Ekonomi

Historiskt pengaregn

Pandemin har besvarats med stödpaket med skatte­medel för hundratals miljarder. Men vad får vi för pengarna?

Det var ett sent påskgodis på ytterligare 7 miljarder kronor som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade på en pressträff i början av april. Stöd som ska gå till vaccin och vården, naturligtvis kopplat till coronapandemin. Det strösslas pengar – trots att många kommuner och regioner visar överskott – i fjol sammanlagt över 50 miljarder, enligt SCB.

De 7 miljarderna kan läggas till de tidigare presenterade, i vad som nu är ett svåröverblickbart antal krispaket.

När finansdepartementet i februari gjorde en summering över de totala coronaåtgärderna landade summan på cirka 389 miljarder kronor, vilket också förklarar varför delar av kommunsektorn är stadd vid kassa.

Under pandemiåret har krispaketen grovt sett kunnat delas in i tre olika kategorier:

• Stöd som riktats till kommuner och regioner, som det sena påskgodiset till vården.

• Åtgärder för enskilda, till exempel karensavdrag och slopade sjukintyg.

• Stöd som riktats till företag för att rädda arbetstillfällen. Det har framför allt handlat om skattekrediter, korttidspermitteringar och omsättnings-omställningsstöd.

I denna total är den enskilt största utgiften korttidspermitteringar, som numera kallas för korttidsarbete, där alltså staten tar på sig en del av företagens lönekostnad för anställda. När pandemin är över väntas notan bli historiskt hög. I fjol och i år beräknas summan till 52 miljarder kronor (men kan bli närmare 100 miljarder enligt finansministern).

Omsättnings- och omställningsstöden, som innebär att enskilda företag kan få bidrag, uppgår till 51 miljarder kronor. Lägger man ihop nedsatta kostnader för anställda (med sänkta arbetsgivar- och egenavgifter) och att sjuklöneansvar hamnar på staten blir kostnaden 58 miljarder kronor.

Därtill finns pengamässigt mindre stöd – dock miljardbelopp – som varit viktiga för drabbade kommuner, enskilda och företag.

Vid sidan av dessa finns även icke-budgetpåverkande åtgärder som är kluriga att prissätta; hur värderas ett lånelöfte till företag, där staten är garant?

Störst är kreditgarantierna inom ramen för statens företagsakut (som Riksgälden håller i) i första hand tänkt att hjälpa små och medelstora företag. Där tar garantin omvägen via banker och kreditinstitut, som lånar ut medel till företagen, vilket varit föremål för kritik. I slutet på mars hade 2,6 miljarder av kreditramen på 50 miljarder nyttjats (den har dessutom också krympts, från de 100 miljarder som gällde under 2020). Kritiken har framför allt handlat om att bankerna står för kreditprövningarna, och att det görs på kommersiella grunder, trots att staten står som garant. Lånen har mötts av ett ljumt intresse. Det senaste halvåret har inga nya krediter tagits ut via företagsakuten.

Trots allt har både LO och Svenskt Näringsliv, bland annat i Dagens Nyheter, gett tämligen gott betyg åt regeringens coronaåtgärder. Kritik har dock funnits mot att somliga stöd är krångliga att söka, ärenden hanteras långsamt och beskeden har varit otydliga. Eller att det hyresstöd som finns tar en onödig omväg eftersom det måste sökas via fastighetsägaren. Hotell-, restaurang- och besöksnäringen samt detaljhandeln har dessutom efterfrågat mer uppbackning, eftersom pandemin haft stor påverkan på deras branscher.

I enskilda ärenden har det också funnits ilsken kritik, som att miljardkoncerner som klädjätten H&M och andra med tämligen stinna kassor får ut mångmiljonbelopp som stöd för tappad omsättning, inom ramen för omställningsstöd, samtidigt som andra krisande företags stödanspråk nekas i byråkratin hos Tillväxtverket, Skatteverket och andra myndigheter. Trots det har även Almis enkät bland 1 200 före­tagare i januari gett mestadels positiva omdömen. Det kanske vore konstigt annars med tanke på storlek och omfattning.

Redan i samband med höstbudgeten i september 2020 konstaterades att krisåtgärderna slog historiska rekord. Vilket också kan jämföras med finanskrisen 2008–09. När den summerades i Ekonomisk Debatt 2015 av ekonomerna Daniel Barr och Hannah Pierrou, båda med bakgrund på Riksgäldskontoret, visade sig att statens utgifter för finanskrisen hamnade på 16,5 miljarder kronor. Medräknat övertagna tillgångar och garantiavgifter blev det i själva verket en plusaffär för staten: överskottet blev 12,4 miljarder kronor.

Även under den mer omfattande bankkrisen 1992–93 summerades kostnaderna till 21 miljarder kronor eller 1,5 procent av 1991 års BNP. (1,5 procent av dagens BNP är 73 miljarder.)

I kronor och ören har de tidigare kriserna alltså varit mindre kostsamma. När ekonomiprofessor Lars Jonung 2019 sammanfattade landets kriser från 1663 fram till 2018 mätte han kostnaderna i termer av bortfall i BNP och i sysselsättning. Enligt Jonung var de svåraste kriserna i fredstid 30-talets depression, bankkrisen 1992–93 och finanskrisen 2008–09.

Under coronapandemin har både sysselsättning och BNP räddats från stora tapp. Andelen arbetslöshet i dag är drygt 8 procent, medan BNP i fjol föll med 2,8 procent och väntas i år öka med 2,7 procent. Utan stödpaketen hade läget varit ett helt annat.

***

Stödpaket 2020–21

(Miljarder kronor)

Korttidspermittering 52

Sänkta arbetsgivar- och egenavgifter, brutto 33

Omställningsstöd, nedstängningsstöd och omsättningsstöd 51

Sjuklöneansvar 25

Karensavdrag, sjukintyg, risk-grupper och smittbärarpenning 11

Generella statsbidrag 44

Extraordinära kostnader 21

Riktade insatser (bl a testning/smittspårning) 19

Övrigt 134

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera