Utan synd dör vi av tristess

Det fanns inga toplessbarer i Edens lustgård. Vad skulle sådana ha tjänat till?

Historien om Adam och Eva har många besynnerligheter, men den besynnerligaste av alla är vad de egentligen hade för sig. Gud hade skapat jord och himmel, skilt mörker från ljus och gjort fåglar, fiskar, kräldjur och boskap. Då – antagligen i södra Irak, där paradiset sedan dess låtit vänta på sig – trollade han fram Adam och Eva. Adam hjälpte honom med att namnge djuren och var trädgårdsmästare, men ärligt talat verkar det mesta ha skött sig självt.

Sysslolösheten låter i sig rätt prövande, men den kan knappast ha blivit mer uthärdlig av bristen på spänning. Till och med lejonen var vegetarianer. Och den totala avsaknaden av blygsel mellan naken man och naken kvinna gör, i ärlighetens namn, hela den märkliga proceduren med Adams revben till något av en gåta. Blygsel är trots allt den andra sidan av att känna intresse för någon. Är det ens möjligt att tänka sig sexuella känslor med någon kraft, om nakenhet saknar all laddning?

Det är av det här skälet, inte för att de är oumbärliga, som bristen på toplessbarer i Edens lustgård kan beskrivas som just en brist. Att skapa man och kvinna i en värld utan synd, är lite som att placera Mozart i en värld utan öron. Guds vägar äro visserligen outgrundliga, men ibland påminner de om kostigar, som kommit till i ett anfall av tankspriddhet.

Ett sådant här resonemang kan förstås leda nästan vartsomhelst, från Centerpartiets nya krav på att låsa in alla sexsyndare i finkan – det måste ha fått höga poäng bland de unga kvinnorna i Centerns ständiga opinionsmätande – till utsikterna för årets äppelskörd, men det jag vill dröja vid är själva synden. Mer precist det omöjliga och rent av outhärdliga med att leva i en värld utan synd.

»Den svenska synden« var förstås ett väldigt osvenskt begrepp, eftersom själva poängen med det var att sådant som var synd på andra ställen inte var det i Sverige. Något låg det väl i det. På den tiden var toplessbadandet inget märkligt och pressbyrån hängde upp löpsedlar för herrtidningar. När jag kontrollerar saken visar det sig att det fortfarande inte finns några lagar mot nakenhet i Sverige. I princip har en svensk rätt att vara naken i vilket sammanhang som helst, närsomhelst, men i praktiken är det inte riktigt Edens lustgård. Förargelseväckande beteende och sexuellt ofredande sätter gränser för nakenheten och det mesta tyder på att gränserna har blivit ganska snäva. De enda som verkar ha ett moraliskt övertag när det gäller att propsa på topplessbad i kommunala badhus är transmän.

Sådana som verkligen har försökt att kasta synden överbord och hävdat att allt är tillåtet övertygar inte heller. De brukar snarare bli fixerade vid att uteslutande ägna sig åt sådant som betraktas som synd av andra och på så sätt motbevisa sig själva. En syndförnekande nihilist borde trots allt inte se någon betydelsefull skillnad mellan att äta en varm korv och delta i en ormgrop, men det är alltid det senare de talar om.

Synden verkar helt enkelt bli kvar med oss, oavsett vad vi tror på. Antagligen för att vi annars skulle dö av tristess. Det enda unika med vår tid är att det som betraktas som syndigt inte är så rafflande som det brukade vara. Religion och nakenhet slog det gnistor om. Woke, klimatkult och pandemihysteri har puritanismens alla sippa sidor, men nästan inget annat. Att slarva med sopsorteringen och komma någon närmare än en och en halv meter, stod inte högt på listan över Markis de Sades sedeslösheter.

Vår värsta synd är nog att ha gjort syndandet tråkigt.

Text: