Dagens politiska ränksmiderier liknar frihetstidens

Vi har en regeringskris. Men tonåringen lockas mer av mössor och hattar.

En nyvaken tonåring släntrade ut i vardagsrummet.  På tv:n släntrade partiledarna en efter en upp till riksdagens talarstol och kungjorde hur deras partier skulle rösta i misstroendevotumet mot statsministern. Tonåringen gnuggade sig i ögonen. Gick ett varv runt matbordet. Befann sig vid bokhyllan när en gramse Annie Lööf pratade. Tonåringens  uppmärksamhet förmådde hon inte fånga. Den hade erövrats av en undran: Vilket var bokhyllans äldsta tryckta verk? Tonåringen började plocka bland de ryggar som såg mest slitna ut. När Nooshi Dadgostar sa: »Vill Stefan Löfven och Annie Lööf genomföra marknadshyror blir det inte i mitt och Vänsterpartiets namn«, visade tonåringen med en blick att det fick godkänt som en anständig hållning. Men han höll en bok i handen. Och bad mig titta på den.

Tryckåret var 1828. Pärmarnas mönster gick i brunt, gult och rött. Boktiteln på ryggen i guld. Familjen Ehrenflykt. Berättelse från den så kallade parti-tiden i Sverige. Författaren hette Nils Wilhelm Lundequist. Jag öppnade och såg att min gammelmormor hade skrivit sitt namn och årtalet 1912 på bokens första blad, torrt och gulnat.

Gammelmormors tunna böljande handstil i svart bläck fick mig att minnas hennes böljande tjocka vita hår när hon låg på sin dödsbädd på Stockholms sjukhem 1965. Hon var den första jag såg dö. Jag minns att jag tyckte det var skrämmande. Amper var gammelmormor. Men, fick jag senare lära mig, samhällsorienterad och klartänkt.

Häromveckan såg jag min far under hans sista dagar. Döden är inte vacker sägs det. Men det som ofta händer efteråt är sällsamt. Gamla vänner och anhöriga till den döda tar kontakt med varandra och undrar hur man har det. Delger minnen. Pratar. Tacksamhet och förundran stannar kvar hos de närmast sörjande, en känsla av en alldeles speciell kaliber.  Döden är ful men tar också fram det bästa ur levande själar.

Jag började läsa gammelmormors bok. Den utspelade sig under frihetstiden. Den brukar beskrivas som en bra period. Men politiken verkade vara precis densamma. Skoningslösa maktstrider. En speciell mentalitet. Atmosfären fångades förbluffande bra redan i bokens två första meningar:  »Klockan slog tu, och spisgäster hade efter hand inströmmat på Malmens Källare, så många att alla platser vid middagsbordet redan voro upptagna. Händelsevis voro de alla av varandra kända såsom goda Mössor, och emedan de sålunda icke behövde iaktta någon varsamhet, öppnade de ett politiskt samtal.«

Så börjar ränksmiderierna. Nå, sa en av de samlade, »Äntligen tycks vårt arbete lyckas, att efter en tjugotvåårig underlägsenhet rycka Hattarna från deras höjd. Riksdagen börja inom några månader och så skola vi väl segra.«

En som satt mitt över bordet stämde in.  Sa att man borde »blygas att fröjda sig över någons störtande, endast fäderneslandets väl, vilket blir en följd därav, borde utgöra föremålet för vår glädje.«

Alla skrattade, utom en man som förblev allvarsam och i stället sa att han inte visste vilket som var brottsligast, den som talade sådana ord med en leende min eller den som skrattade åt dem.

Några blev skamsna av dessa ord, andra ilskna, men »ingendera lät dock märka dessa sinnesrörelser«, alla var upptagna av sina ständigt nya planer. En av de sammansvurna frågade: »mot vilket av riksråden ska första anfallet komma att riktas?«

»Tessin«, viskade någon. »Tessin«, upprepade en annan.

Jag tänkte på min gammelmormor och på hur hon legat och läst och tyckte inte det var alldeles konstigt att hon blev kärv.

Ibland undrar man hur det skulle vara om vi tänkte mindre på politiken, och mer på döden.

Text: