Näringslivets bödel ger sig på samhällets mångfald

Engelska National Trust skakas av interna konflikter. I botten ligger skam som politiskt maktmedel.

När titeln CEO, Chief Executive Officer, smög sig in i svenskan brukade Gunnar Adler-Karlsson — antagligen osalig i mångas åminnelse — påpeka att latinets executio inte bara givit upphov till den titeln. Även titeln executioner, bödel, har samma ursprung.

Tim Parker är som en vandrande bekräftelse på den etymologin. Först var han på Kenwood, köpte ut bolaget, ”städade upp det”, som eufemismen lyder, och sålde det med rejäl vinst. Sedan var han på skotillverkaren Clarks, slog igen 20 fabriker och flyttade ut all produktion från England, med en vinstökning på 150 procent som resultat. Sedan var det bilreparatören Kwik-Fits tur: ”omstrukturering”, vilket innebar 3 000 avskedanden, 250 procents vinstökning och 20 miljoner pund i Parkers egen ficka. Bilserviceföretaget AA kom härnäst. Där försvann 10 000 jobb och vinsten steg även där 250 procent.

Så kan man fortsätta uppräkningen. För drygt tio år sedan var Tim Parker i en knapp månad vice borgmästare i London, med särskilt ansvar för transportfrågor, under Boris Johnson. För lite mer än sex år sedan rekryterades han som ordförande i National Trust.

National Trust är en stiftelse som sedan trettiotalets sista år samlat på sig herresäten, historiska hus och kultur- och naturhistorisk intressant mark i England. Det var den konfiskatoriska arvsbeskattningen i Storbritannien som lade grunden för verksamheten. I dag äger stiftelsen ungefär 250 000 hektar, vilket motsvarar ungefär en och en halv procent av all mark i England, Wales och Nordirland, och förvaltar nästan 40 000 byggnader och 60 byar. Verksamheten drivs mestadels med hjälp av privata bidrag, medlemsavgifter och egna inkomster. Stiftelsen har nästan sex miljoner betalande medlemmar. Prins Charles är beskyddare.

En stor del av verksamheten bygger på frivilligarbete. På snart sagt varje besöksmål som National Trust har, finns lokala guider. Det är vanliga människor med ett intresse och kunskap om sin hembygd.

Det var därför det började gnissla betänkligt när det började komma politiska ukaser från stiftelsens topp. Först gällde det klimatfrågan. National Trust är till dels en naturskyddsorganisation — den startades egentligen för att skydda känsliga kuststräckor mot bebyggelse vid förra sekelskiftet — så klimatfrågan ligger väl inom dess intresseområde. Problemet var sättet frågan hanterades på. Den väckelsepuritanska undergångsreligion som vi känner från andra klimatsammanhang fick också fäste i National Trust topp, om än inte i dess breda bas. Sedan kom en incident då stiftelsens ledning propsade på att volontärer skulle bära knappar med regnbågsflaggan, till stöd för gayrörelsen. Händelser av det slaget skapade spänning mellan ledning och medlemmar. Så fick Black Lives Matter-rörelsen fart och stiftelsens ledning förlorade mått och sans.

En rapport togs fram, som gick igenom stiftelsens alla egendomar med en historisk-ideologisk luskam: vilka egendomar hade historisk koppling till slaveri, kolonialism, eller annat obehagligt? Det var ett slags offentlig självkritik, en progressiv recension av historien utförd iklädd säck och aska. Snart sagt var och varannan plats dödskallemärktes. Chartwell, Churchills lantställe, fick varningsflagg eftersom ägaren inte var för indisk självständighet.

Det Tim Parker lyckades åstadkomma, nästan lika effektivt som han vände upp och ned på de bolag han tidigare ansvarat för, var en organisation som utstrålade djupt obehag över sin egen existens. Stiftelsens topp verkade skämmas för sin uppgift, det kulturarv den hade att förvalta och de volontärer den använde sig av för att förvalta det. Stiftelsens medlemmar kände sig uppläxade, nedvärderade och undanskuffade.

Covidpandemin har förstås drabbat stiftelsen hårt. I praktiken har större delen av dess verksamhet legat i malpåse i ett år. Men inför det kommande årsmötet hade en grupp medlemmar slutit sig samman med krav på Tim Parkers avgång, just med hänvisning till politiseringen av stiftelsen. Att stimulera kunskap och forskning om det kulturarv man förvaltar är en sak. Att skämmas över det, recensera det och demonisera historien en annan.

I det läget valde Tim Parker att avgå.

Det är inte alls säkert att det kommer att ändra särskilt mycket. National Trusts självförakt har inte burits av en person, utan av ett helt ledargarnityr som verkar drivas av en enorm rädsla för att inte verka progressiva. Om medlemsreaktionen på det kommande årsmötet blir tillräckligt stark finns också en risk att det slår över åt andra hållet: att stiftelsen tas över av uppretade personer som vill slå tillbaka mot wokekulturen och börjar använda stiftelsen som ett politiskt slagträ i det syftet.

Hur det än går finns flera allmänintressanta lärdomar av fallet National Trust. En är att politiseringen längs woke-skalan inte följer de gamla höger-vänsterlinjerna. Slaktare i näringslivsbranschen, som sparkar tusentals människor utan att blinka, kan samtidigt vara ivriga påhejare av wokekulturens identitetspolitiska radikalitet. En annan är att en av wokekulturens skadeverkningar är att den förintar alla nyanser i samhället. Politik av en särskilt snäv sort blir det enda som räknas och det drar med sig både anhängare som motståndare i en fördumningsprocess som till sist ofelbart urartar i aggressioner och hat. Själva politiseringen av en organisation som National Trust utgör egentligen den stora skadan. Inte de exakta idéer som den tar sig uttryck i. Politiseringen är ett slags mord på samhällets mångfald.

Det ger ytterligare en dimension till Adler-Karlssons koppling mellan ledare och bödlar.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT