Klassikerna ska räddas – de måste in i skolan igen

Frökens vrist rörde sig upp och ner när foten tryckte på tramporgeln: »Bereden väg för Herran! Berg, sjunken djup, stån opp!«

Hon kom från Skåne, men sjöng på rikssvenska, högt och mycket bra: »Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.«

Vi satt i våra bänkar i klassrummet i den statliga skolan i en gulmålad barack i en nybyggd stockholmsförort. Bergknallar och tallar utanför.

»Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.«

Så kom den, höjdpunkten i melodin. Som fick oss att rysa: »Välsignad vare han som kommer i Herrans namn!«

Jag minns inte om vi sjöng med. Men psalmen vår fröken brukade sjunga på det som kallades morgonsamling gick in i oss lågstadiebarn. En del dikter hon läste också. Som Tegnérs Det eviga:

»Väl formar den Starke med svärdet sin värld/

väl flyga som örnar hans Rykten./

Det där var lätt att förstå. Hitler var död. Hans svärd tyst. Det fanns föräldrar som påpekade, när de fick höra att fröken var radikal, kanske läste den som en kommentar till Vietnamkriget som rasade då. Vi barn visste inte. Vi mindes dikten, rimmen.

Tegnér dök i förra veckan upp i  en dom i patent- och marknadsdomstolen. Den slår fast att det är fritt fram för NMR och Nordfront att publicera hans dikter.  Rydbergs och Heidenstams likaså.  På en webbsida som hetsar mot judar, homosexuella och hyllar Josef Goebbels. Svenska Akademien hade bett domstolen att pröva om publiceringen var förenlig med svensk lag. Döda författare – om deras verk är en betydande del av det svenska kulturarvet – omfattas sedan 1960 av en lag som ska se till att sådant inte inträffar. Svenska Akademien menade att redan publiceringen i den nynazistiska kontexten är i strid med klassikerskyddet.

Domstolen har dykt ner i förarbetena till lagen. Eftersom lagen inte är prövad är det så domare gör, i Sverige, om man tycker att lagtexten är otillräcklig. I anglosaxisk rätt tolkar domaren i större utsträckning lagen efter eget huvud, med stöd i maktdelningslärans princip att statens makt ska delas upp. Och vara åtskild. Svenska domstolars förkärlek för förarbeten beskrivs ibland som tecken på att den svenska domstolsmakten är svag.

Patent- och marknadsdomstolen gör en mönstergill rättspositivistisk tolkning, hittar i klassikerskyddet bara ett värn mot ändringar och förvanskningar. Trots att man ägnat förarbetena sådan möda har man inte vägt in i vilken tid de arbetades fram. Att en nynazistisk elektronisk publikation skulle sprida Tegnérs och Heidenstams ord tillsammans med hets mot folkgrupper föreföll nog befängt 1959.

Svenska Akademien har påpekat att det förbud man efterfrågar stämmer helt med lagbestämmelsens ordalydelse. I svensk rätt är ordalydelsen den viktigaste rättskällan. Och klassikerskyddet går före tryck- och yttrandefriheten. Tryckfrihetsförordningens första kapitel, elfte paragraf säger:

»Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om upphovsmäns rätt till litterära eller konstnärliga verk, om upphovsrätten närstående rättigheter och om förbud mot att återge ett verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen.«

Svenska Akademien har tre veckor på sig att överklaga. Det borde vara ett enkelt beslut. Domen är nämligen, precis som Malin Persson Giolito skrev i Aftonbladet den 18 april, »en dålig dom« byggd på »bisarra slutsatser«.

Om klassikerna ska räddas krävs dock mer. De måste in i skolan igen. Bereden väg för Herran.