Peps Persson tillförde bluesen en skånsk ton.

Text: Johan Norberg

Foto: Ola Torkelsson

Peps Persson var sin egen musikstil. Större än så kan det knappast bli för en musiker. Långt innan uttrycket världsmusik fanns hämtade han inspiration från hela världen; mycket av Peps klanger och rytmer kan härledas till reggae, blues och västafrikansk highlife. I blandningen fanns även svensk folkmusik och själv sa han att det var lika mycket schottis som Jamaica i deras sätt att spela reggae.

Det började i mycket unga år. Musik fanns i familjen. Pappa Anton, själv amatörmusiker, byggde ett trumset till sonen och tolv år gammal fick Peps sitt första uppdrag som trummis i ett lokalt dansband.

Snart bildade han tillsammans med några kompisar ett rockband, Pop Penders, men efter att ha lyssnat på Sveriges Radios program I blueskvarter – Olle Helanders inspelningar från USA – gick han över till gitarr och munspel och började på allvar satsa på en karriär som bluesmusiker.

Under artistnamnet Linkin’ Louisiana Peps släpptes 1968 albumet Blues Connection, och samma år kom Sweet Mary Jane med Peps & Blues Quality. 1972 kom erbjudandet att spela in en skiva i Chicago vilket resulterade i The Week Peps Came To Chicago, ett album Peps var ganska missnöjd med. Resan var både en besvikelse och en ögonöppnare för de sociala motsättningar som fanns i USA, och det såddes ett tvivel för vad han som vit västerlänning kunde tillföra bluesen.

Här någonstans i hans karriär börjar konturerna skönjas av den Peps vi känner igen. Han började översätta texter, skriva nya och göra sin grej på svenska i stället. Snart upptäckte både han själv och publiken att den dialekt som inte existerade i svensk rockmusik, skånskan, hade diftonger som var idealiska för att bära fram bluesens uttryck. Elmore James The sky is crying löd i hans översättning, Himlen gråter, och Don Nix It’s the same old blues blev i Peps skånska version: Samma lea, snea blues. Dessa fanns med på skivan Blodsband från 1974, som med låten Falsk matematik skulle bli ett större genombrott, och en succé både bland publik och kritiker.

Under de här åren upptäckte han annan musik som hade den kraft han tyckte att bluesen hade tappat. I reggaen fanns ett starkt politiskt engagemang och ett uttryck som passade Peps, som länge varit politiskt medveten och skrivit texter om miljöförstöring och orättvisor. När nästa album, Hög standard, spelades in skapades svensk musikhistoria. Titellåten blev en svensk klassiker och 2013, när magasinet Sonic lät musikjournalister rösta fram de 100 bästa svenska albumen hamnade albumet på fjortonde plats.

Texterna är viktiga rakt igenom hela Peps låtkatalog men de innehåller sällan några smarta metaforer eller sirliga formuleringar som hos samtida låtskrivare i den progressiva musikrörelsen. Det är snarare reggaens raka sätt att beskriva verkligheten, utan omskrivningar. Som i Onådens år:

»Kan man älska dessa girigbukar? Ja rent ut sagt dessa jävla kukar, som stjäl de fattigastes sista bröd.«

Eller älskogslyriken i Styr den upp:

»Jag för in veden och öppnar spjället, sätter tändstickan till rätta stället … kom och styr den upp, min lilla älskling styr den upp.«

Peps skulle komma att göra många fler skivor men just denna blev den musikaliska läst, han skulle bli vid under resten av sin karriär. Peps uttryck var en förlängning av hans person, och kommer att förbli oefterhärmligt – ingen annan svensk artist har blandat så friskt bland stilar och ändå kunnat presentera ett så sammanhållet konstnärskap.

2005 uppträdde han i Allsång på Skansen med sin lyckliga sommarlåt Oh Boy, där komikern Robert Gustafsson dök upp utklädd till Peps; ett bisarrt, men obestridligt bevis på att ha blivit folkkär.

Peps privatliv vet vi inte mycket om. Han bodde en kort tid i Stockholm men återvände till Skåne där han och Anita levde tillsammans i över 50 år i ett hus i skogen; ett liv präglat av stark integritet och en absolut lojalitet mot sina politiska värderingar. Vid ett tillfälle släpptes ett tv-team in i hemmet för att göra ett reportage, men i efterhand avslöjades att journalisterna hade blivit lurade.

Peps hade lånat huset av en kompis.

Text: Johan Norberg

Foto: Ola Torkelsson