»Klosterskolan präglade min farfar«

Två bröder skickas i ung ålder till ett katolskt kloster. Där fastnar de i ett system av övergrepp – och ett brinnande första världskrig. Sofia Nyblom skildrar i romanen "Pojkarna i klostret" uppväxten som satte djupa spår i hennes farfar.

Text:

Foto: Anna W Thorbjörnsson/Brombergs Bokförlag

– Den här historien har följt mig sen jag var barn. Det är som en familjelegend att de reste ner och gick i skola i klostret och reste hem sedan någon gång i slutet av kriget. Det var något som var väldigt spännande och fascinerande kring det där.

Historien om farfar Peder och hans äldre bror Staffan har återberättats ett otal gånger inom familjen, säger författaren och kulturjournalisten Sofia Nyblom. 1913 skickades de, tio och elva år gamla, från Stockholm till det katolska klostret Kremsmünster i norra Österrike. Under första världskriget fastnar bröderna på klosterskolan, och lyckas ta sig hem till Sverige igen först år 1919. Staffan var då svårt sjuk i spanska sjukan.

Fakta:

Titel: Pojkarna i klostret
Av: Sofia Nyblom
Förlag: Brombergs
Genre: Historia, Skönlitteratur
ISBN: 9789178091089

Även fast Sofia Nyblom, som hon beskriver det, »ofta smakade på ordet Kremsmünster« som barn var det först i vuxen ålder som hon insåg hur brödernas tid i klostret kan ha varit. 2010 briserade en skandal inom den katolska kyrkan när det framkom att tusentals barn utsatts för övergrepp av präster, och att kyrkan mörkat övergreppen.

– Plötsligt insåg jag att det nog inte var så roligt att gå i en katolsk internatskola. Och när det här klostret visade sig vara epicentrum för förmodligen den värsta pedofiliskandalen i Österrike – då slog det ner som en blixt, säger Sofia Nyblom.

2013 döms rektorn till flera års fängelse för övergrepp som ska ha begåtts på klostret från sjuttiotalet fram till millennieskiftet. Österrikisk press döper snabbt Kremsmünster till »horrorklostret«. Sofia Nyblom dök ner i Kremsmünsters egna arkiv för att få reda på hur farfar Peder och hans bror Staffan kan ha haft det där i början av 1900-talet.

– Om man tänker sig att det legat dokument där i tusen år kan man föreställa sig hur dammigt och rörigt det var. Vansinnigt mycket material och jag visste inte hur jag skulle leta. Men jag fann årsböcker som dokumenterade alltifrån uppsatsämnen och inventarier till vardagliga händelser under skolåret.

Förde någon av bröderna dagbok?

– Nej, inget sådant. Det enda som finns är att deras mamma Olga väldigt noggrant skrev i kalendrar vilka datum de reste upp och ner. Enstaka vykort. Men pojkarnas brev från klostret finns inte bevarade.

Sofia Nyblom är noga med att påpeka att hon skrivit en historisk roman; hon har tagit sig konstnärliga friheter med handlingen. Det är inte ens säkert att bröderna utsattes för övergrepp. Men vistelsen där präglade hennes farfar djupt, säger hon. Fronten låg inte långt borta, och klostervardagen bestod i att eleverna drillades i militär disciplin. Att klasskamrater skickades ut i krig och dog på slagfältet var inte ovanligt.

– Det räcker med att du skickar en tioåring på internatskola och säger: »Vi ses om ett år.« Det i sig lägger grunden till ett trauma. Sedan att det är hårt och tufft, örfilar vid bordet, och det kan finnas övergrepp. Klostret präglade min farfar på så sätt att jag tror att han blev en olycklig person som lämnade trasiga relationer bakom sig. Han blev en empatistörd man som vurmade för det militära.

Hur ska man då läsa Pojkarna i klostret? Är det en bok om övergreppen inom katolska kyrkan eller ett tidsdokument från första världskriget? Snarast är det en skildring av hur tystnaden kring ett trauma påverkar en hel släkt, menar Sofia Nyblom.

– På ett plan handlar det inte om familjen eller min farfar. Och det är ingen bok om övergrepp inom den katolska kyrkan, det är sekundärt. Det här klostret är en klaustrofobisk miljö – ett mikrokosmos som styrs av våld och förtryck. Det handlar om alla de här pojkarna som blev våldtagna, och sen gick ut och våldtog hela Europa 20 år senare.

Sofia Nyblom tipsar:

1. München, Haus der Kunst

I Guldbaren i Haus der Kunst skrev jag stora delar av kapitlet om hemresan. Det är en väldigt intressant plats, där hade man utställningen Entartete Kunst år 1937. Man kan sitta i guldrummet, omgiven av kartor från hela världen, och känna in hur nazisterna då planerade att förstöra och våldta Europa. Överhuvudtaget är München fascinerande och viktigt för att förstå den biten av historien. Där finns relativt nya NS Dokumentationszentrum med tematiska utställningar som fastslår Münchens centrala roll för den nationalsocialistiska rörelsen.

2. Wien, Leopoldmuseum

På Leopoldmuseum finns målningar av Egon Schiele och Gustav Klimt. Det finns mycket i de, rätt så dekadenta, bilderna och skildringarna av sexualitet och unga människor som jag hade hjälp av. Wien i sig är en inspiration. Och på konsthallen i Linz finns Schieles målning ”Heinrich Bench och hans son Otto” föreställande en pappa och hans son och en auktoritär gest. Pappan håller upp handen och sonen ser ut som att han väntar på att bli slagen. Det var en bild som gjorde intryck på mig.

3. Den unge Törless förvillelser (1906) av Robert Musil

En väldigt obehaglig skildring av hans tid på en internatskola, det är precis innan kriget. Den kan jag rekommendera. Musil var även redaktör för en propagandatidning, Tyroler Soldatenzeitung, under sin tid i kejserliga armén 1916-1917, som jag hämtat en del inspiration från.