Därför har liberaler blivit dödsföraktande hasardspelare

Varför flockas kandidaterna kring ett parti som kraschat? Jo, de räknar med osäkerheten.

Folkpartiet — ja,ja, ”Liberalerna”, då — har aldrig givit intryck av att särskilt attrahera sorglösa hasardspelare och våghalsiga spekulanter. Nu har det också ändrats.

En veritabel våg av kandidater har på sistone berättat att de tänker ställa upp i riksdagsvalet för detta parti, som i snart två år legat under fyra procent och det här året svävat strax ovanför två procent. Att Anna Starbrink gör det — i sann självmordsbenägen liberal anda i opposition mot sin egen partiledning — må så vara. Hon går från en politisk post till en annan. Det kan skita sig i Stockholmsregionen också. Nykomlingarna, däremot, satsar sina namn med oddsen klart mot sig.

Krigskorren och författaren Johanne Hildebrandt har visserligen jobbat för partiet ett tag, så hennes kandidatur kanske är ett försök att rädda arbetsgivaren, men hon lät övertygad när hon presenterades som toppnamn från Sörmland, näst efter partiledaren själv. Ekonomhistorikern Mauricio Rojas var insyltad i partiet för många år sedan, men nu gör han comeback i Skåne med ett imponerande dödsförakt. Och åklagaren Paulina Brandberg satsade oförskräckt alla sina spelmarker på ljusblått för en vecka sedan.

Vet de något vi inte vet? Eller lider de, så liberaler de är, av den klassiskt konservativa vurmen för redan förlorade strider?

Den som sneglar på Tyskland, som har val i slutet av den här månaden, kan möjligen få en ledtråd.

För ett år sedan hade konservativa CDU/CSU en monumental ledning i opinionen. Stödet låg väl över 35 procent. Socialdemokraterna hade samtidigt fallit ett par procentenheter under de gröna, som låg kring 18 procent. De tyska liberalerna, FDP, hade kring sex procent.

I maj i år hade läget förskjutits. De gröna var Tysklands största parti med runt 25 procent, CDU/CSU hade tappat stort och var nere på 24 procent. Socialdemokraterna låg kvar och harvade på samma katastrofnivå, men liberalerna hade plötsligt dubblat sitt stöd till tolv procent.

Nu, med bara veckor till valet, är läget åter ett annat. Största parti, på runt 24 procent, är nu de tidigare krisdrabbade Socialdemokraterna. De Gröna har fallit till 17 procent, CDU/CSU har nästan halverats på ett drygt år till strax över 20 procent och FDP håller sig fast kring tolv procent.

Dynamiken mellan tyska partier är förstås en annan än mellan svenska, men något finns att ta med sig från Tyskland. Främst att väljare är mindre förutsägbara och mer rörliga än tidigare. När saker sker reagerar de. Och saker sker alltid ett valår, särskilt om regeringspartiet ska byta partiledare, om det är oklart hur det ska bli en budget, om ytterkantspartierna kör på högtryck och väljarna ser världen på ett annat sätt än stora delar av den politiska eliten.

Är det detsamma som att Liberalerna kan rädda sig kvar i riksdagen? Nej. Men det innebär att det finns en genuin osäkerhet om hur opinionen ser ut om ett år, även i Sverige. Det är det bästa ett parti som fastnat under isen kan hoppas på. Och det är det som de liberala hasardspelarna satsar på.

Liberal optimism alltså, inte konservativ resignation.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT