Ingves gyllene dröm kan sätta bankerna ur spel

Skenande priser på kryptovalutor som bitcoin sporrar centralbankerna att ta fram egna digitala pengar. Detta hotar storbankernas affärsmodell.

Text: Carolina Sundell

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Det pågår en kapplöpning mellan världens centralbanker om vem som ska bli först med att ta fram digitala pengar, central bank digital currency (CBDC). I spetsen för denna utveckling går Riksbanken med sin e-krona och Kinas centralbank med e-yuan. Europeiska centralbanken (ECB) kom in på banan lite senare, men har liknande ambitioner.

»I dag är kontanter enda möjligheten för allmänheten att hålla och betala med riskfria statliga pengar. Om allmänheten ska ha möjligheten att betala med statliga pengar – i den form de föredrar – så behöver Sverige också statliga digitala pengar, e-kronor«, skrev riksbankschefen Stefan Ingves i Aftonbladet 2019.  

Dagens penningsystem har två omlopp. I det ena finns valutan som centralbanken har monopol på och som innefattar sedlar och mynt samt reserver (som finns i ett slutet omlopp inne i centralbanken). Centralbanken garanterar att alla sedlar är värda det belopp som är tryckta på dem, till exempel hundra kronor. I det andra systemet finns affärsbankspengar, de är egentligen ett skuldebrev som är utställt av affärsbankerna till allmänheten – hushåll och företag – som har deponerat sina medel hos dem.

En e-hundring är samma sak som en fysisk hundralapp, med skillnaden att den inte består av papper och därför inte går att ta på. Den är kort och gott en elektronisk peng, en unik digital sträng av ettor och nollor. En intressant aspekt av e-kronor är att de kan minska behovet av vanliga banker. I dag kan du välja mellan att ha en hundralapp i din plånbok eller att deponera den på ett konto i en affärsbank. Men e-pengarna har inte kontanternas stora nackdel – till skillnad från hundringen behöver e-hundringen inte förvaras rent fysiskt. Dina e-kronor finns i praktiken i en »digital plånbok« hos Riksbanken. Därmed saknas egentligen skäl att sätta in dem på ett konto i en vanlig bank.

Kryptovalutor som bitcoin, klassas inte som valuta utan är en tillgång som ska kapitalbeskattas. Men dessa har ingen centralbank som står bakom dem och garanterar värdet. De påminner snarare om snäckskal eller tulpanlökar som också har tjänat som betalmedel periodvis. Men där bygger värdet på att någon annan är villig att acceptera dem som betalning. Det öppnar för spekulation och tvära värdekast, något som också har karaktäriserat kryptovalutorna.

Flera ekonomer menar att centralbankerna behöver anstränga sig för att behålla sin relevans i framtiden.

Att centralbankerna nu vill skapa e-valutor är inte konstigt, sett i ljuset av att betalmarknaden förändras. Detta är särskilt tydligt i Sverige där mängden sedlar och mynt föll kraftigt åren 2008 till 2017. Efter att ha ökat under två år, föll den åter mot nolltillväxt förra året. I dag utgör kontanterna ungefär en procent av penningmängden, enligt SCB. En stor del av resten finns på konton i affärsbanker och liknande institutioner. Utvecklingen mot minskad kontantanvändning är inte lika tydlig i andra länder. (I USA har sedelmängden ökat rejält det senaste kvartsseklet med undantag för åren 2016–2019. Men pandemiåret 2020 var ökningen mycket kraftig.) 

Flera ekonomer menar att centralbankerna behöver anstränga sig för att behålla sin relevans i framtiden. Och kanske är det för att svenskarna är så förtjusta i elektroniska betalningar som Riksbanken var så tidig med att börja prata om e-kronor. 

 För Kinas del handlar det delvis om att utmana dollarn som världsvaluta, men även om sådant som att stoppa penningtvätt och hindra kapitalutflöden som går via kasinostaden Makau. Världens centralbanker, finansinspektioner och skattemyndigheter delar också en oro för kryptovalutornas ökande popularitet. Den mest kända av dem, bitcoin, började året kring 240 000 svenska kronor styck för att sedan rusa till över en halv miljon kronor. I skrivande stund är kursen kring 450 000.

Centralbankerna har på senare år tagit ett kliv tillbaka när det gäller att skapa nya pengar, den rollen har i dag i stor utsträckning övertagits av affärsbankerna. Därmed har centralbankernas funktion alltmer blivit att backa upp själva banksystemet, och på senare år även att hålla räntorna nere och genomföra stora operationer på finansmarknaden för att tillföra likviditet.

På en konferens hos amerikanska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics 2019 sa Riksbankens chef Stefan Ingves att han ser sig själv främst som en rörmokare och tillade att tekniken förskjuter perspektiven. »När det kommer till pengar har vi tränats att tänka i begrepp som innefattar det fysiska rummet och även den nationella aspekten«, sa Ingves, och lyfte även fram frågor som huvudsakligen har att göra med dagens tekniska möjligheter och utmaningar.

»Var finns mina pengar om de är i molnet? I vems moln är detta?«

Det är ingen tvekan om att e-valutorna kommer att få effekter, inte minst för de nuvarande aktörerna i betalsystemet.

Även ECB-chefen Christine Lagarde har pratat e-pengar men understryker att den digitala euron inte ska bli en fullfjädrad variant utan endast ett komplement till kontanter. Nyligen underströk även ECB:s direktion, i ett blogginlägg, att e-euron inte ämnar manövrera ut de privata bankerna i systemet.

För det är ingen tvekan om att e-valutorna kommer att få effekter, inte minst för de nuvarande aktörerna i betalsystemet. Människor kan då förvara sina besparingar hos centralbanken, överföra pengar och handla sinsemellan utan bankernas och kortföretagens transaktionskostnader. Kinas centralbank är nästan i mål, den har redan förhandlat fram ett avtal med tillgång till det internationella Swift-systemet och kan därmed koppla in sin e-yuan när den är klar att sjösättas. I framtiden kan storbankerna därmed bli mindre relevanta som finansiella mellanhänder, med betydligt mindre makt än i dag.