Lundkravallerna ingen vanlig släktträff

Ska vi komma åt gängvåldet måste vi först förstå det. Om brottsgrupper själva betraktar sig som klaner är det ett faktum som alla andra.

För en dryg månad sedan skrev Tomas Lundin i Svenska Dagbladet om en ny satsning mot organiserad brottslighet i tyska Nordrhein-Westfalen. Zeos NRW består bland annat av åklagare med specialkompetens vad gäller klankriminalitet. På några månader har specialenheten kunnat ingripa framgångsrikt mot kriminella nätverk som ägnat sig åt allt möjligt från bidragsfusk till knarkhandel.

Lundins artikel beskriver en insats mot familjeklanen El-Zein i Leverkusen. Det är samma klan som är en av de inblandade i upploppen i Lund i måndags. I Malmö är klanen kopplad till det våldsamma motorcykelgänget Satudarah, som har den egenheten att det välkomnar medlemmar från olika etniska grupper. Framstegsvänliga busar, alltså. Gänget startades i Holland av personer med indonesiskt ursprung. En av Zeinklanens män, Ahmad Zein, ledde den första svenska Satudarahföreningen och dömdes 2014 till åtta års fängelse för narkotikabrott.

Den andra klanen som var inblandad i måndags, Gültekin, har sin bas i Helsingborg och Lund. Båda klanerna har sina rötter i Mhallami, en arabisktalande folkgrupp i området Libanon-Turkiet. De kallas ofta rätt och slätt ”kurder”, särskilt i Tyskland.

För att komma åt organiserad brottslighet av vilket slag det än må vara, måste man först förstå hur brottsligheten fungerar.

Polisen fick kraftig kritik för den så kallade ”klanrapport” som dök upp i medierna för något år sedan. Den påstods vara fördomsfull och rent av rasistisk. Den riskerade att smutskasta skötsamma personer som råkade bära fel efternamn.

Just den senare invändningen måste förstås tas på allvar. Det finns till exempel åtminstone drygt 320 personer med efternamnet Gültekin i Sverige och de flesta har inget att göra med brottslighet. I en rättsstat dömer man individer, inte hela etniska grupper, eller familjer. Men i andra vågskålen ligger något som inte heller kan viftas bort: för att komma åt organiserad brottslighet av vilket slag det än må vara, måste man först förstå hur brottsligheten fungerar. Om brottslingarna själva lägger särskild vikt vid familjetillhörighet och släktlojalitet, är det ett faktum att ta hänsyn till. Gör man det inte kommer man inte att begripa vad som sker.

Det är därför rapporteringen från Lund i måndags, åtminstone till en början, var så bristfällig. De flesta journalister som återgav skeendet var så rädda att kliva fel att de hellre blev obegripliga. Att förklara bråket med att ”två släkter blivit osams”, som om släktosämja i Sverige vanligtvis leder till kraveller i centrum och avstängda sjukhus, är ingen förklaring. Det är att lämna läsare, lyssnare och tittare åt sitt öde. De får söka förklaringen någon annanstans, antagligen på nätets frifräsande sidor, där det är lite si och så med faktakollen.

”Gudskelov har vi i Tyskland sluppit den sortens våld”, säger Dirk Peglow från det tyska polisfacket i Tomas Lundins artikel, apropå de svenska skjutningarna. Ändå verkar Sverige ha en hel del att lära av Tysklands arbetssätt i de här frågorna. Ett första steg vore att åtminstone försöka göra det som sker så begripligt som möjligt utifrån den kunskap vi faktiskt har.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT