Ljudböcker bör sluta tafsa på det tryckta ordets status

En ljudbok är ingen bok, utan borde snarare kallas för hörteater. Ljudboken är mer besläktad med det auktoritära mediumet film.

Ljudböcker. Hur många svenskar läser ljudböcker varje vecka? Inget svar på frågan? Skönt, den är ju felställd. Ingen läser ljudböcker. 

Spelar det någon roll? 

Vi börjar med Hollywood och varför en klassiker fungerar. En storsäljande film har tre akter som är del av berättelsens båge. De tre delarna innehåller sedan var för sig en konflikt. I det riktigt effektiva berättandet är sedan varje scen i de tre delarna också ett konfliktfyllt minidrama. Hur ska man då kunna hålla reda på alla dessa konflikter utan att tappa tråden? Det kan man inte.

Film är ett auktoritärt medium. Ja, just auktoritärt, och därför så icke-woke som det kan bli. För börjar du se en riktigt bra film dras du in i handlingen och stannar där. Till slutet. Sen går du hem och berättar för alla andra vilken bra film du just sett, du bara vet att det är en bra film.  Är du filmvetare eller kritiker kan du i bästa fall förklara varför filmen är bra. Den ordinära biobesökaren kan det inte. Så fungerar ett auktoritärt medium. Och det är precis vad du vill ha när du betalar för en Hollywoodsaga, du vill släppa greppet, förlora dig själv och bli del av magin.

Den tryckta boken är inte ett auktoritärt medium. Du kan när som helst stanna upp handlingen, fånga tråden där du tappat den och gå tillbaka för att förvissa dig om vad du läst. Du läser inte för att förlora dig själv, du läser för att finna… dig själv, eller något annat. 

Det är därför ljudboken är en anomali. Få stoppar uppspelningen och kollar vad man just hörde, ljudboken fungerar inte som en bok och det är inget fel med det. Den ger dem som har lässvårigheter del av skrivet innehåll, den ger skådespelare arbetstillfällen men en bok, säger Unesco, definieras som ”en icke-periodisk tryckt publikation bestående av minst 49 sidor”. Så ljudboken är teater, släkt med radioteater.

Ska vi kalla radiodramatik för hörteater? Ska vi kalla biofilm för filmad teater? Ska vi kalla lyssning för läsning? Spelar det någon roll vad vi säger?

I woke-kulturen är tekniken för att väcka de som lever zombieliv just att skapa nya ord och att ge gamla nya innebörder.

Tror man att det inte spelar någon roll kan man sluta läsa här. I woke-kulturen är tekniken för att väcka de som lever zombieliv just att skapa nya ord och att ge gamla nya innebörder. Bara av det måste man dra slutsatsen att i ganska breda, både woke och anti-woke-lager, finns konsensus om att det spelar roll vad vi kallar saker. 

En bok är en bok är en bok, och det är bra. När hörtetater, ja eller hitta på ett annat ord då, dyker upp borde uppfinnarna låta bli att tafsa på det tryckta ordets höga status och förstå att deras pr-trick att renommésnylta är genomskådat. 

Innan läskunnigheten blev allmän kommunicerade man med illitterata genom bilder. De våldsamma kyrkomålningarna berättar om det. När människor senare läste, kunde de själva mana fram djävulsbilderna i sina inre. Där förlorade kyrkväggarna rollen som berättare. 

Nu skvallrar de megastora hörlurarna om att läskunnigheten sett sina bästa dagar. Och att de tryckta böckerna kommer att sluta som prydnader med vitbleka sidor. Men vem ska lära Knyttet tänka och skriva om ingen läser?

Text:

Toppbild: TT