Drabbade känslan att stå över lagen Ebba Busch?

Pieter Tham skriver om stort och smått från sitt elfenbenstorn på Djursholm. Denna gång författares upproriska ådra och deras benägenhet att sitta inne.

Söndagskrönikan i Aftonbladet av Jan Guillou handlar om den anmärkningsvärt stora överrepresentationen i brottslighet bland sverigedemokratiska politiker och riksdagsmän. En oroande företeelse värd att uppmärksamma.

Det slår mig att Jan själv är gammal kåkfarare. Inte nog med det. Ett antal författare som suttit inne dyker upp i hjärnbarken: Lasse Strömstedt, Hans Fallada, Nelson Mandela, Clark Olofsson och Jeffrey Archer till exempel. Och då har jag inte ens börjat googla.

Ni kanske tycker att jag blandar och ger lite väl friskt? Hur vågar jag ens skriva Nelsons och Clarks namn på samma rad? Jag förstår era protester men det är fenomenet jag vill åt. Rimligtvis ryms något upproriskt i författarsjälen, en rebellisk ådra som gör att hen känner sig stå över – eller åtminstone vid sidan – om lagen. Är det månne samma fenomen som drabbade Ebba Busch? Hur som helst – en varning för författaryrket verkar vara på sin plats.

I Guillous fall tycks det dock bara gjort honom gott.

– Jag tycker alla kunde sitta två månader i fängelset om året, det skulle hjälpa en att få jobbet gjort och komma ikapp, sa Jan till Svenska Yle när det begav sig.

Kungen verkar också vilja hålla sig på sin kant. Majestätet manar i alla fall till fortsatt försiktighet. ”Det gick lite väl snabbt”, säger han om återöppnandet av Sverige i senaste teveintervjun. Även jag manar till återhållsamhet, i alla fall när det gäller kramar och kindpussar med okända människor. Överlämnar det med varm hand åt Alexander Isak och svenska fotbollslandslaget. Salivtest tänker jag bara lämna i samband med släktforskning framöver.

Viss forskning verkar annars gå aningen för långt. Tidskriften The Lancet presenterar en rapport som forskare vid University of Queensland i Australien gjort. Man uppskattar den påverkan på vår mentala hälsa som pandemin haft världen över. Enligt rapporten resulterade pandemin i 53 miljoner fler fall av depression förra året, och 76 miljoner fler fall av ångest …

Ursäkta mig, men hur i h-vete mäter man detta? Jag läser: ”Med hjälp av modelleringar utifrån en baslinje för förekomsten av depression och ångest före pandemin, kunde forskarna sedan uppskatta hur många sjukdomsfall som antagligen skulle ha inträffat 2020 om världen inte hade drabbats av en pandemi”.

Snacka om mumbo jumbo.

Hur svårt kan det vara? Självfallet mår människor sämre, både fysiskt och psykiskt, av att vara sjuka en längre tid. Det kunde jag talat om för forskarna innan de började modellera.

Idag gick hustrun till kyrkan. Det hör inte till vanligheterna i vår familj. Hon ledsagade ett barnbarn som nyss kommit in i puberteten och känner en vilsenhet i själen. Det visade sig vara Tacksägelsedagen, vars syfte enligt kyrkan är att vi ska få tillfälle att tacka för skörd, för svamp och frukt, det som jorden ger oss. Påbudet lät aptitligt och intentionen god. Detsamma tyckte en ung mor som tagit med sig sin ettårige son – samt byggklossar, tåg och leksaksbil in i helgedomen. Nog uttryckte hustrun sin tacksamhet. Men först efter att hon lämnat lokalen.

Amen.

Text:

Toppbild: TT