Kolla aldrig en bra historia – detta berättas sällan

Demokratin fyller hundra år. Kontexten kring införandet är mindre glansfull än vad som först framgår.

Demokratin i Sverige fyller hundra. Firandet har pågått i några år, först i åminnelse av de avgörande riksdagsbesluten i december 1918, och sedan till minne av det första riksdagsvalet med de nya rösträttsreglerna i september 1921. Inget fel med utdragna firanden, sådana behövs i oroliga tider. Så här mot slutet av jubelåren finns det dock anledning att stanna till. Ordet »demokrati« inbjuder till stora gester, men som ofta när det gäller anspråk finns det stenar att vända på.

Ta till exempel den historiska kontexten. Hundraårsfirandet har handlat om att landets kvinnor tillerkändes rätten att rösta. I ljuset av nutidens politiska konflikter framstår historieskrivningen som självklar. Men samtidigt innebär fokuseringen på den kvinnliga rösträtten att andra relevanta perspektiv tonas ner.

När det begav sig för hundra år sedan gällde inte konflikten jämställdhet utan jämlikhet; inte kön utan klass. Under de konfliktfyllda åren mot det stora krigets slut, när Europa gjordes om med våld och revolution, hade den svenska högern inga problem med att tillerkänna kvinnor rätten att rösta. Den ideologiska kampen för kvinnlig rösträtt var redan vunnen, inte minst för att den fördes inom familjerna också i högerns salonger och sovrum. Och eftersom ingen förväntade sig att kvinnorna skulle rösta särskilt annorlunda än männen gick maktfrågan att hantera. 

Resonemanget är kontrafaktiskt, men om vänstern nöjt sig med att kräva rösträtt för kvinnor på samma villkor som gällde för männen, om kampen mot patriarkatet gjorts till huvudsak, hade sannolikt reformen seglat igenom utan motstånd.

Det som gjorde rösträttsfrågan laddad på gränsen till våldsam var vänsterns krav att också fattigare delar av befolkningen, de som utgjorde Socialdemokraternas och den revolutionära vänsterns naturliga väljare, skulle få rätten att delta i valen, och att den graderade kommunala rösträtten skulle avskaffas. Faktiskt var det ännu svårare att få igenom krav på ändrade rösträttsbestämmelser i kommunala val än i riksdagsval. Inte bara högern utan också de mäktiga landsbygdsliberalerna var motståndare till allmän och lika rösträtt i kommunalvalen (en person som bidrog med mycket skattepengar kunde ha upp till 40 röster i de kommunala församlingarna). För både högern och landsbygdsliberaler var det en orimlig tanke att personer som inte betalade skatt till det gemensamma skulle få vara med och bestämma över kommunens åtaganden.

Den liberala partiledningen från Karl Staaff och framåt hade undvikit att utmana landsbygdsdelen inom partiet. Man hoppades i stället att den besuttna första kammarens motstånd mot allmän rösträtt skulle mjukna när övervikten i den folkligare andra kammaren blev tydligare. Strategin fungerade sådär, eller, för att vara ärlig, inte alls. Motståndet i första kammaren förblev kompakt. Landsbygdsliberalernas motstånd mot allmän och lika kommunal rösträtt är en del av den svenska historien som inte berättas så ofta. Liberaler brukar irriteras av att Socialdemokraterna tar åt sig äran för Sveriges demokratisering. De har fog för sin kritik, men historien är komplex. I efterhand får Staaff-liberalerna sägas ha gått fel när de satsade på en andrakammarparlamentarism som organiskt skulle leda till en godtagbar rösträttsreform. Det hade varit bättre att ta kampen med bönderna inom det egna partiet.

Under senhösten 1918 svängde högern i rösträttsfrågan under antagligen överdriven fruktan för revolutionära strömningar i landet (den inte särskilt modige kungen Gustav V tryckte på med hänvisning till utvecklingen i Tyskland där kejsaren abdikerat och flytt landet). De nya kommunala rösträttsreglerna började gälla direkt, och efter ett andra och för en grundlagsändring nödvändigt riksdagsbeslut i maj 1921 tillerkändes kvinnor och stora grupper av låginkomsttagare rätten att rösta också i valen till riksdagens andra kammare. Antalet röstberättigade tredubblades, från 1,2 till 3,2 miljoner.

Saken vara bara den att partierna var allt annat än angelägna att omsätta reformen i praktiken. Det hade bara gått ett år sedan förra riksdagsvalet, landet var inne i en lågkonjunktur och partierna hade bekymmer med ideologiutveckling och interna splittringar. Tanken på att styra landet i minoritet och utan tydliga politiska program var inte lockande. Det var först när den partipolitiskt obundna regeringen som ledde landet efter den senaste regeringskrisen satte hårt mot hårt som ett extra andrakammarval utlystes. Resultatet? Ja, det procentuella valdeltagandet sjönk till den lägsta nivån sedan 1905 och Socialdemokraterna och även det nybildade Sveriges Kommunistiska Parti (sektion av Kommunistiska Internationalen) gjorde relativt bäst ifrån sig. 

Klasskamp och valtrötthet alltså. Som ni ser är den historiska kontexten kring demokratins införande mindre glansfull än vad som framgår vid den genomsnittliga firarkonferensen. Kanske är det med högtidstalen som med sensationsjournalistiken – kolla aldrig en bra historia.

Text:

Toppbild: Johan Nilsson/TT