Lugnet mellan stormarna

Det råder en falsk normalitet i amerikansk politik. Donald Trump samlar kraft.

Donald Trump har låtit trycka upp och binda in en 92-sidig bok med titeln ”1,000 Accomplishments of President Donald J. Trump: Highlights of the First Term”. Den delas ut till dem som besöker hans eget Xanadu, Mar-a-Lago i Florida. Rätt många kommer, för den allmänna visdomen inom republikanerna är att det är svårt att bli vald utan Donald Trumps stöd och omöjligt att bli det om Trump aktivt motsätter sig en kandidatur. Trump själv är mindre återhållsam när han beskriver sin politiska styrka. Innan pandemin kom, sade han i en intervju nyligen, var han oslagbar:

”Jag tror att det skulle ha varit svårt för George Washington, om han kom tillbaka från de döda och valde Abraham Lincoln som vicepresident, jag tror att det hade varit väldigt svårt för dem att slå mig.”

Det råder ett slags falsk normalitet i amerikansk politik. De stora techbolagen, snarare än väljarna eller de politiska motståndarna, har rensat bort Donald Trump från offentlighetens mitt. På samma sätt som deras plattformar gjorde det möjligt, rent av oundvikligt, för Trump att kolonisera alla medier, har deras svartlistning av honom nu gjort honom till en sidohistoria. Men det är en skör deplattformering.

Frågan hänger som en 16-tonsvikt, färdig att falla vilken sekund som helst, över de tjattrande klassens huvuden: Vad är det egentligen Trump planerar? Hur och när kommer han tillbaka?

Det är, som vanligt, näst intill omöjligt att få någon ledning genom att lyssna på Trump själv. Han ger intervjuer och har satt igång sina massmöten. De handlar mest om hur valet var riggat och stulet, hur han egentligen vann och vilken fantastisk president han var. Men allt är tryfferat med antydningar om en kandidatur 2024 och vaga löften om att det snart är dags för något förbluffande från hans sida.

Det är inte så märkligt att det relativa lugnet i Washington DC inte är särskilt övertygande.

Ett av skälen till att Donald Trump är så svårläst är att allt han säger drunknar i ett självgenererat brus. Ingen normal människa kan lyssna på honom utan att — fortfarande — häpna över hans parodiska skryt, groteska överdrifter och direkta fantasiföreställningar. Formen tar, så att säga, död på det innehåll som finns. Trots år av daglig träning är det nästan omöjligt att ta sig förbi den karikatyr av sig själv som Trump skapat. Man kan inte undgå att höra honom, men det är nästan omöjligt att lyssna.

Och under skränet finns det som egentligen borde oroa den politiska elit som hoppas att de tagit tillbaka makten och återställt ordningen: de har förlorat stora delar av det amerikanska folket. Det som var sant före Trump är fortfarande sant efter Trump, eller kanske snarare i detta mellanspel som vi befinner oss i nu: Donald Trump är inte Amerikas problem. Han är ett symptom, en katalysator och en förstärkare. Men problemet varken börjar eller slutar med honom. Det går mycket djupare än så. Och än så länge är det svårt att se någon strategi för att ta sig förbi polarisering, misstro och ömsesidigt väljar- och politikerförakt.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT