Serierna får en att avsky medelålders kvinnor

Livet är för kort för att titta på kassa tv-serier. Undvik dessa två som snarast framkallar misogyni.

Den bästa månaden på året är april. Inte skira maj eller ljuva juni, inte blomsterpraktens juli. Nej, bäst är månaden med ideliga bakslag av hagel och snöblandat regn, men också med tillförsikt och stora förhoppningar. April genomsyras av den välsignade känslan av att ha allt framför sig.

Efter april går det ju oftast snabbt, maj vecklar ut sig och värmen stiger, i trädgårdarna blommar häggen den ena veckan och syrener den andra, buskar och träd tänds upp som färgglada bloss och blommar ut lika snabbt.

Sommaren betas helt enkelt av och försvinner i en rasande fart. Och det går snabbare för varje år.

Precis som livet.

Inte bara jag tänker såhär. Göran Greider twittrade nyligen några välfunna rader om detta: »Augusti, vemodet. / Något är försent / och något är för tidigt. / Jag och hunden stirrar / tomt.« Om vi dröjer lite vid parallellen mellan kalenderåret och livscykeln, så är ju augusti detsamma som medelåldern. Det är försent att infria drömmen om att till exempel bli prima ballerina, men för tidigt för att dö.

Har man turen att leva ett genomsnittligt liv har man i femtioårsåldern i runda slängar en indiansommar och hösten kvar. Vilket inte är så dumt. Just när det gäller livsförloppet vore det en mardröm att vara fast i ungdomens april.

För man blir klokare med åren. Visdomen växer i samma takt som det kroppsliga förfallet tilltar, det är ett slags trade off. Men när jag under semestern ser ett par tv-serier i genren lättare underhållning som porträtterar medelålders kvinnor blir jag fundersam. De ska vara roliga, men får mig ytterst avogt inställd.

I SVT Play, appen för boomers, finns den foträta norska tv-serien Kvinnor och cava, om 49-åriga Merethe, en gift sjuksköterska som hamnar i en ny fas i livet när barnen flyttat ut. Merethe bor på en mindre ort i Norge och sjunger i kör, bägge trevliga egenskaper, men dessvärre är hon som figur avskräckande. Hon ljuger för att hamna i bättre dager, fuskar sig fram, brottas med en usel självkänsla. Det är något futtigt över hela henne som man lätt börjar avsky.

På HBO Nordic finns tv-serien Enlightened, också den med en medelålders kvinna i centrum. Hon är aktivistisk, slarvig, manipulativ och egocentrerad. Driven av längtan efter ett mer framgångsrikt och intressant liv försöker hon avslöja korruption i det företag hon arbetar i. Två säsonger kan man plåga sig igenom medan hon slår andra människors liv i spillror med sin tanklöshet och förmenta godhet.

Problemet med dessa serier är inte att huvudpersonen framställs som lögnaktig och manipulativ. Tvärtom. Älskvärda och präktiga figurer gör inga spännande dramaserier. Och i den gamla klassiska serien Veep (HBO) är huvudpersonen en kvinnlig presidentkandidat som gör precis vad som helst för karriären. Det politiska spelet skildras med en humoristisk och grov cynism. Och den skrupellösa kvinnliga protagonisten är det lätt att älska, med hull och hår.

Så hur kommer det sig att de två förra serierna snarare framkallar misogyni? Kanske är de bara mindre skickliga produktioner. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att det också har något med blicken på huvudpersonen att göra. Är manus skrivet av någon som betraktar medelålders kvinnor som patetiska clowner – eller som kraftfulla personer?

Alla som blivit medelålders vet att livet är för kort för att man ska titta på kassa tv-serier. Befinner man sig i livets augusti är det bättre att till exempel läsa något givande. Så jag borde naturligtvis ha vetat bättre.

Text: