Mesta möjliga medvind

Text: Jan Söderqvist

Foto: TT

Visst är det väl ändå för rysligt tursamt?

Här skakas världen av protester och gatukravaller under parollen Black Lives Matter. Och vi tvingas lära oss den knöliga glosan »kulturell appropriering«, samtidigt som vi på allvar – jag tror i alla fall det – förväntas tycka att en svart, kvinnlig poet bara kan översättas till andra språk av personer som har samma hudfärg och – förmodar jag – kön. Här skärps kraven på ett korrekt agerande över hela linjen.

Just då är det återigen dags för filmbranschen att dela ut sina Oscars till fjolårets främsta prestationer inom alla upptänkliga kategorier. Ni vet hur det brukar gå till.

Häromåret utbröt raseri när det inte fanns en enda svart person nominerad i någon enda av de många kategorierna. Den svarte komikern Chris Rock, som man i panik hyrde in som programledare, hade mycket roligt att säga om detta i sin öppningsmonolog (finns att avnjuta på Youtube).

Med tanke på det är det ju onekligen en händelse som bra mycket ser ut som en tanke, att årets stora favorit är filmen Judas and the Black Messiah, en indignerad konfrontation med rasförtryck och polisbrutalitet i ett bara alltför nära förflutet. Givetvis skrämmande aktuell exakt precis i dag också! Försök att såga den filmen i en recension och se vad som händer. Går det ens att föreställa sig ett mer desperat uttryck för journalistisk dödsdrift?

Nej, Gud ske pris för Judas och den svarte Messias! Det är en film som erbjuder alla som kommer i närheten av den en möjlighet att känna sig tjusiga. Att höja den till skyarna är i sig en ädel motståndshandling (liksom det är en funktionell positionsmarkering); bara att se den medan man mumsar på smörflottiga popcorn är ett handfast bidrag till kampen för en bättre värld.

Ingenting kan göra branschen stoltare, ingenting kan göra den krympande skaran av biobesökande kulturkonsumenter nöjdare. Alla kan värma sig vid den som vid en brasa, klia varandras ryggar och tillsammans skapa en känsla av kollektivt välbehag.

Det här innebär att vi inför helgens tv-sända gala har att emotse ett av två olika scenarier: låt oss kalla dem för det vita och det svarta, och se om det kan uppstå lite stimulerande förvirring när dessa etiketter ska fördelas. Priset röstas fram av fler än 9 000 ledamöter i The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, bestående av folk i filmbranschen.

Antingen är dessa med på noterna och röstar som de ska, vilket gör Judas and the Black Messiah till nattens stora vinnare och reducerar de andra nominerade titlarna till lätt glömda statister i sammanhanget; eller så är det någonting i kommunikationen som inte riktigt har gått fram, vilket gör att ledamöterna röstar fel. Trots att man har världens ögon riktade mot sig.

Man ska ju komma ihåg att de som röstar är gamla och kanske inte alltid begriper vad man säger åt dem. Det kan gå fel. Men oftast blir det rätt. De flesta förstår precis.  Mest rättänkt uppfostringsmaterial och den sak som ligger mest i tiden ska vinna. Ibland blir det rätt till slut, trots att det i det allra längsta ser ut att gå helt käpprätt åt helvete. Som det år – 2017 – då prisutdelarna Warren Beatty och Faye Dunaway först stod och småpratade puttrigt om att politik och konst i grunden vill samma saker och sedan sprättade kuvertet och förkunnade att priset för bästa film skulle gå till den glittrigt glada musikalen La la land.

Men så kunde det ju inte vara. Det var ju fel, såklart. Mitt i producenternas sentimentala segertal kom det nya besked. En korrigering. Den riktiga vinnaren var i själva verket Moonlight, berättelsen om en problematisk uppväxt i Miami under många umbäranden, en film som blev i det närmaste ihjälkramad av bransch och press. Detta berodde, som författaren Bret Easton Ellis har påpekat i sin essäbok White, kanske inte främst på att Moonlight är en storartad film (det är den inte), utan snarare på att den kryssar i varenda identitetspolitisk ruta man kan tänka sig. Huvudpersonen är nämligen homosexuell, svart, fattig, mobbad och i alla dessa avseenden ett offer.

Vi ska komma ihåg att 2017 inte var vilket år som helst, utan det var året då Donald J Trump just hade svurits in som USA:s president, dock utan att ha vunnit vare sig en majoritet av rösterna eller delstaten Kalifornien. Hollywood röstar inte republikanskt och hävdar, åtminstone när det ska hållas högtidstal, att konsten och politiken i grunden vill ett och detsamma, nämligen  … ja, lägg in ett antal valfria fraser om mångfald och tolerans här.

Ett sådant år väljer man inte att prisa en film som La la land framför en identitetspolitiskt korrekt film som Moonlight. Nej, man skickar »ett budskap« till världen om var man står och vad man tycker.

Och just den här idén om att konst och politik i grunden är ett och detsamma är talande för hur akademin alltid resonerar när man nominerar och prisbelönar. Man sticker helt enkelt upp ett antal blöta fingrar i det väder som råder och ställer sig så att man har mesta möjliga medvind i ryggen.

Sedan några år är det den vite mannen som är strykpojke och kollektiv skuld som är påbjuden. Då kommer Hollywood, hemort för de vitaste av alla vita män, att leverera tjusighet. Och därför blev det så rysligt pinsamt när nomineringsförfarandet förra året resulterade i idel vita kandidater och hashtagen #OscarsSoWhite. Det kommer inte att upprepas.

Tack och lov, säger många. Man tycker då att såväl filmutbudet som det bransch­interna belöningssystemet måste vara »representativt«. Varje grupp ska ha sitt. Eller åtminstone den grupp man själv är företrädare för.

Men är konst och politik verkligen samma sak? Och är det verkligen ännu mer av uppfostran som ska frälsa biograffilmen när pandemin väl är över och en publik som har hunnit skaffa sig andra medievanor ska lockas tillbaka till salongerna?

Det är en bransch i kris som hoppas på mycket tur till helgen och framöver.

***

Jan Söderqvist är filmkritiker och författare.