Finns inget gott i osanning – tonåringen skrev lydigt ändå

I skolan får man lära sig om "den vite mannens" påverkan på naturlivet. En cherokesisk myt förmedlar en annan bild.

Det är inte sunt att leva med osanningar. Att behöva lära sig sådant som inte stämmer med verkligheten och att tvingas minnas att man ska säga att något är sant, trots att man vet att det inte är det — allt det där bygger upp märkliga spänningar i själen. Man ska inte behöva leva så. Framför allt bör man inte tvinga andra att leva så. Det finns en ung person som jag då och då har hjälpt lite grand med skolarbete. I högstadiet hade den personen, som vi för enkelhetens skull kan kalla ”han”, realia i engelskämnet. Realia betyder kunskap om mer konkreta saker i de länder där man talar det språk som lärs ut i ämnet. Och det innebar under en period att eleverna skulle lära sig om den amerikanska ursprungsbefolkningens historia.

Det är här osanningen kommer in. I det uppkopierade undervisningsmaterialet (på, som jag minns det, inte helt invändningsfri engelska) stod det att ”de amerikanska indianerna levde i harmoni med naturen innan den vite mannen kom”.

Den historia som berättas är välkänd. Ursprungsbefolkningarna identifierade sig med naturen och levde i hälsosam symbios med den; européerna kom och förstörde naturen.

Detta är en ganska olycklig idé och jag kände att det vore bra för den unga personen att lära sig lite mer och lite annat än det som det ganska svajiga häftet förmedlade. Så jag tog fram en cherokesisk myt och gav till honom. Myten handlar om hur människorna och djuren krigar mot varandra i världens början. Det ursprungliga tillståndet är alltså krig. Människorna besegrar sedan djuren genom att liera sig med växterna, och kriget avgörs till människornas fördel.

Myter kan tolkas på så många olika sätt, men föreställningen om ”harmoni med naturen” verkar faktiskt inte stämma alls i fallet med cherokeserna (som de heter på svenska, Cherokee på engelska) — inte enligt deras egen
självförståelse.

Rör vi oss dessutom bortom myten och in i naturhistorien får bilden av människans krig mot djuren tydligare konturer.

Innan människorna kom till de amerikanska kontinenterna fanns där rikligt med megafauna, alltså mycket stora ryggradsdjur. Lejon, vargar, jättesengångare, hästar, mammutar och kameler levde där — djur som vi inte
tänker på som ”amerikanska”, eftersom de inte fanns kvar under historisk tid, eller när européerna ”upptäckte” denna världsdel. Man beräknar att 83 sådana arter utrotades efter människornas ankomst, ungefär tre fjärdedelar
av den befintliga megafaunan. De stora djuren kunde bli kött, kläder, smycken. De var konkurrenter och farliga motståndare. Så de amerikanska urinvånarna utrotade stora delar av dem.

Detta är inget unikt. Människan är chockerande förmögen att utrota andra arter, och eventuellt sin egen. Men det avgörande i det här sammanhanget är att såväl den cherokesiska myten som själva naturhistorien är fullständigt oförenlig med idén om att ursprungsbefolkningen levde i vördnadsfull symbios med sin omvärld.

Kommen så här långt tyckte jag att jag hade gjort en pedagogisk insats. Den unga personen tittade tankfullt (och taktfullt) på mig och sade sedan att han förstod poängen, men att han inte var beredd att riskera sitt betyg i engelska genom att säga emot läraren. På provet skulle han därför lydigt skriva att de amerikanska urinvånarnas harmoni med naturen hade avbrutits först av ”den vite mannen” och det han vid sidan om hade lärt sig om cherokesernas myter och om den amerikanska megafaunans försvinnande skulle han gömma i en annan, icke betygsgrundande del av sitt medvetande.

Man bör väl kanske inte bli moraliskt upprörd över att tonåringar är rädda om sina betyg. Däremot måste man ställa sig frågan om vad som händer när personer och samhällen tvingas leva med och i uppenbar osanning, när de
måste leva på två nivåer, i två skilda världar angående vad de tillåts och förväntas säga.

Det finns mycket att säga om européernas ankomst på de amerikanska kontinenterna — om undanträngningen, om folkmorden, om hänsynslösheten, liksom om exploateringen av naturen. Men idén att ”de amerikanska
indianerna levde i harmoni med naturen innan den vite mannen kom” är så tydligt inte sann, och en skola som lär ut den är en misslyckad sådan, och ett system som lär barn att inte säga emot osanningar är ett skadligt
sådant.

Det finns inget gott liv i osanningen, bara fångenskap.

Text:

Toppbild: Elisha Page/AP