Synd om språket när normkritiker ska spränga gränser

Det är mycket normkritiker är missnöjda med, men varför skylla på orden?

Text: Lars Melin

Foto: Gorm Kallestad/NTB

Normkritiker vantrivs i den vanliga världen och har bara det bräckliga språket att luta sig mot för att skapa något bättre. Det kommer inte att lyckas.

Vårdguiden (1177.se) undviker orden man och kvinna eftersom dessa lätt kan förstärka normen att människor uppträder i mans- och kvinnovarianter. Men eftersom man skriver om bland annat prostatacancer och graviditet är orden svåra att undvika, och man måste be om ursäkt:

»När vi skriver ordet kvinna används ordet för att beskriva någon som har det som brukar anses som en kvinnokropp. — Vi hoppas att du kan läsa och ha nytta av informationen här på 1177.se även om du använder andra ord än de vi föreslår för att beskriva din egen kropp.«

Det är alltså språkets fel att Vårdguiden måste kränka en minoritet (på promillenivå) med oklar könsidentitet. Och man skäms.

Mer resolut handlar Region Värmland som har beslutat att ordet bensträckare inte längre får användas i betydelsen paus i möte. Ordet ses som exkluderande därför att det bygger på den felaktiga normen att alla kan sträcka på benen. Språket måste styras upp.

Det är givetvis inte något fel i att välja ­ordet paus framför bensträckare. Problemet är i stället att regionens normkritiska ledning inte alls är lika inkluderande längre. Nu pekar de med hela handen, underkänner medarbetarnas språkliga kompetens  och föreskriver nya normer.

Dessutom väntar tunga repressalier den som bryter mot den nya normen: att klassas som cynisk, förtryckande, exkluderande, funkofob.

Och hur skulle man kunna vara konsekvent och till exempel värna om blinda och därför undvika uttryck som: skarpögd iakttagelse, en titt i backspegeln, ha en positiv syn …? Eller vänsterhänta: att vänsterprassla, göra med vänster hand, någons  högra hand …? Eller döva: slå dövörat till, en lyssnande dialog, spetsa öronen …?

Vanliga människor bryr sig mest om normer i skalform: Vilket BMI kan jag ha utan att betraktas som överviktig/anorektisk? Hur mycket alkohol kan jag dricka utan att det betraktas som onormalt? Normkritikerna däremot föredrar binära normer med fasta gränser: man/kvinna, handikappad/full funktion, hbtq/hetero etcetera. Vanliga människor kan alltid förhandla eller tänja på gränser, men normkritikerna har bara språket att stödja sig mot när de ska utplåna fasta gränser.

Att vi alla är fixerade vid normer får språkliga konsekvenser. Där har normkritikerna hittat sin nisch. Men språkvetenskap är inte deras starka sida.

En styrka med normer är att det mesta vi vill säga inte behöver sägas. Mycket i vårt språkande bygger på så kallade presuppositioner. Ett exempel: »Jag kunde ju inte gå mitt i föredraget.« Alla uppfattar denna replik som att orsaken är artighet och god ton, inte fysiskt handikapp. Men vi tolkar också in att det fanns ett starkt skäl att trots allt lämna lokalen. Om vi skulle säga precis allt skulle vår samvaro skära samman. Och presuppositioner bygger på just det normala.

Ett problem  verkar vara att vi behöver kategorier för allt utanför och innanför normen. Vi talar om begåvade/obegåvade, blonda/mörka, rörelsehindrade/andra, vänsterhänta/högerhänta  … och det finns hygglig konsensus om vad kategorierna omfattar. Men i dag finns det teoretiker, så kallade konstruktivister, som på fullt allvar menar att kategorier inte behövs eller inte ska få finnas. De som ändå tror på dem är »esentialister« vilket är en kategori (!) på nivå med fascist. För det är i själva verket orden som skapar allt ont i världen. 

Fanns inte orden rörelsehindrad och bensträckare fanns bara normala människor. Fanns inte orden man och kvinna fanns inga transsexuella, inte heller manschauvinism eller patriarkala strukturer. Allt kan sammanfattas i en formel: Det finns inga onormala människor – bara olämpliga ord som på något magiskt sätt konstruerar om en god värld till en ond. Med kontinentalfilosofi kan man bevisa det mesta.

Kategorier kan nästan aldrig definieras restlöst. Ingen kultur saknar till exempel ord för kategorierna barn/vuxen, men gränserna flyter, till och med inom ett samhälle eller en grupp. Lagen slår fast en enda åldersgräns (18 år) medan traditionen, skolsystemet, familjen, arbetslivet har olika uppfattningar sinsemellan och olika vid olika tillfällen. De flesta accepterar lagens definition, men tycker med rätta att det är ett stelbent, fyrkantigt och konstigt (men kanske nödvändigt) sätt att se på saken. Naturligt språk och entydiga definitioner går inte ihop, vad »språkpolisen« än säger.

 Det ger ett förhandlingsutrymme, men normkritikerna vill inte förhandla om normer; de vill avskaffa dem. Men inte ens den som har svart bälte i social ingenjörskonst kan utplåna sådana kategorier som barn/vuxen. Detsamma gäller biologiskt kön, något som i den riktiga världen är lika viktigt som universitetens socialt konstruerade genus. Å andra sidan införs fantasiljoner av nya kategorier som homofober, mulliga mansgrisar, funkofober, esentialister, fascister, vilka alla bygger på normer som ingen normkritiker kritiserar.

För det tredje: kategorier skär tyvärr alla över en kam. Blinde Bengan, döve David, lame Laban och andra individer med likartade problem finns; de är handikappade; har funktionsnedsättningar eller – modernast – de har funktionsvariationer. Att använda kategoribeteckningar som dessa innebär att vi höjer abstraktionsgraden och bortser från individuella egenskaper och bara ser det som är gemensamt. Å andra sidan kan det inte hjälpas att begreppet handikappade (eller funktionsvarierade) lätt och snart får en egen identitet med nya egenskaper: hjälpberoende, beklagansvärda, sköra … Vi generaliserar utifrån begränsad erfarenhet. Vi skäms men kan inte hjälpa det. Men det är faktiskt vårt fel, inte ordens.

Men om  vi inte gillar dagens normer? Lugn, bara lugn! Det kommer nya, ännu  bättre och ännu sämre. Det har det alltid gjort. Och språket kommer att hänga med.

Om vi själva försöker ta kommandot över språkutvecklingen kan det bara bli ännu fler fel. Och två fel är systematiska:

1 Det inkluderande blir oftast exkluderande. Tänk om vi hälsar gästerna välkomna till en fest med orden: »Alla, ja, verkligen alla är välkomna. Till och med lille Pelle får komma …« Om inkluderande ska fungera ska det alltså inte påminna om det avvikande. Då blir det kontraproduktivt. Och faktum är att nästan allt manipulerande med språket (nya ord, konstiga ord, skruvade formuleringar) får oss att framhäva, betona, lyfta fram och bekräfta just den norm man vill avskaffa.

2 Normkritik skapar fler och jobbigare normer och regler än den avskaffar. Våra inledande exempel visar det: Inte ens Vårdguiden kan helt undvika orden man och kvinna. Och Region Värmland kommer inte att kunna hålla tungan rätt i munnen. Den som tycker att de-dem-dom är ett problem möter nu värre konstigheter, högre krav och värre straff i normkritikens värld.

Men hur i all sin dar kan någon tro på att just språket har makt att ställa problem till rätta, till och med utplåna dem? Det går ju mot både etablerad språkvetenskap och sunt förnuft. Jo,  allt bygger på en synd-om-bias i vår svenska intellektuella miljö: kollektiv empati för en grupp som uppfattas som utsatt, underprivilegierad, strukturellt diskriminerad, missgynnad eller något liknande (synonymerna är besvärande många) slår ut allt annat: sunt förnuft, vetenskap, vett och framför allt åtgärder som skulle underlätta för aktuell grupp.

Det är ändå bara känslan som känns. Orden får inga lama att gå, blinda att se eller onormala att falla in i majoritetsmallen, men de är lika synliga som klubbtröjor; de skiljer på hemmalaget och de andra.

 Det är synd om språket.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet.