Filmen om Jan Myrdal handlar om mer än vänstern

Omprövning inställd. Filmen om Myrdal skildrar något djupare än vänsterns uppgång och fall.

Septembers sista sommarkväll var vindstilla. En gul sol hängde lågt över havet. Sparvhökar rörde sig i hög fart söderut. På perrongen i Varberg släppte tåget mot Malmö av sina människoskaror. Det vankades premiärvisning av filmen I väntan på Jan Myrdals död. Med efterföljande premiärfest på Gästis, ett hotell som entreprenören Lasse Diding gjort riksbekant. Väggarna där är fyllda av böcker. I källaren finns ett ökänt spa, Leninbadet. Varje år delar Diding ut ett Leninpris till en kulturarbetare han tycker om. Ett tag var det Jan Myrdal som ombesörjde proceduren. Hur det kommer sig att man vill hylla en kommunistisk diktator som inspirerad av den franske jakobinen Robespierre är all modern statsterrors fadersfigur har Diding ofta fått frågan om. Förryckta har hans svar alltid tett sig.

Bakom I väntan på Jan Myrdals död står Bo Sjökvist och Bengt Löfgren. Sjökvist har tidigare gjort filmer och radioprogram om svenska fakirer och strippor, Sverigedemokraternas väg till riksdagen, William Petzäll och om en egensinnig träsnidare som tillverkar en jätteskulptur av Thore Skogman. Folkhemmets utsocknes särlingar har lockat honom.

Nu har han tagit sig an den som kunde varit gunstlingen, äldste sonen till Alva och Gunnar Myrdal.

Vi såg alltså Jan, som hade blivit 90 och insåg att döden var efterlängtad. Självmord? Nej. Hans fingrar skulle inte lyda viljans impulser. Myrdal bodde sedan några år i en av Diding ägd bostad i Varberg. Diding såg vi i filmen ofta i badbyxor i sitt Leninbad, rökande cigarr. Han hade blivit över 60, inrett ett av sina hotell med Myrdals bibliotek.

Diding sa att han hade skaffat sig distans till Myrdal på äldre dar. Men han hade läst honom ända sen han varit 17 och var tacksam för att ha fått komma in i idolens värld och verk. En motprestation var allt han hoppades på. Ett sista storverk. Myrdal måste få ro att skriva. Och Myrdal skrev. Från tidig morgon till sen kväll. Diding fick läsa, blev besviken. Myrdal hade ingen intellektuell skärpa kvar. Tyckte Diding. Idolen hade blivit dement sa han. Myrdal fnös. Påståendet var lögnaktigt och tölpaktigt. Aldrig att en Bonnier eller en Jan Stenbeck, andra miljonärer han jobbat för, skulle kalla honom dement. De hade stil. Och var miljonärer som heller inte gick omkring och kallade sig kommunister.

Diding flinade. Det blev övertydligt freudianskt på ett intressant sätt. Beundrarens besvikelse över vad han uppfattade som fadersfigurens förlorade skärpa framträdde i oförblommerat självhat. En stegrande misstanke om att det kanske aldrig varit så skarpt som han tyckt som ung. Diding uppträdde som ett trotsigt barn i filmen, skröt över att han sängrökte och körde bil i hög fart över vägbulorna, skröt över att alla retade ihjäl sig på hans Leninpris.

Myrdal tycktes föredra att inte bli dyrkad, verkade mer tillfreds med sig själv, blev 91 och 92 och när hans sista bok fick lysande recensioner upphörde också det som såg ut att bli Didings självuppgörelse. Hans Myrdaldyrkan fick luft igen. I sliten beige manchesterkavaj gick han omkring i sitt bibliotek, beställde plastskulpturer av Lenin, Mao, Che Guevara och Marx. De anlände i gult, blått, rött och grönt och placerades ut som trädgårdstomtar.

Man drabbades av denna bild. Som måste handla om mer än vänstern. Som speglade ett intellektuellt klimat fyllt av skräck för att blicka inåt, för omprövningar, att förlora plattformar, som bara har en tillflykt: kitsch.

Text:

Toppbild: Björn Larsson Rosvall/TT