Tafsandet ger ny vår för dokusåpan

Mediemedelklassen är chockerad över att det tafsas i dokusåpor. Det kan bli genrens räddning.

Det är inte alltid lätt att hänga med, men jag tror att det här stämmer på ett ungefär: När det först kom rapporter om tafsanden och kladdigheter i dokusåpan Paradise hotel blev det ingen riktig reaktion. Magnus Alselind på Expressen, som stod för granskningen, skrev till och med om hur fördomsfullt det var. Men skälet till att så få gick igång är inte så svårt att lista ut.

Det här är alltså ett TV-program som går ut på att deltagarna är hormonstinna unga killar och tjejer som travar runt i badkläder, i största allmänhet spelar upp traditionella könsroller och i synnerhet ägnar sig åt parningsritualer, eftersom det enda sättet att inte bli utslängd är att hitta en partner. Deltagarna väljs inte i första hand utifrån IQ, social förmåga, eller gott omdöme, utan på biceps och ankmun, av allt att döma. Att bli förvånad över att resultatet blir tafsande, ofrivilligt blottande, tjatsex och vad det nu handlar om, är lite som att förfasa sig över att det förekommer förbränningsmotorer på tv-bilderna från Svenska rallyt.

Det var den första, begripliga, reaktionen. Eller bristande reaktionen, då.

Men nu finns ju inget så ängsligt som svensk mediemedelklass, så Alselinds och andras inlägg tog ganska snart skruv. Så snart #metoo nämndes var saken egentligen biff, men lägg till det ett par uppsatser om klassperspektiv och det fanns ingen återvändo.

Att inte ta detta på lika stort allvar som när, till exempel, hollywoodstjärnor eller akademiledamöter vittnar om övergrepp, vore att uppvisa klassförakt.

Mediemedelklassen förstod genast vad som krävdes. Det var bara att samla anletsdragen och börja tala om det här med stort allvar. Nu får vi följaktligen läsa och höra om de stackars dokusåpadeltagarnas hemska upplevelser dygnet runt. På kultursidor och i radions kulturnytt. I P1 Morgon och på nyhetsplats i alla morgontidningar.

Fram till för någon vecka sedan trodde vi att sjuksköterskorna hade det jobbigt. Nu vet vi bättre. Inga har det kämpigare än kvinnliga dokusåpadeltagare.

Men låt oss ändå se det från den ljusa sidan: i något av alla ingående och inkännande reportage om denna hårt drabbade yrkesgrupp framkom det att en lockelse med att delta i dokusåpor är att deltagandet kan vara det första stora steget in i karriären som influencer. Uppmuntrande, i alla fall om man tror på arbetslinjen. Man kan visserligen undra hur många influencers Sverige kan försörja, men det är lika bra att lägga ned det spåret. Det är många decennier sedan Peter Wallenberg påstod att vi inte kan försörja oss på att tvätta skjortor åt varandra. Han hade uppenbarligen fel. Varför skulle vi då inte kunna försörja oss på att titta på när folk provar skjortor åt oss?

Alltså, från den ljusa sidan: att #metoo nått dokusåporna kan mycket väl vara det som räddar influencerkarriären för flera av deltagarna. Paradise hotel var trots allt inne på sin sextonde säsong. Den sjuttonde lär redan vara inspelad. Big Brother är på säsong 12. Farmen på säsong 14. Alla yrkesutbildningar måste förnya sig för att inte bli irrelevanta. Och i vårt moderna samhälle räcker det inte med att våga jucka under täcken framför en mörkerkamera, för att räknas som kändis. Det krävs ett trauma också. Utan det kommer en influencer att sakna djup på dagens medvetandegjorda arbetsmarknad.

Jag förstår att hela den här frågan just nu är besvärlig för de inblandade tv- och produktionsbolagen, för att inte tala om deltagarna själva. Men jag tror verkligen att det kan vara en förklädd välsignelse. Utan en #metoo-dimension hade dokusåporna antagligen dött ut inom ett par säsonger. Nu kan de säkert producera influencers i femton år till.

Text:

Toppbild: Patricia Recourt/Viaplay