Malcom Kyeyune: Antirasism ett sätt att göra karriär

De antirasistiska aktivisterna inom media är en urban medelklass som vill uppåt. Klyftan mellan dem och den svarta underklassen är mycket djup.

På senare tid har en våg av aggressiv sorts hudfärgsbaserad identitetspolitik svept genom västvärlden. I Sverige började trenden märkas under 2010-talets första hälft; detta var perioden då artisten Jason Diakité informerade oss om att man nu ”fått nog” och att rörelsen Black Lives Matter var på väg till Sverige, då kulturprofilers föreläsningar på bibliotek i Stockholm kunde anklagas för att vara ”för vita”, och SSU-föreningar började anordna ”separatistiska” möten, där vita inte var välkomna.

Denna svenska svarta nationalism var en ganska otymplig import från USA och den blev aldrig riktigt bekväm med faktumet att ”rasifierade” i Sverige är en extremt heterogen grupp och att de flesta i den inte kommer från Afrika. Black Lives Matter kom till Sverige efter att folk sommaren 2014 hade sett protesterna i den amerikanska staden Ferguson på tv-nyheterna, men här ledde det hela till ett par spridda demonstrationer med något dussin deltagare. Black Coffee, den separatistiska afrosvenska fika- och aktiviströrelsen, startades 2014, men så sent som 2019 var de fortfarande inte färdiga med att bygga en hemsida åt sig själva (domänen blackcoffee.nu är numera död, så hemsidan blev av allt att döma aldrig klar).

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Sett i backspegeln är det tydligt att prat om ”svart separatism”, ”rasifiering”, ”svarta kroppar” och dylikt då aldrig hade någon massrörelse bakom sig i Sverige och inte heller lyckades skapa en ny. Många välkända namn från denna tid lyckades ta sig fram till nya jobb på kultursidorna eller inom vänsterpressen. Andra fick möjligheten att ta betalt för att föreläsa, några hade kanske en bok de äntligen kunde sälja in till ett förlag, och deras revolutionära glöd falnade ganska raskt därefter.

De var varken de första eller de sista institutionella klättrarna av sitt slag. Efter svensk svart nationalism kom #MeToo, som på samma sätt lovade att vara en politisk och samhällelig revolution. Även här blev effekten mycket mer beständig på svenska kultursidor och hos den tjattrande klassens prestigeinstitutioner, än ute bland vanligt folk.

Vad ingen kunde veta 2014 var att knappt sex år senare skulle samma amerikanska ideologi på export explodera över hela västvärlden med ursinnig kraft. Mordet på George Floyd blev startsignalen för en våg av västerländska kulturrevolutioner med ungefär samma innehåll som det tidiga svenska experimentet.

Black Lives Matter-demonstration i Flint, Michigan, i maj 2021.

År 2020 ägde Black Lives Matter-demonstrationer rum över hela världen, även i länder som Sverige, Österrike och Irland – i sistnämnda fallet en stat där poliskåren i regel inte har tjänstevapen och det finns ytterst få svarta. Störst var förstås demonstrationerna i USA, där rörelsen haft karaktären av en mer utpräglad sorts kulturrevolution på amerikanska universitet och arbetsplatser. Näringslivet deltog också glatt i festligheterna och lovade att ösa pengar över svarta aktivistorganisationer, samtidigt som de våldsamma BLM-kravallerna ledde till att vissa stadskärnor i mellanstora amerikanska städer bokstavligen ödelades.

Stora amerikanska tidningar, däribland New York Times, genomgick flera mer eller mindre offentliga ideologiska utrensningsprocesser, där gamla medarbetare som visat sig vara inte tillräckligt antirasistiskt skolade, tvingades lämna sina jobb.

Samma svagheter som märktes i Sverige 2014 går att skönja även i USA och i resten av Europa. I den mån vi talar om en massrörelse så talar vi om en massrörelse för eliter – unga, välutbildade människor i de större städerna. Kampen för rättvisa blir inte en kamp om att äntligen få rent vatten till den svarta majoritetsbefolkningen i staden Flint i delstaten Michigan, utan om att få fler svarta journalister att jobba på New York Times eller på topprankade advokatbyråer.

Det existerar en mycket stor klyfta mellan dessa aktivister och människorna de säger sig företräda; en av de trendigaste frågorna i BLM-kretsar är ”police abolition”, med andra ord avskaffandet av polisväsendet som sådant. Hos amerikanska svarta, som i större utsträckning bor i hårt brottsdrabbade områden, vill man däremot i regel se fler poliser än idag. Att avskaffa polisen helt finns knappast ens på kartan. Mikroaggressioner är och förblir en fråga att diskutera på olika universitet, men den uppbringar knappast någon större entusiasm utanför akademin.

De står inte utanför samhället och försöker ta sig in; de är redan inne och verkar främst uppleva en besvikelse över hur karg arbetsmarknaden och karriärmöjligheterna ser ut.

Helt i linje med detta ligger Fanna Ndow Norrby, som tillsammans med sin kusin Amie Bramme Sey driver podden ”Raseriet”, när hon nyligen i SvD fastslog att hädanefter vill hon minsann inte längre bli intervjuad av vita journalister. Detta på grund av det ”rasistiska trauma” som dessa journalister antingen medvetet ignorerar eller är för dumma för att förstå. Vita journalister går det knappt att förklara dessa frågor för, och själva förklarandet i sig är dessutom ännu en börda som läggs på Ndow Norrby och Bramme Sey i ett samhälle där vitheten utgör en förhärskande kraft.

Det är svårt att skaka av sig känslan av att vi här har att göra med en sorts greatest-hits turné från ett ganska övervintrat band, snarare än en återupptagen och ärlig kamp för Rättvisa i Samhället. Både Ndow Norrby (kommunikatör och föreläsare) och Bramme Sey (journalist) går enkelt att placera in i just kategorin urban medelklass, människor som sysslar med att manipulera språk och symboler snarare än att producera muttrar. De står inte utanför samhället och försöker ta sig in; de är redan inne och verkar främst uppleva en besvikelse över hur karg arbetsmarknaden och karriärmöjligheterna ser ut. Detta har de idag, som verksamma i mediebranschen, tämligen mycket fog för, något som självklart gäller även deras helvita kollegor.

Detta faktum lyser ganska snabbt igenom om man ser till vad de själva hävdar är problem. När Amie Bramme Sey intervjuades av branschtidningen Journalisten tyckte hon inte att det var okej att hon gjordes till omslagsbild och blev intervjuad om rasism och representation, när själva tidningsredaktionen fortfarande var helvit. Lägger vi ihop två och två så blir lösningen på det dilemmat antingen att de som redan jobbar på redaktionen borde sparkas, eller att nya, ytterligare jobb borde skapas.

Det vore intressant att följa upp, om ett år eller två, hur det har gått för de antirasistiska aktivisterna som skrev under uppropet om rasism på Sveriges Radio i fjol. Och i förra veckan var det SVT:s tur att kritiseras för påstådd rasism på arbetsplatsen. Även om problembeskrivningen kan variera från tillfälle till tillfälle, är de föreslagna lösningarna på problemet mycket homogena: fasta jobb, mer befordringar, mer pengar.

Denna antirasism blir således lika med en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för journalister, konsulter, föreläsare, och aktivister. Ndow Norrby och Bramme Sey driver idag en framgångsrik antirastisk webbshop där de säljer klistermärken, böcker, accessoarer och stringtrosor med texten ”knulla systemet” på framsidan.

Antikapitalismen, en historisk tragedi på 1900-talet, har definitivt tagit chansen att komma tillbaka till oss som fars. Hur svårt det än kan vara att ta dessa numera ganska nötta idéer på allvar, bör man aldrig göra misstaget att avfärda personer som Ndow Norrby och Bramme Sey. I realiteten är de riktiga representanter för en enorm rörelse i hela västvärlden, och den som glömmer detta kommer inte att kunna förstå särskilt mycket av samhällsutvecklingen idag.

Det vore intressant att följa upp, om ett år eller två, hur det har gått för de antirasistiska aktivisterna som skrev under uppropet om rasism på Sveriges Radio i fjol.

Den rörelse de representerar heter dock inte Black Lives Matter, och handlar inte om rasseparatism eller transfrågor, utan om effekterna av en enorm överproduktion av unga män och kvinnor med högskoleutbildning och anspråk på prestige och pengar, som samhället inte klarar av att uppfylla. Att sälja ”merch” (klistermärken, muggar, trosor och dylikt), att ta ockerpriser för kommunala föreläsningar i rättvisans namn, att kräva mer och bättre jobb åt den egna undergruppen av svältande kunskapsarbetare, allt detta är i grunden ett ganska rationellt beteende för dem vars drömmar om status och pengar inte riktigt gått i uppfyllelse.

Ndow Norrby och Bramme Sey är för övrigt inte ensamma om att inte vilja bli intervjuade av vita journalister idag. Nyligen gick staden Chicagos borgmästare ut och sa samma sak: på grund av rasism ville hon framöver bara boka tider med svarta journalister. Att denna sorts retorik sammanfaller med det demokratiska partiets pågående förvandling till ett parti för USA:s rika och högutbildade stadsbor är knappast en slump.

Slutligen: är vi på väg mot en antirasistisk revival i Sverige, kommer kultursidorna åter att digna över av texter om feluttalade efternamn och svarta kroppar? Det är nog tveksamt.

Modet har rört sig vidare, och retoriken är här inte lika ny och fräsch. Men tiden för allsköns olika ”revolutioner” bland de tjattrande klasserna är på intet sätt över. Så länge de överproducerade kunskapsarbetarna saknar de jobb de anser sig förtjäna kommer de alltid att kunna uppfinna nya skäl till att göra uppror.

Malcom Kyeyune är frilansskribent och driver podcasten Markus och Malcom tillsammans med lokalpolitikern Markus Allard. Han är medlem i den konservativa tankesmedjan Oikos.

Text: