Får man skoja om den döda?

Att skriva ett bra begravningstal är en konst. Fokus har tagit reda på hur man gör och vilka dikter som passar bäst.

Text:

Foto: TT

Göran dog i januari. Begravningen ägde rum utomhus en vindstilla vinterdag, vit och bomullslik. Tjocka snöflingor singlade ner från himlen. De sörjande samlades runt graven. Där stod änkan som just förlorat sitt livs kärlek och döttrarna som förlorat sin omtänksamme far, bakom dem vännerna från gänget som bastat och ätit herrmiddag ihop i decennier, och så bonusbarnbarnen som Göran snickrat fågelholkar och åkt båt med. På marken låg vita blomsterkransar. En bit bort stod en mobilkamera som streamade allt, så att släktingarna i andra länder kunde vara med.

Det var, mitt i sorgen, en mycket vacker begravning. En sak som särskilt frapperade var hur välskrivet och genomtänkt talet var. Varje del av Görans liv fanns med, alla som skulle nämnas nämndes, alla berörda berördes. Det kändes som om vi fick vara med om något speciellt, en resa i minnet. Nästan ett slags avskedsgåva.

Hur skriver man ett begravningstal och vilken betydelse har det?

Officiant på Görans begravning var Pia Kristoffersson, som har en bakgrund som konstvetare och formgivare. För många år sedan såg hon en annons i tidningen där det stod: »Yrke begravningsentreprenör«. Hon nappade på den ettåriga kursen och arbetade på begravningsbyrå i sex år, in­nan hon bestämde sig för att enbart ägna sig åt att leda borgerliga begravningar.

– Vid en borgerlig akt är den del som handlar om den döde, individen, mer omfattande än vid en religiös. Men jag strävar efter att hitta en existentiell ton under hela ceremonin.

Pia Kristoffersson använder sig av musik och dikter. De senare kan fylla en liknande funktion som böner vid en religiös begravning.

– Om begravningen har fungerat så kan jag efteråt se hur den tagit de anhöriga vidare mot nästa fas i sorgeprocessen. Jag försöker se till att både hedra den avlidne och ta hand om sorgeprocessen hos dem som är kvar.

Minnestalet förbereds tillsammans med de anhöriga.

– Vi sitter i lugn och ro och pratar om den som gått bort, ofta på ett sätt som de kanske inte har gjort tidigare. Mötena med anhöriga, och de förtroenden man får, är det roligaste med det här arbetet. Att få ta del av dessa livsberättelser  … är otroligt fint.

Hur hanterar man om det finns groll i familjen? Om de anhöriga haft en knepig relation till den döde?

– Minnesbilderna kan skilja sig åt. Olika personer kan ta fasta på olika saker hos en människa. När jag ska snickra ihop berättelsen använder jag deras bilder. Om det varit en person med ett komplicerat liv med många svårigheter så är den empatiska blicken viktig. Då blir ofta andan i talet att personen gjorde så gott hon kunde.

Det är viktigt att alla känner sig sedda i talet, att de närmaste har fått bidra. Pia Kristoffersson brukar uppmuntra till att inte bara tänka på de finaste egenskaperna hos den döde, utan att även berätta om svagheter.

– Det blir mer äkta om man inte bara staplar superlativ på varandra. Fina egenskaper får större kraft om det får studsa även mot mindre fina sidor. Slutkänslan ska förstås vara att talet är en hyllning till den döda.

Hon brukar »tvinga på folk« lyrik, också om den döda inte själv läste poesi. Det är viktigt att välja dikterna så att de är i samklang med den dödas personlighet, och även kan tas emot av åhörarna.

– Om det är barn med på begravningen är Barbro Lindgrens enkla och existentiella dikter lämpliga. Många män födda på 1950- och 60-talet älskar Bruno K Öijer – hans dikter är mer lättillgängliga än vad många tror. För rätt avlidne kan Kristina Lugn kan vara mitt i prick på en begravning, någon vars personlighet varit osentimental och frank, som haft humor och självdistans.

Nils Ferlin är populär i dödsrunor?

– Ferlin ja, han är bra till begravningen av någon som haft det lite motigt, som kämpat på i livet. Sedan finns ju Tomas Tranströmer självklart, och Bodil Malmsten. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska är ett utsökt val för rätt person. Och så använder jag Gunnar Ekelöf, Tua Forsström och Claes Andersson  … Nu efter Nobelpriset vill jag prova Louise Glück!

Varför valde du att arbeta med begravningar?

– Min far var livrädd för döden när jag var barn. Jag drogs in i det, försökte trösta min melankoliska och svårmodiga pappa. När jag senare studerade på Beckmans designskola ritade jag en gravurna. Pappa dog samma år som jag utbildade mig till begravningsentreprenör. Det var jag som klädde honom och lade ner honom i kistan som väntade på honom, beställd redan tio år tidigare.

Slutade han någonsin att vara rädd för döden?

– Nej. Vi hade fina samtal hans sista tid, pratade om vad han skulle ha på sig i kistan och så. Sedan när han väl dog, så var det nog ångestfyllt ändå.

Är du rädd för döden?

– Inte ett dugg. Jag bryr mig över huvud taget inte om vilken kista eller begravning jag ska ha.

***

Kristina Lethin är präst sedan 2004 och var under flera år komminister vid Värmdö församling. I dag tar hon som frilansare sig an begravningar, dop och bröllop. Hon har mer tid att förbereda begravningstalen nu. Eller griftetalen, som de heter i Svenska kyrkans gudstjänstordning.

– Nu för tiden låter jag de anhöriga läsa talet i förväg. Att bolla texten fram och tillbaka kan vara svårt att hinna med för en anställd församlingspräst.

Det brukar handla till två tredjedelar om personen som begravs och en tredjedel om hopp och tron på Jesu uppståndelse. Hon har noterat att begravningen blir mer förlösande för de anhöriga när talet har mer fokus på den avlidne än på kristen predikan.

– Men kyrkan och det kristna hoppet ska ha en tydlig plats i talet, tillägger hon. Sedan måste det finnas en naturlig brygga från det till den avlidne, det är ett slags hantverkskonst. Minst två psalmer ska det vara vid en kyrklig begravning. Och gärna orgelmusik i början och slutet.

Är det svårt att skriva griftetalet?

– Jag tror att nästan alla präster tycker att det är en ynnest att få förtroendet. Jag försöker använda de anhörigas egna ord i så stor utsträckning som möjligt. Talet ska inte vara för långt heller. Som präst talar man långsamt.

Hur gör du om de anhöriga inte gillade sin döda släkting?

– Det brukar alltid finnas något gott att berätta. Om någon varit en despot kan man kanske säga att personen var mycket intelligent och viljestark, och gick sin egen väg. En bra begravning, där jag får med mig åhörarna, är en viktig del av sorgeprocessen. Med rätt tal och musik så händer verkligen något stort.

Är folk mer öppna för en andlig dimension vid begravningar, jämfört med bröllop och dop?

– Människor är i alla fall mer i kontakt med sin sårbarhet. För att våga tro måste man också ge upp kontrollen och öppna sig för möjligheten att det finns något hinsides. Vid begravningen vill jag förmedla att jag tror att personen har det bra nu, på andra sidan.

  

***

En muslimsk begravning ska enligt traditionen vara enkel och gå snabbt, säger Awad Olwan, under många år imam i Fisksätra, numera anställd som själavårdare i Kriminalvården.

– Jag är trött på att predika, utropar han i telefon. Jag föredrar att lyssna.

Begravningen sker i närtid efter att den döde gått bort. Först sveps kroppen i ett vitt lakan och om möjligt tas den till moskén, där imamen och så många som möjligt av gudstjänstbesökarna ber Allah att förlåta den döde.

– Det står i profetens tradition att om 40 personer deltar i begravningen och dessutom ber för dig när du har dött så kommer du till himlen, säger han.

Framme vid graven leder imamen en enkel ritual. Han läser Koranens första sura och ber för den döde, hans/hennes familj och vänner. Begravningen är över på några minuter.

***

Vid judiska begravningar är minnestalet om den döde, det så kallade hesped, en exceptionellt viktig del. Tidigt i historien, fram till 200-talet, riktades det till den avlidne själv, eftersom judendomen anser att själen finns kvar på jorden tills kistan hamnat i jord. I dag  riktas begravningstalet till de anhöriga.

Ute Steyer, rabbin vid Stockholms judiska församling, säger att det anses vara en så väsentlig del av ceremonin att hon håller talet även då ingen mer än den döde och församlingens personal närvarar.

Har du varit med om sådana ensamma begravningar, utan gäster?

– Ja, det finns gamla människor, en del överlevande, vars anhöriga, vänner och bekanta redan gått bort. Jag tänker till exempel på en sådan begravning, där den döde hade varit en hängiven schack­spelare. Inför det talet läste jag på väldigt mycket om schack. En annan jag tänker på var begravningen av en barnlös gammal dam som hade förlorat sin släkt i ­För­intelsen. Ingen kom dit, men självklart höll jag minnestalet över henne ändå.

Ute Steyer går vanligtvis till väga på samma sätt som prästen och den borgerliga officianten när hon förbereder talet. Hon pratar med de anhöriga.

– Jag försöker få människor att berätta minnen. Inte bara rabbla upp torra fakta, som ett cv: hon bodde där och där, jobbade med det och det. I talet vill jag sedan visa hur mångfacetterad en människa är. Var farfar alltid väldigt hård? Sätt ihop det med hans liv, så kanske det blir mer begripligt.

Hon säger att alla reaktioner är välkomna på en judisk begravning. Man får till och med skämta. Finkänsligt förstås. Har hon gjort det? Javisst.

– Det var ett gammalt par, som dog med ett år emellan sig. Först de anhörigas pappa och sedan mamman. Bägge hade varit överlevande från Förintelsen och träffats i Sverige efter kriget, där de hamnat på var sin flyktingförläggning. På kvinnans begravning beskrev jag på ett humoristiskt sätt hur de hade hittat varandra. Det gick nämligen till så att när mannen hörde talas om att det fanns en förläggning med unga judiska kvinnor i Småland, hade han omedelbart kastat sig på cykeln och trampat dit. När jag återgav det så brast alla begravningsgäster ut i skratt.

Ute Steyer säger att människor ofta stänger ner sina känslor vid en förlust, också om den varit väntad.

– Man vill väcka dem igen. Oavsett om det sker genom gråt eller skratt, så är det viktigt för sorgeprocessen att få dem att känna saker igen.