Ingela Lind

Text: Ebba de Faire

Foto: TT

Föreställ er Ingela Lind vid sitt hus på Gotland. Hon rör sig i sin trädgård, i sina händer håller hon knippen av brunade kronblad från de stora ymniga rosenbuskarna. Hennes tankar rör sig kring det hon hyllar allra mest: fantasin och den mänskliga skaparkraften. I gotlandshuset kunde hon gestalta sin tro på leken, samtalet och kreativiteten – livet som ett allkonstverk. Ni kan se det framför er? Det är en bild av någonting, av en kvinna som vid två tillfällen varit påtänkt som chef för Moderna Museet; när Olle Granath flyttades till Nationalmuseum, samt som efterträdare till Björn Springfeldt.

Utmaningen och äventyret inspirerade Ingela Lind, hon sökte sig till det okända. Hon var knappast rastlös men i behov av upplevelser och inspiration från riktigt bra konst, böcker, filmer och teater. Hon uttryckte sin stora lycka när hon erfor en riktigt stor konstupplevelse.

Under drygt 40 år verkade hon som konstkritiker och kulturpolitisk debattör på arbetsplatser som Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Sveriges Television.

När hon fortfarande studerade vid universitetet blev hon 1967 av sin lärare i litteraturvetenskap, Bernhard Tarschys, handplockad till Sveriges Radios kulturredaktion och gjorde snart rikstäckande radioreportage.

Framför tv-kameran var hon kärnfull och infallsrik. »Jag gör två minuter«, sa hon alltid och det är den längd inslaget ska vara utan att någon ska behöva klippa.

I sina texter var hon associativ med en tydlig vision. Det var viktigt för henne att texten såg snygg ut på sidan. Ibland att det såg ut som dikter, som den långa texten om Jenny Holzers verk Wanås Wall 2002.

2013 ordnade Marika Wachtmeister en utställning med Anne Thulins installation Double Dribble i trädgården på Svenska Institutet i Paris. Ingela Lind gjorde  en längre intervju med konstnären samt skrev en text som publicerades på franska och engelska. Vännen minns hur noga Ingela Lind var med den franska översättningen. Hon sökte en form av rytm i alla texter hon skrev.

Ingela Lind var ovanligt bildad och kunde väva samman sina referenser till konst, litteratur, film och teater. Som en kartläggning av sin samtid. I tusentals texter förmedlade hon sin djupa kunskap och hon ägde förmågan att entusiasmera och inspirera. Hon kunde med säkerhet kallas folkbildare.

Hon älskade att bända upp och analysera komplexa konstnärskap och hon var ofta tidig att förstå en kommande storhet. Den sydafrikanske konstnären William Kentridges nyskapande videoverk fångade hennes intresse på Documenta i Kassel 1998. Hon fördjupade sig i hans verk och träffade honom vid ett flertal tillfällen.

En annan höjdpunkt var intervjun med den skygga fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois i hennes ateljé i Brooklyn. Detta samtal ledde till en inkännande text i boken Maman, utgiven i samband med att skulpturen med samma namn visades på Wanås 2007.

Sedan Ingela Lind lämnat den fasta kritikertjänsten på DN fortsatte hon att skriva kontinuerligt, framför allt från sina resor och från den internationella konstscenen. Hon skrev också fyra böcker, varav två om Bloomsburygruppen. Den första, Leka med Modernismen, kom i en mening att sammanfatta hennes egna inställning till livet, där leken fick stor plats. Bloomsbury blev hennes sista stora projekt och det sammanfattades i utställningen »Bloomsbury Spirit« på Artipelag 2018 som hon kurerade. Det blev en överraskande och storslagen utställning där hon lyckades visa gruppens fulla bredd. Medlemmarnas levnadssätt var ett ideal för henne – hur de lyfte in skönheten i vardagen, hur de umgicks som vänner, samarbetade, lät samtalen slingra sig kring politik, kultur och estetik. På ett sätt påminde hennes eget liv mycket om Bloomsburygruppens. Kanske skrev hon om sig själv samtidigt som hon skrev om dem? Deras hantering av tragedier gav henne styrka att komma vidare, hitta glädjen igen, efter sonen regissören Daniel Lind Lagerlöfs plötsliga bortgång i en olyckshändelse.

Strax efter utställningen återkom cancern och Ingela Lind fick kämpa med sjukdomen, men lyckan över utställningen var övervägande. Sedan höll hon sjukdomen stången i ytterligare tre år.

En tecknare av samtiden har dragit sitt sista streck.

Ebba de Faire

Kurator, konstvetare.