Miljardregn över Norrland – ”nu skrivs industrihistoria”

En ny industrivåg ger glädjeyra och framtidshopp. Nu återstår bara att locka arbetskraften till industriorterna i norr – och få folk att stanna.

Om det är något man kan vara säker på i livet så är det att Skellefteå inte kommer att anstränga sig för att visa upp sig från sin bästa sida när man kommer på besök. Snöar det så snöar det. Ogillar du det? Tråkigt för dig, då kan du flytta ner till töntarna i Umeå i stället.

Länge hade staden ett lågintensivt krig med Solna om vilken stad som egentligen hade rätt att kalla sig för AIK. När Solnalaget kom på besök för att spela ishockey skrev man konsekvent att AIK möter Solna AIK. Att tusentals stockholmare blev rasande på tilltaget gav man blanka fan i. Här i Skellefteå säger man AIK om Skellefteå AIK och det tänker man inte ändra på bara för att några nollåttor nere i huvudstaden blir arga.

För en oinvigd låter det kanske som att skellefteborna har hybris. Det är fel. De är inte arroganta, men de är beredda att hugga om någon ger sig på staden. I regionfullmäktige brukar man skoja om att partiföreträdarna från Skellefteå snarare representerar sin stad än sitt parti, vilket ibland leder till konflikter med umeborna som bor en och en halv timme söderut och mallar sig över sitt universitet.

Här i Skellefte gillar man gruvan, man går på ishockey och man hatar Björklöven. Gillar du det inte kan du sätta dig i en bil, ta E4:an söderut och aldrig mera komma tillbaka. Här är man inte västerbottning, man är skelleftebo.

Attityden till trots har det inte gått särskilt bra för Skellefteå de senaste trettio åren. När grann­städerna Luleå och Umeå har växt, fått universitet och blivit regionpolitiska centrum har gruvstaden levt på att borrförmannen Albert Pettersson år 1924 trillade på guldmalm på Fågelmyran, tre mil norr om staden, och grundade Boliden AB.

Andra industristäder har försökt vrida om sin profil till att vara mer anpassad för ett modernare tjänstemannasamhälle, men här har man gjort tvärtom. Efter 97 år är Boliden fortfarande den största arbetsgivaren i regionen. På Skelleftefältet gräver man efter malmen och på Rönnskärsverken förädlas metallen innan den säljs vidare till resten av världen.

Befolkningen har legat i stort sett stilla sedan sjuttiotalet. Byggbolag har varit tveksamma till området eftersom det inte lönat sig ekonomiskt, och E4:an mellan Umeå och Skellefteå har jämt varit usel. Ändå fångas det inte på någon annan sträcka i Sverige lika många fortkörare per år som här – kanske för att man vill bort så fort det bara går?

Men sedan företaget Northvolt år 2017 meddelade att man kommer att bygga sin 70 fotbollsplaner stora batterifabrik, ett par kilometer sydost om centrum, blev det plötsligt fart på stan. 3 000 fabriksjobb utlovades och kommunen tror sig kunna få in ytterligare 7 000 nya jobb hos underleverantörer och kringverksamheter. I mitten av mars fick företaget en stororder från biltillverkaren Volkswagen på 120 miljarder kronor fördelade på tio år. Byggkostnaden på 16 miljarder täcktes snabbt upp för ägargruppen, som bland annat består av Teslasvensken Peter Carlsson, Scania, Goldman Sachs och finansmannen Harald Mix.

Batterier är framtiden. Nu har framtiden äntligen kommit till Skellefteå.

Skellefteås kommunhus »Brinken« ser inte mycket ut för världen. Det röda tegelhuset mellan älven och Trädgårdsgatan har stått där sedan uppförandet på åttiotalet och har bara genomgått mindre renoveringar. På första våningen sitter kommunalrådet Lorens Burman (S), som är inne på sitt åttonde år som kommunens mäktigaste politiker.

Starke man-kulturen är utbredd längs med kusten i Västerbotten. Ett kommunalråd ska vara någon som får stora saker gjorda. Det var därför det tidigare kommunalrådet Lennart Holmlund (S) i konkurrentstaden Umeå ägnade i stort sett hela sin politiska karriär åt att försöka få Ikea till Umeå (han lyckades till slut och kan inte sluta prata om det). I Skellefteå är motsvarigheten till Umeås Ikea(etablering) att man lyckas locka en ny industri till stan.

Nu är Lorens Burman och kollegorna på god väg och det märks också i kulturhuset. Här har man suttit och jobbat inne på sitt kontor sedan åttiotalet. Nu ska det bli »aktivitetsbaserade arbetsplatser« och öppna planlösningar på flera våningsplan i stället.

Ut med det gamla, in med det nya.

– Vi är 73 000 invånare i kommunen i dag. Om tio år är vi 80 000, säger Lorens Burman.

På första våningen sitter kommunledningen. Han pekar mot ett av de tomma kontoren med utsikt mot älven. Väggarna ska rivas, berättar han.

– Vi ska ta bort rummen här och göra  … vad heter det nu… moderna arbetsplatser i stället. Så att fler får plats.

Tre år efter att etableringen från Northvolt offentliggjordes har kommunen redan hunnit börja bygga ett 20 våningar högt kulturhus i trä ovanför Möjligheternas torg.

Lorens Burman är som många andra socialdemokratiska kommunalråd i norra Sverige bra på att prata. Han kan snacka upp både företagarna och arbetarna i Bolidengruvan.

Socialdemokraterna har styrt kommunen sedan 1942. Valet 2018 var andra gången i historien som man inte fick egen majoritet. Då gick man ihop i ett majoritetsstyre med Vänsterpartiet.

Men i ärlighetens namn är framgångarna inte bara hans förtjänst. Förutom Skellefteå har både Boden och Gällivare fått in stora etableringar från tunga industrier som vill producera storskaligt i området. På andra sidan Östersjön meddelade Vasa kommun (som ligger på samma breddgrad som Umeå) att man planerar för en ny batterifabrik som ska komma i gång med produktionen redan 2024.

Stål och batterier. Etableringar med miljövänliga förtecken, vilka lokalt ses som en livlina för områden som i decennier kämpat med utflyttning och nedmonterad samhällsservice.

– Det har funnits mycket fördomar om norra Sverige. Att vi är i behov av stöd, att det alltid är snöigt och att det är glest, säger Lorens Burman.

De två sista exemplen är kanske inte bara fördomar.

– Nu är det stora volymer människor som ska hit. De kommer från övriga Sverige, men också från Europa. Det måste vi förbereda oss på, säger han.

Grundförutsättningarna finns i norra Sverige. Elen är billig och grön jämfört med i södra Sverige, vädret är visserligen ogästvänligt under vinterhalvåret, men det påverkar varken produktionen när fabriken är färdigbyggd eller bygget av jättefabriken.

Problemet är att det saknas människor. När arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) kallade till pressträff i Rosenbad den 19 april i år var tonläget annorlunda jämfört med hur det har låtit under de senaste årtiondena. Arbetslösheten ligger visserligen på 8,8 procent i riket, men näringslivets anställningsplaner ser lovande ut, sa hon. Utöver batterifabriken tar hon upp den gröna stålproduktionen. SSAB ska tillverka fossilfritt stål. Liksom H2 Steel i Boden.

– Det här betyder att nya jobb skapas. Är man arbetslös eller funderar på att faktiskt byta jobb så är det ett väldigt bra läge att flytta norrut, sa hon.

» Vi är 73 000 invånare i kommunen i dag. Om tio år är vi 80 000.«

Lorens Burman är kommunalråd (S) i Skellefteå.

Västerbotten är en av de regioner i Sverige som har lägst arbetslöshet, strax över 6 procent nu under pandemin. Men precis som i resten av landet är inte dessa arbetslösa utbildade industriarbetare eller civilingenjörer, så ny kompetens måste komma till regionen för att jättebygget ska rulla på. Varje år tar ungefär 4000 civilingenjörer ut en examen i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Redan nu är det för få för att mätta arbetsmarknaden. Gröna ingenjörer har blivit eftertraktade över hela världen. För en stad som Skellefteå får man därför vända sig till både resten av Sverige och resten av Europa.

Det är ingen hemlighet att små orter har förlorat striden om befolkningsutvecklingen. Städerna i Sverige växer medan småkommunerna och glesbygd krymper, särskilt i norra Sverige. Unga flyttar antingen till Stockholm eller till någon av de femton största städerna i landet, medan tidigare industriorter förtvinar. Eftersom tjänstemannajobben i större utsträckning har funnits i storstäderna har man antingen flyttat dit, till närkommunerna eller till någon av universitetsstäderna.

Medan övriga Sverige ökat sin befolkning från åtta till tio miljoner har befolkningsutvecklingen i norr stått i stort sett stilla. Men nu börjar det se annorlunda ut. År 2013 lyckades Skellefteå för första gången få en positiv befolkningsutveckling. Infrastrukturen i området är fortfarande dålig, men kommun, region och stat har redan börjat rusta upp både E4:an och planerat för Norrbotniabanan som förlängs norrut från Umeå. Skellefteå kommun investerar 100 miljarder kronor på lång sikt, så att allt finns på plats när jobben kommer. Det handlar om hyresrätter, infrastruktur, kulturhus, skolor och förskolor.

Spaden i marken alltså. Men hittills utvecklar kommunen verksamheten efter prognoser som är högst osäkra. För att detta ska fungera måste Eva Nordmarks uppmaning få gehör. Fina vägar och fina fabriker räcker inte, det krävs folk också för att investeringarna ska bära frukt för kommunen.

– Det är den största industriella exploateringen i vårt område sedan Boliden drog i gång på tjugotalet, säger Lorens Burman och lutar sig tillbaka i stolen.

Först kommer jobben, sedan kommer människorna. Så resonerar kommunalrådet.

Men är det säkert att det blir så?

En bra dag tar det mindre än två timmar att köra mellan Skellefteå och Boden. Norrbottenskommunen nordväst om Luleå har slitit med samma problem som många andra småstäder och samhällen i denna landsända. Boden hade en bra start på 1900-talet med etableringen av Bodens fästning, den ökade militära närvaron innebar att befolkningen växte. Under perioder i början av 1900-talet var mer än var tionde svensk soldat stationerad i området och befolkningen ökade till och med år 1995.

Sedan dess har det gått trögare. Försvaret monterades ner. Nu är det bara drygt 1 200 personer som arbetar för Försvarsmakten i Boden, en spillra av hur det var förr. Med andra ord är det ingen överdrift när Bodens kommunalråd Claes Nordmark (S) jublande utbrister att H2 Green Steels etablering av ny fossilfri stålproduktion i Norra Svartbyn är »det största som har hänt Boden sedan bygget av Bodens fästning«.

– Det kommer att vara stort. Jävligt stort. Området är 450 till 500 hektar. 700 fotbollsplaner. Det är nästan världsunikt, säger Claes Nordmark.

Enligt honom är bodensarna glada på en ny nivå.

– Man kan ta på känslan i stan. Om vi inte haft coronapandemin så hade vi sett firande på gatorna.

Hans kommunalrådskollega Lorens Burman i Skellefteå lät förvissad om att man kommer att få in arbetskraft i området när det blir dags. I Boden låter Claes Nordmark som att han egentligen hellre skulle gå ut och klara av några husbyggen på egen hand än att prata med mig på telefon.

– Första stålet ska produceras 2024. Vi vet att om vi inte har bostäder klara när jobben börjar tas riskerar vi att folk inte bor här, säger han.

Men även om Boden präglas av en inneboende karnevalsvilja och Skellefteå firar med ett nytt kulturhus, finns det svårigheter med etableringarna. Nere i Stockholm pågår en politisk debatt om elnätet. Sverige har länge brottats med att norra delen av landet kan ha ett elöverskott samtidigt som den södra har ett underskott, men det har man kunnat lösa antingen genom att förflytta el från norr till söder eller genom att importera från andra länder när det behövts.

Nu när Northvolt ska producera batterier till 800 000 elbilar per år, samtidigt som stålverken ska tillverka ett par miljoner ton fossilfritt stål per år, kommer elförbrukningen i norra Sverige att skjuta i höjden. Enligt en sammanställning från Region Norrbotten och Region Västerbotten kommer överskottet av el från norra Sverige att minska med motsvarande årsförbrukningen av el för hela Storgöteborg.

Den billiga, miljövänliga och pålitliga elen i norra Sverige har tidigare fungerat som ett säljargument när stora företag sökt efter platser att etablera sig på. Facebook har sin serverhall i Luleå och etablerade sig av samma skäl.

Trycket från näringslivet på en stabil och rejäl elproduktion i området kommer att öka i och med etableringarna. Man har planerat för en ny vindkraftspark i Piteå, men enbart Northvolt kommer att behöva lika mycket el som vattenkraftverket Harsprånget i Luleå – det största i landet – producerar på ett år.

Kritikerna har flaggat för att det inte kommer att vara storindustrierna som får ta smällen om det blir elbrist. I stället kan man få räkna med högre elpriser, fler problem med strömavbrott och dyra kortsiktiga satsningar för att möta det ökade elbehovet. Dessa problem kommer framför allt att drabba södra Sverige eftersom överföringen i elnätet från norr till söder är underutvecklad.

Näringslivet har flaggat för att elbristen kan hota företagandet och industrierna i södra Sverige. I riksdagen hölls en särskild debatt i frågan den 5 mars och energiminister Anders Ygeman (S) fick klä skott för oppositionens frustration i frågan. Han framhöll att Sverige har ett stort elöverskott i dag och att elen blivit grönare, men att det finns »utmaningar«. Bland dem nämner han bland annat att vissa städer inte kan växa i önskad takt eftersom elnäten inte har tillräckligt stor kapacitet.

– Vi ser ju enorma investeringar som planeras i norra Sverige. Vi ser hur Europas största batterifabrik byggs i Sverige. Varför? För att vi har tillgång till förnybar energi till låga kostnader på ett stabilt sätt, sa Anders Ygeman i debatten, och meddelade att 50 miljarder kronor för att bygga ut överföringsnätet är på väg.

Räcker det? Oppositionen tror inte det. De borgerliga ropar på mer kärnkraft. Moderaten Lars Hjälmered sade att ministern verkade nöjd när priserna fluktuerar och att det krävs »otroligt mycket pengar som investeras« för att få ordning på problemet.

– Det tar säkert tio år att öka överföringskapaciteten och i den väntan sker etableringarna här uppe just nu. Det blir en intressant utmaning för politikerna att lösa, säger kommunalrådet i Skellefteå Lorens Burman.

Ett annat problem med etableringarna i norra Sverige är bostadsfrågan. Om det blir som Eva Nordmark, Lorens Burman och Claes Nordmark hoppas kommer tiotusentals människor att flytta upp till Norr- och Västerbotten. Men i både Boden och Skellefteå saknas det tillräckligt med bostäder. Det pratas ibland om att tusentals hus i Norr- och Västerbotten står tomma, och det stämmer. Men de lediga bostäderna ligger inte där de behövs. Till skillnad från i Stockholmsregionen eller i Skåne är avstånden så långa och vägarna så dåliga att man inte kan bo i Sorsele, Jörn eller Glommers­träsk och ändå arbeta i regionens centrum eller i de nya industriorterna.

Den tillbakalutade socialdemokraten Lorens Burman i Skellefteå tror inte att det kommer att bli några större problem. När jobben finns, följer allt annat efter, resonerar han.

I Skellefteå är halva centrum uppgrävt. Förutom kulturhuset håller man på att bygga flera nya bostads- och kontorshus, både inne i centrum och nere vid älven. Man räknar med en stor inflyttning, men vill inte sätta en siffra på hur många lägenheter som kommer att byggas. Än så länge är husen i Skellefteå fortfarande billiga, men det är ingen vidare omsättning på bostadsmarknaden.

Lorens Burman hoppas att flera nya byggen ska råda bot på problemen, men då måste man antingen övertyga boende i hus att flytta från sin lågt belånade villa till en hyresrätt med högre hyra eller bygga massor av stora och rejäla bostadsrätter. Annars finns det en risk att de nyanställda på fabriken flyttar till Skellefteå för en period, men sedan packar ihop livet och flytta i väg igen efter några år.

Kommunen har varnat för att bostadsbristen redan nu fungerar som en bromskloss i området. Northvolts vd Peter Carlsson sa redan i augusti förra året till SVT att han oroade sig för bostadsbristen i kommunen, och att den satt käppar i hjulet för fabriken som redan anställer 15–30 personer i veckan, trots att den första etappen inte står färdig förrän 2023.

Inte heller byggbranschen är särskilt imponerande av byggtakten. Enligt Byggföretagen ger Skellefteå för oattraktiva markanvisningar för att det ska löna sig. Och kommunen är dessutom för långsam i hanteringen för att byggandet ska kunna komma i gång på allvar. Men politikerna tar det med ro. Målsättningen är 5 000 nya bostäder till 2025. Det tror man sig klara, även om det gnisslas från näringslivshåll.

I Boden har man inte hunnit sätta i gång med bostadsbyggandet ännu, men där är tongångarna annorlunda. Kommunen släpper redan villatomter och samarbetar närmare med byggbolagen än vad man gör i Skellefteå.

– Det är inte lättordnat, men jag tror att det kommer att gå. I Boden har vi en vision om att vi ska vara 30 000 bodensare år 2025. Vi har en plan för att bli så många fler, som handlar om bostadsbyggande, fler förskolor, friluftsliv och föreningsliv, säger Claes Nordmark.

Till skillnad från i Skellefteå har Boden målsättningen att bostäderna ska stå klara redan året innan fabriken drar i gång verksamheten år 2024.

– När industribeskedet kom var det korken ur. Det är mycket lättare efter det att få byggherrar och fastighetsvärdar att vilja bygga och våga satsa. Nu förstår man att det blir en ökning av befolkning i Boden och att det kommer att gå ganska snabbt, säger han.

1 400 bostäder ska stå klara till 2024. Främst hyresrätter.

– Köerna är ganska långa och det är för lite snurr på lägenheterna. Det finns stort intresse och jag tror att vi kommer att fylla lägenheterna utan problem, säger Claes Nordmark.

Man kan inte bo i Sorsele, Jörn eller Glommers­träsk och ändå ar­ beta i re­gionens centrum …

Gångvägen upp mot utkiksplatsen på kullen ovanför Bergsbyn och Northvolt-bygget skiljer skogsmarken från industriområdet. Aprilsnön blåser in över den öppna byggarbetsplatsen och rakt upp i ansiktet på hundägaren som tar sin promenad upp till skyltarna längst upp på kullen där man får bäst utsikt över bygget. Sedan det lanserades har platsen blivit en av kommunens mest besökta turistmål och trots den ogästvänliga snöstormen har någon nyligen varit här och plogat vägen. »Tvivlarnas kulle«, kallas utkiksplatsen av lokala SR Västerbotten. »Det kan inte gå«, brukar pensionärerna muttra.

Det gigantiska bygget blev startskottet för en nyindustrialisering av norra Sverige. Förra gången det hände var det råvarorna i området som var attraktiva, men nu ska hela produktkedjan skötas i närområdet.

Tidigare i år drabbades arbetarna som bor i barackerna på andra sidan området av ett våldsamt utbrott av covid-19. Över 150 personer smittades, men företaget räknar inte med att bygget kommer att försenas nämnvärt. Pilotprojektet i Skellefteå blev också pilotprojekt för storskalig testning för covid-19 och på två månader hann regionen genomföra över 4 000 tester på de 1 500 arbetarna från hela världen.

När byggarbetarna kom stod inte bostäderna klara, så de fick bo i modulhus i Ursviken, en dryg kilometer från bygget. Man räknar med att många av arbetarna kommer att bo i Skellefteå, jobba klart med bygget och sedan åka därifrån. Det finns en rädsla för att samma sak ska hända vid industrierna, om kommunen inte lyckas leverera rimliga bostäder. Utflytt betyder i sin tur minskade skatteintäkter för kommunen och mind­re pengar till den lokala välfärden.

Skellefteås kommunalråd Lorens Burman ser att det nog kommer att ske en hel del rekryteringar från andra länder till fabriken, och hoppas att de allra flesta kommer att välja att bosätta sig i kommunen under lång tid.

– 25–30 procent av alla som kommer att jobba på fabriken är från andra länder, inte minst från Asien, säger han.

Gruvan och Boliden kommer att finnas kvar, skellefteborna kommer att fortsätta vara stolta över samhället. Nu hoppas Lorens Burman att det 2040 bor ännu fler nyblivna skellelftebor i området som ser sin framtid i de norra delarna av landet i stället för i de södra.

– Det är industrihistoria som skrivs nu. Så är det bara.

Text:

Toppbild: ERIK MÅRTENSSON