Hakelius: Pandemin prövar vår fantasi
Toppbild: TT
Och som vi längtar …
I helgen var det dags igen. Tre gånger, om jag räknade rätt. Och det var bara radion. En gång var det ett av dessa upplästa kåserier, eller vad man ska kalla den aningen inbilska genre som innebär att folk säger trivialiteter med en röst som antyder att det finns en djupare botten. En gång ett helt program. En tredje gång ett längre nyhetsinslag.
Lägereldsradio, kanske är den rätta termen. Folk som berättar saker vi redan vet och har hört femtio gånger. Och sedan uttrycker en känsla, som de i stort sett delar med alla. Ni förstår vad det handlar om:
"Den här pandemin. Jag har inte kunnat träffa folk. Jag har inte kunnat resa. Inte kunnat krama barnbarnen. Kommer det någonsin att bli som förut? Som vi längtar efter att ses igen."
Det är enklare med tidningarna. Man lär sig snart att undvika alla artiklar som innehåller ordet ”pandemi” eller ”covid”, utan att ens börja läsa.
Det har gått ett drygt år nu. Den här genren började bli fadd redan i somras.
Som vi längtar. Efter en tid då ingen tjatar om sin pandemiupplevelse.
