Något mer rogivande än Ölandsbladet finns knappt

Nina Lekander har hittat ett harmoniskt mediebrus som befinner sig långt borta från de sprängningar som förtvivlar stadsbor.

När jag vill vila mig från alla förskräckliga nyheter, eller sorgliga upprepningar, i min dagliga mediekonsumtion och diverse relationsstrul, så går jag tisdag, lördag och torsdag till min digitala prenumeration på Ölandsbladet. Mer rogivande kan det knappast bli.

Tja, det skulle väl vara sobril eller vin då.

I Ölandsbladet, grundad 1867 av J P Andersson från Ryd i Glömminge socken, finns visserligen aktuella TT-nyheter, men främst och först en jäkla massa blänkare om födde och dödde. Bilder på bebisar, Dagens ros och »All uppvaktning på min bemärkelsedag undanbedes«. Och vad som gick på bion i Borgholm för 50 år sedan. Annons med erbjudandet »Harpad matjord« som jag efter flera sökningar ändå inte riktigt fattar vad det är. Svenska kyrkans outgrundliga meddelanden till alla oss trogna och otrogna. Alla är syndare, alla förlåtna.

Vidare: PRO:s årsmöten och kulturhistoriska utflykter. Amatörbilder på pittoreska eller ståtliga Ölandsvyer. A- eller Epa-traktorers rätt att finnas. Ett litet exempel på en stursk, anonym insändare:

»Dem är bara ungdomar med ett motorintresse. Dem får ständigt vara med om att det klagas på dem, hur deras bilar låter, att de står på Coop–parkeringen och spelar för hög musik eller att dem kör för snabbt. Men när det inte klagas på att det går olagligt så klagas det på att det går för sakta. Man kan aldrig bli nöjd. Hur dem än gör passar de inte in i samhället.«

Ytterligare ett smakprov på rogivande rubriker: »Inbrott: Mycket nöje – tjuven knyckte grejer för en full-ständig helkväll«. Ingressen: »Tre olika saker försvunna som tyder på att tjuven på Öland var uttråkad  … Bostaden var länsad på alkohol, kamera och tv–spel.«

Fattar ni, era av sprängningar och skottlossningar förtvivlade stadsbor? Jag befinner mig för närvarande i en lantlig idyll, försedd med ett helt okej bredband och där löken är lyckligen bärgad.

Jag trivdes för övrigt helt nyligen i en lugn och snäll stadsdel i Berlin i fröjd och gamman. Undantaget då de där ungdummarna borta vid Reichtag som hungerstrejkar för klimatet. I strid med allt slags vältemporerat klimat, skulle jag påstå. Och jag skäms, men ändå inte så mycket, när jag tänker på hur jag i yngre dagar gick omkring på östra Söder i Stockholm och ryckte loss Mercedesstjärnor från »yuppiebilar«. Jo, man får vara barnslig, men vi får inte låta de gravt juvenila ta över världen och debatten.

Nåväl. Här på Sydöland har vi andra sorters bilproblem. Vår bensinmack i Södra Möckleby är till salu sedan i våras. Vad jag vet har ingen ännu anmält intresse för köp. Nya stränga krav från diverse miljömuppar lär omöjliggöra lönsamhet för Ö-pumpen, liksom för soppan som kan tankas hos den finfina firman Seby Motor & Mekaniska verkstad på östra sidan ön. Killarna där, särskilt geniet Kjelle, har räddat min årsrika Volvo, G-häxan kallad, från slakt ett otal gånger.

Om och när bensin- och dieseltankarna försvinner från vår del av ön så kommer såväl bönder som turister tvingas köra flera mil norrut för att tanka. Det lär finnas ett litet antal laddstolpar i byn, men slika har jag sett lika lite som elsparkcyklar.

Annat att ömka på ön är att Galleri Malou i Mörbylånga nu visar sin sista utställning. Där »ur-Mörbylångaiten« Tord Rosenqvist har givit oss så många förnämliga konst- och musikupplevelser vid randen av Kalmarsund.

Ej desto mindre: nu firar vi skördefest och avmaskade möten inne som ute. Trafikverket är nästan förlåtet efter sitt sjabbel med sprutande oljegrus på väg 925, och Kalmar länstrafik har lovat att ersätta de 25 bortplockade busskurerna på ön. Skolbarnen slipper att stå oskyddade i vinterns stormar och fåk.

Hurra!

Text:

Toppbild: TT/Skärmdump