Virus lirar inte med festivaler

En coronareglerad spelning är också en spelning.

Text: Johan Norberg

Foto: Christina Macé Stensrud

Precis som julen har sommaren sin egen tonsättning. Sommarlåtar spelas i radion och den tappra svenska publiken chansar på konserter under bar himmel.

I stort sett alla musikfestivaler ställdes in sommaren 2021 – precis som 2020 – och kanske är det slut nu. Som med de flesta epoker vet man ju inte att de har upphört förrän minst 50 år senare och festivaler, som de har sett ut sedan Woodstock 1969, har kanske förlorat sin betydelse. De mest hängivna besökarna pratar inte så mycket om musiken, det är ungdomens initiationsrit i form av föräldrafritt tältande, fylla, hångel och sex som är själva grejen. Väldigt trevligt helt enkelt, och ett konfirmationsläger av det mer robusta slaget.

Jag vet inte om unga människor orkar tälta längre och kanske har deras sociala träning flyttat över till nätet. Att de vill ha sex betydligt mer sällan i dag än ungdomar ville för 25 år sedan är konstaterat i statistiken, och jag föreställer mig att en konsert med levande musiker inte heller det utgör någon oemotståndlig lockelse.

Ett av de mest slitstarka evenemangen är festivalen i Roskilde, som startade 1971 och fick fira sitt 50-årsjubileum utan publik denna sommar. Alla liknande satsningar som Sweden rock och Lollapalooza har också de flyttats till sommaren 2022, och i deras pressmeddelanden finns en förhoppning att allt ska återgå till hur det var tidigare år. En sak kan vi nog vara helt säkra på: Som det var före pandemin – så blir det aldrig igen.

Den som vill höra levande musik sommaren 2021 får söka sig till mindre lokaler där arrangörer vågar satsa utan att riskera konkurs; när det tillåtna antalet pendlar från en dag till en annan är det bra att kunna genomföra en konsert med endast 50 personer i publiken. Som musiker är jag svag för sådant. Det är en bisarr och kittlande upplevelse att stå på en scen när gräsplanen rymmer 5 000 personer, men endast 50 är där, utplacerade med uppmätta mellanrum. Applåderna blir glesa och allt ser ut, och låter som fiasko, men är det inte. En utmaning för både publik och musiker.

Sommaren utgör en oemotståndlig lockelse för alla som skriver musik, pop alltså och precis som med jullåtarna hoppas många skapa en hit som i kraft av sin återkommande säsongskoppling ska generera en pensionsförsäkring. Tomas Ledin tänkte rätt när han siktade in sig på svenskt vemod i den deprimerande refrängen »Sommaren är kort, det mesta regnar bort«, och Mungo Jerrys In the summertime, reser sig som en zombie ur kistan och sprattlar till under en månad, år efter år. Toner och ord som många tycker är själva ljudbilden för sommar, och förmodligen har även de, precis som festivalerna, redan börjat förlora sin betydelse.

Men det vet vi ju inte helt säkert förrän om 50 år. <