IS-kvinnornas långa väg hem – barnen ett ”frikort”

IS-kvinnorna i fånglägren i norra Syrien blottar ett dilemma i den svenska regeringens politik: hur ska den forna terrorgruppens anhängare hanteras?

Text:

Foto: Delil Soleiman/AP

IS-kvinnan, som vi kallar för Anna, dyker upp i bild på en färsk videoinspelning. Den rundlagda kvinnan ser betydligt äldre ut än sina 29 år, verkar snarare vara i medelåldern: plufsigt ansikte, mörka ringar runt ögonen och en glasartad blick.

Bara drygt tio år tidigare var hon en glad tonåring i bikini som fotograferades på en sommarsemester i Grekland. Några år senare radikaliserades hon av sin dåvarande pojkvän, som var aktiv i en moské i Göteborg. Han liksom hon anslöt till terrorsekten Islamiska staten i Syrien. Där stupade han och när terrorregimen föll 2019 hörde Anna till den mest trofasta kärnan, som höll ut till sista slaget.

Anna är en av ett 30-tal svenska kvinnor som tillsammans med drygt 40 barn befinner sig i fångläger i det kurdiska självstyret i norra Syrien. På det senaste videoklippet är hon klädd i blålila chador, en slöja som täcker allt utom ansiktet, och pratar förortsgöteborgska, trots att hon är född och uppvuxen i en burgen Göteborgsläkt. Familjen hör till stadens ekonomiska elit, som vant rört sig bland finansfamiljer och rederiägare.

Hennes föräldrar har lagt enorma belopp på jurister, rådgivare och fixare under flera år, varit villiga att spendera miljoner. Allt i hopp om att få hem sin dotter och sina barnbarn.

De har önskat att hon ska ställas inför rätta i Sverige – om så skulle krävas. Men insatserna har varit fruktlösa.

Från flera politiska håll har det föreslagits att IS-barnen i varje fall ska hämtas hem. Men kurderna har inte velat tillmötesgå önskemålet då man anser att barnen bör vara med sina mammor – såvida inte mammorna ger sitt medgivande.

Anna har, omgiven av sina två söner, fem och sju år gamla, därför spelat in en mobilfilm, som Fokus sett.

– Som ni kan se mår dom bra, hamdullah, säger hon och pekar mot barnen som är i bild.

Den arabiska frasen alhamdulillah, ofta förkortat hamdullah, betyder prisad vare Gud.

Eftersom barnen har det bra motsätter Anna sig att barnen ska tas ifrån henne – därmed stänger hon dörren för en lösning där barnen kan adopteras och föras till Sverige.

En Fokuskälla med insyn i Annas fall konstaterar också att barnen är hennes »slipper ut ur fängelset«-kort.

I slutet av förra året hämtade Finland hem sina första medborgare: två kvinnor och sex barn, och nyligen meddelade Danmark att man hämtar hem sina medborgare från IS-lägren.

Sverige har däremot varit avvaktande, förutom undantaget med IS-terroristen Michael Skårmos sju föräldralösa barn i maj 2019 har ingen svensk medborgare hämtats hem.

Dock ska två svenska kvinnor med barn förra året ha tagit sig till Sverige via Turkiet; UD ordnade resehandlingar sedan de utvisats av turkarna – och barnen i åtminstone ett av fallen har enligt Aftonbladet tvångsomhändertagits.

Att barn tillsammans med sina mammor varit i fångläger i drygt två år gör det hela komplicerat. Utan barnen skulle IS-kvinnorna tilldra sig samma ointresse som de svenska män som sitter i IS-fängelser – som inte alls uppmärksammas. Knappt ens av Amnesty och liknande frivilligorganisationer.

Nyligen blev det klart att Anna och ytterligare ett femtiotal individer trots allt kan komma hem till Sverige inom kort. Kurderna har fått nog.

Nyligen meddelade det kurdiska självstyrets att beslut snart tas, i höst eller tidigare. Inför det har man gett besked till respektive lands utrikesdepartement att IS-kvinnorna som är i fånglägren inte anses kunna lagföras och därför kommer att släppas – men inte helt fria.

Efter att Islamiska statens sista fäste, Baghuz i Syrien, föll i mars 2019 och terrorsektens krigare, familjer och anhängare fängslades har det funnits förhoppningar om att rättegångar ska hållas i närregionen, eftersom både vittnen och brottsoffren finns på plats.

Att ställa de utländska medborgarna inför rätta har även förordats av den USA-ledda koalitionen, Operation Inherent Resolve (OIR), där Sverige ingår tillsammans med ett sjuttiotal andra länder och organisationer. Drygt två år efter att IS fallit står det klart att rättsprocesserna inte skett i särskilt hög takt.

Hindren är många. Riksåklagaren i det kurdiska självstyrets slog nyligen fast att utredningskapaciteten är begränsad. Att pröva IS-kvinnornas sak har därför haft lägre prioritet än att väcka åtal mot de stridande männen – som även det är en krävande uppgift då över 60 000 IS-anhängare sitter fängslade.

De försvarsadvokater som skulle ha fått i uppgift att företräda de misstänkta har också anhöriga som dött i IS händer och kan därför betraktas som jäviga.

Häromåret rapporterade brittiska The Guardian om hur ett halvdussin franska medborgare tilldelades försvarare blott några minuter före rättegång och hur de efter en kvarts domstolsförhandling dömdes till döden (vilket överklagades). Rättssäkerheten ifrågasattes – även om de var av tunisisk härkomst var de ju trots allt fransmän. Fallet exemplifierade pressen från de utländska staterna: Å ena sidan vill man se resultat, å andra sidan ska domstolsprocesser ske korrekt. Kurdstyrets reaktion: Var är pengarna?

Kurderna har äskat utländska bidrag för att stärka sitt rättssystem. Argumenten är det inget fel på. De har ju utrett utländska staters medborgare, som rest till regionen. Men de har fått kalla handen av potentiella bidragsgivare.

I irakiska Kurdistan godkände parlamentet i april lagändringar för att upprätta en IS-tribunal i Erbil, där brott begångna i andra länder i regionen ska kunna prövas. Detta har välkomnats av Unitad, den FN-organisation som upprättades 2017 för att utreda IS-terroristernas brott. Men inte ens Unitad har velat skjuta till pengar till IS-tribunalen.

Nu har alltså kurderna fått nog och  menar att situationen är sådan att respektive land får ta ansvar för sina medborgare. Kurderna anser att fångarna trots allt utgör ett säkerhetshot och därför kommer att utvisas. Det är ett diplomatiskt sätt att säga: Kom och hämta era medborgare.

Situationen är besvärlig av uppenbara skäl. Inga länder vill ha fler jihadister än vad man redan har på sitt territorium.

IS-kvinnorna har blivit en plågsam politisk fråga som rymmer besvärliga motsättningar. Regeringen måste dels leva upp till statens skyldigheter och plikter gentemot sina medborgare – något som har förhalats i väntan på rättsprocesser – men även hantera verkligheten. Dels att jihadister är ett verkligt säkerhetshot mot riket och att folkopinionen inte vill ha sådana i landet. Ett betydande antal svenskar anser också att statens skyldigheter upphör för dem som av fri vilja blivit islamistiska terrorister.

Många nationaliteter. Al-Hol-lägret rymmer omkring 60 000 flyktingar med kopplingar till Islamiska staten. Uppemot 30 kvinnor och ännu fler barn är svenskar.

För knappt tjugo år sedan var Solnasonen Mikael Damberg en SSU-ordförande som, när han drack öl med sina polare på Södermalm i Stockholm, avslutade krogrundan med ett »regeringen kallar«; detta var alltså efter att hans partner skickat ett sms om att komma hem.

År senare var det faktiskt regeringen som kallade när statsminister Stefan Löfven (S) gjorde statsråd av honom 2014. Mikael Damberg utsågs till inrikesminister vid regeringsombildningen 2019.

På inrikesminister Dambergs bord hamnar sådana delikata frågor som kopplas till våldsbejakande islamister och hot mot rikets säkerhet. På den punkten har Damberg varit hårdför i sin retorik – som exempelvis när det handlat om Gävleimamerna, som enligt beslut ska utvisas eftersom de betraktas som ett hot mot rikets säkerhet.

Med IS-kvinnorna, som även varit en fråga för Damberg, är förhållandena direkt omvända: de är potentiella säkerhetshot som i juridisk mening har rätt att komma hem.

Grannländerna har agerat. I maj beslutade Danmark att hämta hem tre danska IS-kvinnor med fjorton barn. Beslutet togs sedan säkerhetstjänsten PET slagit fast att man bedömer att terrorhotet minskar, om IS-danskarna tas hem. Säpo drar dock inte samma slutsats, men det har inte hindrat regeringspartiet Miljöpartiet att förorda en dansk lösning. Där har inrikesministern varit orubblig.

»Det är inte aktuellt att repatriera svenska kvinnor«, sa Mikael Damberg i maj.

Amnesty och liknande människorättsorganisationer har riktat skarp kritik mot den svenska hållningen. På utrikesdepartementet, som arbetar för att Sverige ska vara en »humanitär supermakt« och bedriva en »feministisk utrikespolitik«, har Dambergs linje varit svårsmält.

Tänk på barnen, har även Internationella Röda Korsets Yves Daccord sagt, och uppmanade regeringen i fjol att ta hem både IS-kvinnorna och deras barn.

Kritiken mot den svenska hållningen har i stora delar handlat om barnperspektivet – att de inte kan dömas för föräldrarnas beslut – men låtit brottsofferperspektivet hamna i bakgrunden, om det ens nämnts. Trots att IS terrorstyre skördade många offer och att rättvisa ännu inte skipats.

Enligt källor inom Regeringskansliet är utrikesminister Ann Linde (S) mycket besvärad av kritiken, och Linde har – till medarbetare men också till andra statsråd  – uttryckt en önskan om att man ska släppa lite på Dambergs hårda linje.

»Kan vi inte släppa någon så vi visar att vi försöker i varje fall?« har Ann Linde sagt enligt en Fokuskälla.

Ann Linde har möjligen vunnit gehör eftersom det enligt uppgift ska finnas en svensk kvinna i artonårsåldern som nu är aktuell för att skickas till Sverige. Hon ska ha åkt till Syrien när hon var i trettonårsåldern. När hon nu blir myndig kan hon alltså bli frisläppt delvis på grund av att kurderna inte kan väcka åtal. Något officiellt beslut har dock inte tagits. Oavsett utfall lär detta bli omdiskuterat. I fjol när Norge beslutade att ta hem en 29-årig norska och hennes sjuka barn från Syrien sprack regeringen, då Fremskrittspartiet lämnade i protest.

Den tidigare nämnda IS-kvinnan Anna, med sina två söner (vars historia Fokus skildrade i ett reportage 2019, nr 46) har blivit ett högprioriterat ärende på utrikesdepartementet. Dels för den mediala uppmärksamheten kring historien om den blonda rika tjejen som blev jihadist och födde barn med tre olika IS-terrorister (det tredje barnet avled). Dels för att familjen anlitat profilerade advokater som i inlagor till UD försökt driva ärendet framåt.

Fredrik Florén, ambassadör på UD:s enhet för konsulära och civilrättsliga frågor, har varit mycket engagerad i kvinnans fall. När Annas två barn blev sjuka kontaktade Florén ansvariga för fånglägret i norra Syrien, med krav på att de skulle skicka en läkare till barnen. Enligt en källa som har inblick i fallet svarade den ansvarige:

»Barnen har feber. Vi har tusentals barn med feber, varje dag, som vi inte skickar läkare till.«

Annas pappa har också uppmärksammat UD på att dottern behöver specialkost, eftersom hon är glutenallergiker. Dessa krav har UD förmedlat vidare. Ansvariga hos kurdstyret har svarat att glutenfri kost inte är något som man kan erbjuda.

Att karriärdiplomater engageras i vilket slags bröd som ska erbjudas till fängslade IS-anhängare är knappat det normala i de två fångläger, al-Hol och Camp Roj, som tillsammans hyser runt 60 000 individer, men visar vilken börda som ålagts fångvaktarna i norra Syrien, ett land där inbördeskrig ännu pågår.

Allt tyder på att IS-kvinnorna kommer att utvisas av kurderna. Då väntar sannolikt domstolsprocesser i Sverige. Men kan IS-terroristernas makor, som sannolikt haft kännedom om terrorsektens brott, hållas ansvariga?

Även här ger ett grannland perspektiv: i maj föll domen mot en 30-årig norsk kvinna, som hade åkt till Syrien. Hon deltog visserligen inte i IS strider eller brutala våld. Hennes engagemang var att ta hand om barnen medan hennes man deltog i striderna.

Oslo tingsrätt fann att hon trots allt möjliggjorde IS terrorhandlingar och hon fälldes för terrorbrott, till tre och ett halvt års fängelse. Domstolen menade att hon av fri vilja deltagit i en terrororganisation, vilket därmed uppfyllde lagkravet på uppsåt.

Enligt åklagaren Geir Evanger var hennes bidrag att förbereda en nästkommande generation och ta hand om sin man – vilket var viktigt för upprätthållandet av IS organisation och för deras statsbyggande. Domen ger en idé om hur en domstol ser på IS-kvinnornas uppsåt och ansvar.

Inrikesminister Mikael Dambergs hårda linje har i åratal – trots utrikesminister Ann Lindes invändningar – varit regeringens linje. Men inte länge till. Ann Lindes önskan om att släppa några IS-anhängare infrias i stället av kurderna. Som släpper alla.