toppbild: TT