Skulden kan placeras nära Birgitta Dahl

Dagens unga är förlamade av ansvaret att behöva uppfinna sig själva från grunden. Roten till problemet återfinns nära Birgitta Dahl, skriver Anna Björklund.

Fonden är ett gäng gubbar i likadana kostymer. De har stora magar och tunga ögonlock och ingen behöver berätta att det är de som är skurkarna i sagan, för vi har hört den en miljon gånger förut. Farbröderna är nedlåtande av gammal vana och styrs av fördomar, rädslor och kyligt egenintresse. Hon däremot, den unga och uppstudsiga, drivs bara av rättvisepatos och sanningskärlek. När hon kommer i bild spelas tuff gitarrmusik, hon har kort kjol och hakan i vädret och är där för att berätta hur det egentligen ligger till.

SVT-dokumentären Birgitta Dahls heliga vrede (på SVT Play) känns inte ny. För 1968 fick Socialdemokraterna över 50 procent av rösterna och Monica Zetterlund sjöng på deras valvaka. Hjälteporträtten från den här perioden är lättproducerade, alla arkivbilder är snygga, kändisarna är coola och alla coola är vänster. Birgitta Dahl är både stridbar och sval och precis i rätt tid, hon har vita knästrumpor till sin lilla klänning.

När den unga Birgitta Dahl blir riksdagsledamot driver hon förbud mot barn-aga och våldtäkt inom äktenskapet, frågor som ingen nutida dokumentärfilmare behöver lägga energi på att problematisera. Slutsatserna är enkla: det som var radikalt då är självklart nu. Någon gubbe sväljer cigarren och de kaxiga och kortkorta vinner såklart, gitarrmusik på det.

Jag förstår varför den här historien hålls fram, ännu en gång. Inte bara för att Birgitta Dahls 33 år i riksdagen är imponerande, utan för att dynamiken kring hennes liv är en tacksam trop. Det är ett Sverige som ändå går att känna igen, kisar man kan man nästan lura sig att det liknar vår tid. Men allt är mindre komplicerat där, där finns bara bakåt eller framåt, bigotteri eller progg.

Och det är ju svårt att inte känna en grundläggande respekt för dem, kvinnorna som »banade väg«, som det heter. Birgitta Dahl ammade i riksdagen och använde sig själv som exempel på hur arbetsmarknaden måste anpassa sig efter mödrars villkor. Jag har själv behövt göra liknande saker på mina jobb, jag känner ett naturligt släktskap. Men Birgitta Dahls ideologiska självsäkerhet irriterar mig. För den heliga vrede och de radikala ideal som hon oförblommerat stoltserar med, är också det som är roten till problem som drabbat många årskullar långt efter hennes.

SVT Doku har också sänt fotografen Lauren Greenfields dokumentärer. Greenfield är kvinna i generationen under Dahl, som kanske bättre än någon annan lyckas berätta vad som är problemet 1900-talsindividualism. Hon har gjort filmer om folk på ätstörningskliniker och i porrbranschen, dömda ekobrottslingar och de som gick i konkurs när de byggde USA:s största privatbostad, de vars strävanden tagit ifrån dem allt. I Generation Wealth (2018) behandlar hon sin egen karriärism, att hon lämnat sina barn för att åka jorden runt och filma. Det är ett kritiskt porträtt, långt ifrån ropen skalla, daghem åt alla.

Även The Swedish Theory of Love (2015) har gått bland SVT:s dokumentärer. Filmen beskriver de ofrivilligt barnlösa och de kroniskt ensamma, de som lever utan socialt sammanhang och de som dör utan att det märks förrän de börjar lukta. Ett jämställdhetspolitiskt tal som Palme höll på tidigt sjuttiotal pratar Birgitta Dahl om som en seger – i The Swedish Theory of Love markerar samma tal början på ett storskaligt befolkningsexperiment med oklar hypotes. Där resultatet är samma akuta strukturella kärleksbrist som Michel Houellebecq beskriver i Serotonin (2019).

Missförstå mig inte, det är inte så att Birgitta Dahls förslag om kondomautomater på studentkorridorer i sig dödade romantiken. Det är inte bristen på aga som gör unga människor förlamade av ansvaret i att behöva uppfinna sig själva från grunden och det fungerar inte på det sätt att emancipationen är ensamt ansvarig för en tom, materialistisk kultur och tynande institutioner.

Nej, vi har inte proggerans enkla dikotomier att luta oss mot. Våra problem kommer av alternativkostnader som är svåra att räkna på, konsekvenser som drabbar först generationen därpå, gradvisa uppluckringar och normförflyttningar som knappt går att kvantifiera eller jämföra över huvud taget. Lösningen är oklar, de politiska ideologierna är nedmonterade till ekonomiska teorier, vad som ska ge människor lycka verkar vara något helt annat, och mycket längre bort.

Nej, allt det här är inte Birgitta Dahls fel, hon var ju bara ett av många barn av sin tid. Men om skulden ska placeras någonstans är det nog där i närheten. För de som inte fattar hur det är egentligen är, är inte bara tjocka farbröder i kostym.

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery/TT