Sverige i Afghanistan för att stanna

Sveriges frivilliga stöd till Afghanistan bottnar i en kunskap som få andra länder besitter.

Text:

Foto: Mariam Zuhaib/AP

Det var för 41 år sedan. Och ganska tyst i Sverige om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Kanske för att vänstern tyckte att den afghanska gerillan var reaktionär.

Och för att högern inte ville ha hit flyktingar.

Och för att författaren Jan Myrdal var en av få som krävde solidaritet med det afghanska folket.

Men några var upprörda. En av dem var den unge journalisten Anders Fänge. Han hade läst Myrdals bok Resa i Afghanistan

– Den sovjetiska ockupationen julen 1979 gjorde mig politiskt förbannad. Jag hade varit aktiv i Vietnamrörelsen, och såg att vad Sovjet gjorde i Afghanistan var en parallell med vad USA gjort i Vietnam.

Som reporter reste Fänge till området efter ockupationen, först som frilans till Pakistan, där han skrev om afghanska flyktingar och senare för Sveriges Radio på plats i Afghanistan där han vandrade med en mujahedingrupp.

I den pakistanska gränsstaden Peshawar hade den nybildade Svenska Afghan­istankommittén stationerat sig på ett hotell med namnet Deans. Platschef där var Carl Schönmeyr, som lärt känna Afghanistan från sin tid som Unicefs man i Kabul på sextiotalet. Schönmeyr såg till att förnödenheter smugglades in. Bedrev biståndsverksamhet utifrån basen i grannlandet.

Utrustning och mediciner packades på hästar och transporterades i hemlighet över gränsen för att inte reta upp Pakistan. I Afghanistan gällde det för kliniker och andra som tog emot hjälpen att vara lättrörlig. Ryssarnas krigföring var brutal.

En dag kom Anders Fänge in på Deans hotell. En tid senare fick han frågan om han ville bli platschef i Peshawar. Det ville han.

– Jag frågade: »Hur länge?« och fick svaret tre-fyra månader.

Men det blev drygt sju år. I första vändan.

– Det gick inte att ha ett fältkontor inne i Afghanistan, på grund av kriget. Då ordnade man hjälpen över gränsen, cross-border som det heter på engelska, och det blev framgångsrikt. När jag började var det jag , en afghan och en svensk som jobbade deltid med bokföringen. Vi hade en budget på en miljon svenska kronor första åren – när jag lämnade första gången efter sju år var budgeten uppe i 90 miljoner kronor och vi hade flera tusen projektanställda.

Den svenska allmänheten, som tack vare Afghanistankommitténs arbete fick upp ögonen för landet blev alltmer engagerad och skänkte pengar. 

– Mitt engagemang i Afghani­stan, som från början varit rent politiskt fördjupades, och förändrades. Med tiden blev jag alltmer fäst vid landets historia och kultur, männi­skorna och deras berättelse.

Till Peshawar kom också holländskan Hanneke Kouwenberg.

– Jag hade varit ute på resa i Asien tidigare. rest runt i hippiestil. När jag kom hem fick jag reda på att det fanns en holländsk Afghanistankommitté. De skulle skicka folk till Afghanistan på hjälpmission och jag åkte ner som volontär. 

Hanneke Kouwenberg kom i kontakt med den Svenska Afghanistankommittén, som ville att hon skulle hjälpa dem att få ordning på deras utbildningsprogram.

– Till en början var afghanerna tveksamma till att sätta upp flickskolor, men efter att ha diskuterat hemma i byarna kom de tillbaka och var beredda att göra det. Vi var ganska tuffa. Skulle vi komma på att det till exempel ändå skulle vara pojkskolor skulle vi kapa allt samarbete med dem.

Hon hade en diskussion med en lokal befälhavare som sa att flickskolor var en tveksam idé. Hanneke svarade: »Om din fru eller dina döttrar blir sjuka och du behöver ta dem till en läkare, vem vill du helst ska behandla dem, en kvinna eller en man? Var tror du kvinnliga läkare kommer från? De behöver börja i klass 1!«

– Det blev en del bra flickskolor, som gjorde att befälhavaren steg i anseende hos befolkningen. Och att flera andra blev intresserade av att öppna flickskolor.

Under sommaren 1984 gjorde Kouwenberg och Fänge en lång vandring i Afghanistan. 

– Då bodde man i byarna. I städerna och på vägarna fanns ryssarna. Vi satt bymoskéerna på kvällarna och pratade med bybefolkningen, då hade vi en tolk med oss.

– Hanneke är bättre på den sortens persiska som talas i de områden vi var då. Men ofta hade vi tolk, säger Anders Fänge.

– Det fanns en hel del i det afghanska civilsamhället som försökte göra sig en hacka genom att lura biståndsorganisationerna, berättar Hanneke Kouwenberg. »Jag är mujahed«, sa de, »jag kontrollerar ett område i Afghanistan, jag har en klinik, behöver pengar till mediciner och löner.« Ofta var det rätt, men ganska ofta dök det upp folk som hittade på, som försökte få mediciner som de själva kunde sälja och göra sig en hacka på. Vi lärde oss att upptäcka det.

Men i Afghanistan pekar man inte ut någon som lögnare. Lycksökarna förstod dock att de var avslöjade.

– »Ja, jag kunde väl försöka«, sa de och så kunde man skratta tillsammans åt det.

Barnmorskeutbildningen i Aibak, Samangang. Eleverna tränar på vad som ska göras när kvinnan som fött barn förlorat mycket blod och hamnat i ett chocktillstånd.

Få organisationer i världen har lika djupa kunskaper om Afghanistan som den Svenska Afghanistankommittén. Man har varje år utbildat hundratusentals afghanska barn, drivit vårdkliniker och sjukhus, rehabiliterat funktionshindrade. Man började göra det under hotet från sovjetiska tanks och bomber, har fortsatt under talibaner, amerikaner och svaga afghanska regeringar. Mer än fyrtio år på plats i ett land som under samma tid kanske har upplevt fler tumultartade förändringar än något annat på jorden.  Nu väntar ännu en. »Talibanerna har tagit makten i Afghanistan och civilbefolkningens framtid är mycket oviss. Vårt arbete med bland annat skolor och sjukvård på plats fortsätter med oförändrad styrka. Vi får inte lämna afghanska kvinnor, män och barn i denna svåra situation – vi måste försvara de framsteg som gjorts de senaste 20 åren. Ditt stöd behövs!« kan man läsa på Afghanistankommitténs hemsida. 

Pengar har strömmat in.

Anders Fänge säger att talibanernas maktövertagande inte var oväntat. Han trodde att det skulle komma redan för några år sedan. När USA gick in efter 11:september hade man världssamfundets stöd, och man fick snabbt bort talibanerna men vägrade att fredsförhandla med dem. Hade man gjort det, påpekar Fänge, hade man oskadliggjort dem. 

– I stället prioriterade USA Irak och den afghanska staten blev fri att erövras av gamla krigsherrar och kommendanter, som inte var överdrivet intresserade av folkets väl och ve. Det blev början på den korrupta staten som banade väg för talibanernas återkomst.

– Vårt eget svenska statsbygge har pågått sen 1500-talet. Det har alltså tagit oss 400–500 år att bygga en välfungerande stat. Det säger ju sig självt att det inte skulle gå att bygga upp demokrati i Afghanistan på 15–20 år.