V:s hot vapenskrammel inför valet 2022

"Talk big and carry a soft stick" har varit Vänsterpartiets strategi de senaste åren. Hittills funkar den.

Hur kan man göra ingenting och få det att låta så mycket som möjligt? Fråga Nooshi Dadgostar. Den skramlande tomheten börjar bli en specialitet för Vänsterpartiet. Tonen sattes i januari för två år sedan:

”Vänsterpartiet lutar åt att fälla Stefan Löfven, erfar TT. Uppgörelsen mellan S, MP, C och L betraktas som både för högerorienterad och förnedrande.

— Jag tror att det blir en ganska bred majoritet för att vi fäller Stefan Löfven, säger Mikael Ekvall, V i Jönköping.”

Den fortsatte med arbetsrätten. I Jonas Sjöstedts ord:

”Statsministern kan lösa det här genom att dra tillbaka alla tankar om att genomföra lagstiftning om utredningen. Men om regeringen går vidare med förslaget står vi fast vid att han inte kan vara kvar som statsminister.”

sedan tog Nooshi Dadgostar över. Om de ”röda linjerna” överträddes väntade regeringskris:

”I yttersta fall kan det bli extraval. Då får man ta en valrörelse som handlar om anställningstryggheten.”

Och nu, efter 21 240 timmar av hot, ska alltså bara ytterligare 48 timmar — eller mer precist 24 när detta skrivs — återstå av Vänsterns tålamod.

Tro det?

Vänsterpartiet består inte av idioter, även om de lider av samma problem som alla andra svenska partier: att Socialdemokraterna nästan alltid är fräckare, skickligare och självsäkrare. De tomma hoten har hittills inte skadat Vänstern, att döma av opinionsmätningarna. Tvärtom verkar strategin att ”talk big and carry a soft stick” löna sig i den större planen att steg för steg ta över Socialdemokraternas traditionella roll. Vänsterpartiet verkar ha etablerat sig på en nivå kring tio procent, med gott hopp om ytterligare framgångar.

Såvida inte Vänsterpartiet är synnerligen oskickliga talar rätt lite för att partiet kommer att gå skadade ur den här striden, även om den egentligen, som vanligt, handlar om att hitta ett sätt att kapitulera som anhängarna kan köpa. Att verkligen driva fram en regeringskris, ett drygt år före valet och utan ett tydligt alternativ, vore opinionsmässigt riskabelt. Sverigedemokraterna kan ställa till det genom att syna korten och lägga fram en egen misstroendeförklaring, något Vänsterpartiet inte kan, men till och med det kan antagligen Vänstern ta sig ur. Kanske skulle det rent av vara en bra väg ur det egna ultimatumet.

Vad det här egentligen handlar om är något annat: regeringsbildningen efter nästa val. Det är ingen nackdel att ha ”marknadshyror” som ett spöke att skrämmas med inför september 2022. Och ett Vänsterparti som går stärkt ur den valrörelsen kommer att bli ännu svårare att förbise för januaripartierna än det varit under denna mandatperiod. Det är på det, inte på en regeringskris det närmaste dygnet, som Nooshi Dadgostar fäster blicken. Allt vi ser och sett är vapenskrammel inför nästa regeringsavtal.

Den egentliga striden står förstås mellan V och C, riksdagens mest fanatiska SD-allergiker. I mitten står Socialdemokraterna. Med kännedom om hur det partiet funkar kommer varje möjlighet att spela ut den ena mot den andra att kartläggas och användas vid behov. Vänstern är ett besvärligt problem för Socialdemokraterna, men också en potentiell motvikt till att tvingas driva en politik man inte gillar. Och varken V eller C har någonstans att gå, på det sätt de spelar. Skulle V göra gemensam sak med SD? Skulle C, efter åratal av darr på stämman om okränkbara principer, plötsligt stödja en M-ledd regering med SD som en del av underlaget?

Naturligtvis inte. Vänstern satsar på att Centern tvingat in sig själva i en position där de måste kompromissa vänsterut. De har antagligen rätt. Och vinnaren i det korta spelets långa följder kan därför mycket väl vara Socialdemokraterna. Vänsterns hot kan Stefan Löfven snarare betrakta som ett löfte, om han sköter saken rätt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT