744 sidor – var det nödvändigt för romanen?

Agnes Lidbeck har nått en höjdpunkt, men romanen Nikes bok är för lång. Konst handlar ju om att begränsa, skriver Fokus recensent.

Text: Marie Peterson

Foto: Elvira Glänte/Norstedts

Jag ser det efter bara några sidor i Agnes Lidbecks nya roman. Där har jag bott, den miljö hon beskriver har varit min i många år, men så kraftfullt kan fiktion fungera att allt jag lagrat in av minne och erfarenhet i dessa platser smälter bort för att ge plats åt Karin och Tommy, Rosmarie och Janne och deras barn. Och så Nike, som givit romanen dess namn, och hennes föräldrar.

Romanen handlar om dem och om orten på Österlen där fisket som inkomstkälla är på väg att bytas ut. Torsk mot turister, en av alla omvälvande, yttre händelser som kommer att påverka den här gruppen människor. Ändå mäter sig de stora kollektiva kriserna inte riktigt mot det som kommer att drabba familjerna i Kummelvik direkt.

Nikes bok
av Agnes Lidbeck

Norstedts

Lidbeck drar utan upptakt in oss i romanen: »Det första som händer är en katastrof. Allt som följer efter den är ringar på ett vatten.«

De två familjerna, innan Nike kommer in i bilden, utgör en väloljad gemenskap. Barnen leker ihop, matsäckar packas, av Karin, det klirrar ofta av is i Tommys glas. Janne som ännu lever på fisket, tar med allihop ut på havet i sin båt. Rosmarie är rak, både i rygg och känsla. De fyller behov hos varandra som de inte är medvetna om och tycker inte att man behöver sträva efter att vara sig själv, när man trivs så bra med att vara den man blivit.

Under en av de soldränkta utflykterna kommer en okänd kvinna ner till stranden i sällskap av en liten flicka. Det är inget fel på dem, inte direkt, men jämfört med de välutrustade paren verkar hon påver. Okammad. Värmen tar över, man slumrar och behöver inte vakta barnen. De har alltid varit här på somrarna, men vid en rutinartad scanning av vattenbrynet ser Tommy plötsligt att den lilla flickan leker ensam. Var är mamman?

Där börjar det och det startar direkt för det här är ansvarsfulla människor, handlingskraftiga, det här är en svår situation men den ska lösas. Det finns en inbyggd tröghet i skeendet som förstärker de upprörda känslorna, och därmed ökar spänningen för läsarna. Nikes mamma är inte död, inte än; de hittar henne, men hon är knappt kontaktbar, de måste åka ända till Lund för att få akut hjälp. Man kan inte meddela sig med varandra på det sätt vi gör, där vi nästan alltid befinner oss i direktsändning. 1982 fanns det inga mobiltelefoner. Man får vänta och stå ut med denna händelse, som spräckt livsramen och invaderat. 

Karin skopar upp den lilla flickan som omedelbart döps om till Nikky. Ägarbegäret är redan i gång, Karin vill ha Nikky och så småningom kommer hon också att vilja ha Olle, Nikkys pappa. Karin behöver vara behövd och uppenbarligen mer än hon redan är. Vad Nike har behov av är ännu oklart, Tommy behöver en drink, barnen gör den blixtsnabba utvärderingen av möjliga hot som människor i den åldern är expert på, men Nike är för liten. De inkorporerar henne.

Detta är romanens utgångspunkt och vi bevittnar effekterna. Den som läst Lidbeck tidigare kommer att känna igen sig, utom i formatet. Nikes bok har ett tidsspann mellan 1982 och 2019. På nästan fyrtio år hinner människor ändra riktning, lämna varandra. De hinner bli sjuka och dö. Lidbeck tar sig an tiden som vore den ett formbart material där den släpps iväg i stora svep över människor och miljöer – hon är en fenomenal naturskildrare – för att sedan dras ihop i snäva, närgångna perspektiv. Ett vanligt omdöme är den lidelsefria observatören. Jag skulle hellre säga allvetande i ordets renaste bemärkelse, vilket betyder absolut kontroll. Hon föregriper händelser och sätter på så vis kronologin ur spel, hon håller upp handen: stopp. Nu kommer det. Ögonblicket som ska förändra allt. 

Hon spräcker fiktionen gång på gång, ibland genom att lägga fram rena fakta, ibland genom att vända sig direkt till läsaren, som om det var fråga om ett samtal. Men man har inga samtal med en allsmäktig författare, och plötsligt har hon bytt synvinkel och vi står nu framför rakryggade Rosmarie som ser Nikes mamma cykla utan hjälm, mamman som i Rosmaries ögon inte är en riktig mamma, hon grubblar över det som måste vara rätt och riktigt när det finns barn med. I stort sett faller hon in i beslutet om att det enda rätta och rimliga är att göra en orosanmälan till soc.

Det är en annan katastrof.

Och det lidelsefria? Det låter kallt men det finns ingen kyla i romanen, bara skugglös saklighet. Det märks tydligast i karaktärsskildringen. Lidbeck kliver rätt på och över alla gränser, ingenting mildras eller beslöjas, vilket ger oväntat intressanta beskrivningar av sex, visser­ligen är det sällan bra sex, men ändå. Bra framskrivet. Hon är en säker stilist och ovanligt klar över sin författarroll, men trots alla plus finner jag mig vänta på utveckling. Hon kan det här nu. 

Nikes bok är en »peak-roman«. Jag undrar också över mängden text och kan inte se att 744 sidor roman är en ofrånkomlig nödvändighet. Jag hittar helt enkelt inte Lidbecks konstnärliga intention. Den försvinner ur sikte, på samma sätt som det är svårt att hålla Nike i fokus – och det är ju hennes bok – svårt att följa tematiken som gång på gång splittras. Är det en roman om kärlek? Det inledande citatet från Korinthierbrevet om kärleken som uthärdar allt kan vara en ledtråd. Den beledsagas av Karin Johannissons omtolkning, där kärlekens villkor ger upphov till galenskap.

Eller är detta en roman om identiteten? Om relationer? Nej, jag behöver inte en etikett, snarare är det så att jag värjer mig mot att bli överväldigad, mot intrycket av att den här romanen ska ha med allt. Livet och levandet innehåller allt. Konsten ska sovra och begränsa. För det är vad en roman är. Inte en bruksvara utan ett konstnärligt alster. 

Marie Peterson är kritiker och författare, bosatt i Ystad.