Blogg

Hakelius: Avskaffar vi tillväxten förhindrar vi den mänskliga fantasin

Att skapa ekonomisk tillväxt kan varken vara en plikt eller en synd. Men det är intimt förknippat med mänsklig fantasi.

Hur? Det är rätt ofta en bra fråga.

Dagens Nyheter publicerar en serie om ”planeten och tillväxten”. På ytan är frågeställningen rätt enkel: kan vi fortsätta använda jordens resurser som vi gör, utan att det straffar sig? Men så snart man landar tankehelikoptern blir det svårare.

”Tillväxt” är ett rätt hopplöst begrepp. Det är klart att det betyder något. Lev din farfarsfars liv en dag, så får du se. Men det är också notoriskt formbart, beroende på vem som tar det i sin mun.

DN:s utgångspunkt är, på ett ungefär, miljörörelsens. Tillväxt betyder helt enkelt att man konsumerar mer, producerar mer och använder mer resurser. Många ekonomer tänker snarare tvärtom: tillväxt är helt beroende av produktivitetsökningar. Högre produktivitet innebär att man får ut mer för varje insatsfaktor, oavsett om det är tid, naturresurser eller kapital av annat slag.

Det ena andas slöseri, det andra hushållning. Men det beskriver samma process.

Att det inte bara handlar om naturresurser är rätt uppenbart om man blickar tillbaka. Fram till ungefär 1870 hände egentligen ingenting med BNP per capita i Sverige. Svensken 1865 hade ungefär samma ekonomiska ställning som svensken 1713, då Kalabaliken i Bender utbröt. Efter 1870 går det fort. Mellan 1870 och 1900 fördubblas BNP per capita. Strax efter kriget har den fördubblats igen. I början av 1960-talet har ännu en fördubbling skett. Och så vidare.

Jorden ändrade sig inte att tala om under den där tiden. Naturresurserna fanns där långt innan det gjordes något av dem. Tillväxten har med andra ord en huvudsaklig orsak: att människan hittar på saker. Tillväxt är i stor utsträckning en materiell manifestation av människans fantasi.

Det betyder förstås inte att all tillväxt är god. Männsklig fantasi kan vara katastrofal. Men det betyder något för den där frågan som den här texten började med: hur?

Både DN:s artikelserie och de flesta ekonomer talar om ekonomi och tillväxt som om det vore ett slags maskin. Tillväxtförespråkare verkar ta för givet att det är människans högsta önskan, möjligen till och med en plikt, att bete sig på ett sätt som höjer BNP. Tillväxtkritiker menar på det stora hela tvärtom. Tillväxt är en synd.

Oavsett vilket är det ett sätt att betrakta ekonomin som helt glömmer bort vad den består av: människor som fattar beslut om sina egna liv. Människor som kommer på saker och omsätter det de kommer på i handling. Skapande människor.

Om man vill ändra på tillväxten — ett abstrakt mått som också är en produkt av mänskligt hittepå — måste man konkret styra över vad människor gör i sitt liv. Och vill man avskaffa tillväxten, eller till och med ha negativ tillväxt, som en del av dem DN talat med, måste man i praktiken hindra folk från att använda sin fantasi. Man måste förbjuda folk att vara produktiva, det vill säga att komma på sätt att få ut mer av samma insatser.

Hur gör man det? På vilket aptitligt sätt kan staten lägga band på folks fantasi och uppfinningsrikedom? Det är den verkliga frågan för tillväxtkritiker.

Det är orimligt att göra det till en plikt eller en synd att agera på ett sätt som ger ekonomisk tillväxt. Det är att låta en abstrakt modellvärld skymma den värld vi faktiskt lever i. Och det finns många saker kring våra ekonomiska system som är värda att diskutera: miljön, materialismen, meningen med livet. Men varje meddelande om att vi kan avskaffa tillväxten, utan att förhindra människor att fritt bruka sina förmågor, är falskt.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera