I morgon är i dag

Staten styr redan kulturlivets politiska inriktning. Miljöpartiet har fått hållas, eftersom partiet påbjuder progressiva värderingar.

Det som kan hända har redan hänt, kan man väl sammanfatta tryckfrihetsexperten Nils Funckes artikel i Dagens Nyheter i söndags. Åsiktskorridoren är mestadels informell. Den upprätthålls med utfrysning, eller ostracism, om man är förtjust i grekiska. Men när staten börjar definiera korridorens väggar har vi hamnat någon annanstans.

Funcke prickar av område efter område: mediestödet (som denna publikation också tar del av), kulturstödet, stödet till trossamfund, skolornas hantering av politiska partier och krav på att eleverna ska bete sig som aktivister, myndighetskritik av enskilda meningsyttringar och meningsyttrare, nya, politiserade krav på bidrag till civilsamhället i allmänhet, myndigheter som förvandlas till aktivister: överallt kryper staten och politiken in på områden som borde vara fria från sådan påverkan.

Det rör sig ofta om ett lömskt mellanting mellan upprätthållandet av den informella åsiktskorridoren och politisk makt, genom lagstiftning och ekonomiska resurser. Den främsta risken, så här långt, är antagligen självcensur och följsamhet inom konst, media, civilsamhället i allmänhet och kanske rent av bland medborgare i gemen.

Den stora förtjänsten med Funckes artikel är att den visar att det som brukar beskrivas som en framtida risk, redan är verklighet. Den som vill ha mer kött på benen än en debattartikel i det avseendet kan ta del av rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys och ”Armlängds avstånd – tillståndet i landet enligt 104 museichefer”, från Sveriges Muséer. Båda rapporter visar på betydande problem vad gäller konstnärlig frihet och muséernas självständighet.

Flera partier har låtit den här utvecklingen passera, men inget parti har varit så drivande för att politisera kulturen och förvandla staten till en åsiktsdomptör som Miljöpartiet. Den nuvarande kulturministerns efterklokhet efter rapporterna om politisering, är inte särskilt övertygande. Det är en paradox att Centerpartiet, som varnar för vad som skulle kunna hända med konstnärlig frihet och kulturinstitutioners självständighet om Sverigedemokraterna fick inflytande, även om partiet var utanför regeringen, inte haft några problem att stötta en regering där Miljöpartiet haft dragningsrätt på kuturministerposten och använt den till systematisk politisering.

Att det släppts igenom beror på ett tankefel. Tankefelet demonstreras, för vilken gång i ordningen är svårt att säga, i Dagens Nyheters ledare samma dag som Funckes artikel publicerades. I en kritik av Miljöpartiet och Alice Bah Kuhnkes sätt att hantera kulturpolitiken skriver DN:

”Förstod hon ens att om kulturen ska verka för ett ekologiskt hållbart samhälle ena mandatperioden så öppnar man för att den ska verka för ett nationalistiskt samhälle eller särskilt ta upp klassfrågor nästa mandatperiod?”

Det här är en variant av en fråga som ständigt dyker upp i den här diskussionen. Vad är det för slags fråga, om man verkligen begriper värdet av konstnärlig frihet och ett självständigt kulturliv? Vad är det för märkligt underliggande antagande att problemet kommer att uppstå längre fram, då någon beskär den konstnärliga friheten från ett annat håll och inte nu, när det faktiskt sker?

Dagens Nyheter gräver fram ett sju år gammalt citat av kulturchefen Björn Wiman, som något slags bevis på att DN engagerat sig från början, men det ekar ihåligt. Det tidningen och många andra ägnat sig åt är snarast formella protester av ungefär samma slag som diplomatiska noter; något att lägga till handlingarna som en reservation i ett utskottsprotokoll. Hade en kulturminister med andra förtecken gått hälften så långt som Miljöpartiets ministrar, hade diplomatin ersatts av krig. Men inte nu.

Det här visar hur lös uppfattningen om konstnärlig frihet och kulturens självständighet är i Sverige.

Om man verkligen värnar principen om konstnärlig frihet är det alldeles oväsentligt om friheten beskärs av klimatpolitiska eller nationalistiska skäl. Att vissa idéer och ideologier är vedervärdigare än andra är alldeles sant, men det har inte att göra med den här principfrågan. Att så få förmår begripa det, eller åtminstone agera på ett sätt som visar att de begriper det, är djupt nedslående.

Det största hotet mot konstnärlig frihet och kulturens självständighet i Sverige är antagligen varken Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna. Det största hotet är ett etablissemang, inklusive en stor del av kulturlivet självt, som inte alls värnar om friheten, så länge ukaserna och manipulationen trycker på för ”rätt” uppfattningar vad gäller klimatpolitik, genus, eller någon annan av alla signalfrågor på den progressiva kanten. Många konstnärer och museichefer verkar ha ganska lätt att finna sig tillrätta i den postkoloniala, identitetspolitiska och klimatpolitiserade diskurs som staten påbjuder på en mängd olika sätt. De har inga problem med att agera medlöpare, så länge staten styr dem åt ett håll som ger erkännande och status bland kollegor, vänner och folk som räknas i största allmänhet.

Så länge man inte fattar att hotet mot konstnärlig frihet och kulturens självständighet finns här och nu och protesterar mot styrningen här och nu, inte i någon hypotetisk framtid, förblir allt tal om konstnärlig frihet mest en pose.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT