Fredsprojekt alstrar konflikt – dags för krig mot Polen?

”Europeiska unionen (EU) är unik”, skriver EU i sitt eget informationsmaterial: ”Den är inte en federation som USA, eftersom dess medlemsländer förblir oberoende suveräna stater.”

Den saken tycks ha tappats bort, nu när Polens författningsdomstol slagit fast att Polens grundlag står över vissa EU-lagar. I svensk press beskrivs det som att Polen säger nej till alla EU-beslut, men det stämmer inte. Författningsdomstolen avvisar EU:s krav på vissa områden. Bara på de områden där EU-fördrag ”uttryckligen och i detalj” slår fast att EU:s lagar går först, tänker Polen respektera den saken.

Man kan skära den här konflikten på olika sätt. Det är sant att det här utslaget framstår som ett politiskt beställningsjobb och att Polens tolkning av vad EU-fördragen innebär — för unionen har också ett visst mått av ”gemensam suveränitet” — antagligen inte håller. Det finns ett allvarligt problem i sak i Polen: regeringen är på väg att urgröpa rättsstaten. Men det är också sant att konflikten mellan EU och Polen sätter fingret på ett mer generellt problem och det har snarare att göra med EU, än med Polen.

EU:s själva konstruktion är svårartat motsägelsefull. Det är inte en federation, men inte heller bara ett mellanstatligt samarbete. Medlemsländerna är suveräna, men inte suveräna i ordets vanliga bemärkelse, det vill säga helt och fullt självständiga. Vore de det skulle Polens beslut vara helt i sin ordning. Den ”poolade suveräniteten” som skickas uppåt till EU har förstås än mindre att göra med suveränitet i ordets egentliga bemärkelse.

Politiskt speglas det här i talet om subsidiaritet, samtidigt som starka krafter inom EU — både vissa medlemsländer och EU:s egna institutioner — tar varje tillfälle att flytta makt och befogenheter uppåt i organisationen. Det var tydligt senast under covidpandemin, då framför allt kommissionen passade på att utvidga EU:s befogenheter vad gäller skuldsättning och att jämna marken för EU-skatter. Ingen seriös bedömare hävdar att paketet var viktigt för att komma ur covidkrisen, men det var obestridligen ett stort steg framåt i att flytta makt från medlemsländerna till EU.

Nu, när EU-inbäddade skribenter skriver rent krigiska texter med krav på kraftiga åtgärder mot Polen, kan man se vad den här märkliga konstruktionen är på väg att åstadkomma. Det som alltid beskrivs som ett fredsprojekt har i stället börjat alstra konflikt. Visst är det rimligt att inte skicka pengar till Polen om Polen inte följer EU:s regler. Det är trots allt orimligt att vilja vara med i en klubb utan att bry sig om klubbens stadgar. Men problemet med den diskussionen är att den missar det större perspektivet.

Nu diskuteras den här konflikten utifrån EU:s intressen. Det blir allt tydligare att de inte nödvändigtvis är desamma som Europas intressen. EU har blivit en organisation med egna maktanspråk, en egen agenda och egen prestige att försvara. Om det leder till ökade konflikter och splittring i Europa, är EU:s starkaste förespråkare villiga att ta den kostnaden. Det var därför de var glada att bli av med Storbritannien, EU:s näst största ekonomi. Det är därför de nu, utan förbehåll, förespråkar vad som i praktiken är en krigsförklaring mot ett av EU:s största medlemsländer.

EU:s interna motsägelser och unionentusiasternas närmast ideologiska ovilja att erkänna de motsägelserna, är på god väg att slita Europa i stycken. Allt för att försvara unionens prestige och svårhanterliga konstruktion. Vad som i grunden är och måste vara ett besvärligt politiskt och diplomatiskt problem mellan suveräna stater vill EU-entusiaster behandla som ett juridiskt problem, med allt vad det innebär av kompromisslöshet och tvång. Den aningslösheten från EU:s starkaste anhängare är ett mer explosivt hot för Europa än Lag och Rättvisa i Polen.