Därför blev Almstriden inget maoistiskt bondeuppror

Som 18-åring tänkte Klas Eklund att almstriden skulle utvecklas till något liknande Maos bonderörelse. Så blev det inte.

”Den nuvarande bonderörelsen är en väldig tilldragelse.”

Så skrev den unge Mao Zedong på 1920-talet i en rapport som kom att bli grunden för hans gerillakrigsstrategi. Röda armén skulle röra sig bland folket, blanda sig med de fattiga bönderna och så småningom erövra städerna.

Nästan 50 år senare trodde en grupp unga svenska studenter att tiden var inne för vårt bondeuppror. Vi såg tilltagande missnöje: gruvstrejk i Kiruna, Skärholmsfruar demonstrerade mot matpriser, folket i små byar vägrade acceptera nedläggning av lokala skolor. Och i den vackra månaden maj 1971 – för precis 50 år sedan i dag – kom det väntade bondeupproret till Stockholm. Tusentals människor samlades runt de vackra almarna i Kungsträdgården för att försvara dem mot centralbyråkraternas plan att såga ned dem och ersätta dem med en tunnelbanehall och galleria.

Jag minns detta i en plötslig flashback på grund av Svt:s dokumentär om almstriden som visades i veckan, och insåg lika plötsligt – och med viss skämskudde – att detta också var min debut som talare (folktribun är att ta i). Från en provisorisk talarstol under almarna orerade en späd 18-åring om hur det folkliga motståndet mot almfällningen bara var inledningen till vad som i min omtöcknade hjärna var något som motsvarade Maos bonderörelse.

Så var det naturligtvis inte alls. Under almarna samlades knappast några fattigbönder. Inte heller några breda fackföreningsaktivister. Där sågs kulturknuttar (Cornelis och Ville&Valle&Victor), Östermalmsdamer och -herrar (däribland Kar deMumma), miljörörelsens stockholmsavdelning ”Alternativ stad” och ett antal vänsterister.

Därmed inte sagt att protesterna mot almarna drevs av en samling goddagspiltar – de var en del av ett spretande missnöje mot en centraliserad gammal välfärdsstat som började visa sprickor. Och mot det statsbärande partiet som hade svårt att orientera sig i det nya. Men det var inte vänstern som främst kom att dra nytta av de rörelserna – utan centerpartiet under dess nya ledare Thorbjörn Fälldin. ”Vi flytt int”, grön våg och så småningom kärnkraftsmotstånd ledde till att C blev största borgerliga parti 1973 och gjorde Fälldin till statsminister 1976.

Ett skäl till att den svenska smågruppsvänstern inte alls kunde kapitalisera på utvecklingen var att den ganska snart gick in i de sekteristiska dimmorna, där man ägnade tiden åt att slå varandra i huvudet med Lenin-, Mao- och Trotskijcitat. Vilket torde vara motsatsen att blanda sig med folket.

Foto: TT

Almstriden blev således inte inledningen till en maoistisk bonderörelse. Tvärtom blev den en del av en småborgerlig och grön ”bonderörelse”.

Och den unge 18-åringen som väckelsetalade om folkrörelser mot överheten växte upp, blev reformist – och så småningom chefekonom på SEB, från vars huvudkontor vid Kungsträdgården han några år senare kunde blicka ner över almarna – och glädjas åt att de fick finnas kvar. Dock utan att den unge testuggaren själv hade gjort några större insatser för dem.

Text:

Toppbild: TT