När demokratihotet är skarpt fegar medlöparna ur

När folk fegar ur. Det är då det blir farligt.

Om Sverigedemokraterna ruvar på en hemlig plan att nationalistera Sveriges Radio, dra in kulturbidragen till allt utom stångstörtning och återinföra skallmätningen på universiteten, kommer de att få uppförsbacke. Man ska aldrig underskatta medlöparnas förmåga att anpassa sig, men någon­stans i den där listan tror jag till och med att de mest flexibla sträcker en muskel.

När det gäller fascistfaran arbetar medlöperiet snarare till det sanna och godas fördel. I tongivande kretsar kostar det helt enkelt mindre att tjonga till suspekta högeridéer i synnerhet och Sverigedemokraterna i allmänhet, än att inte göra det.

Och det är väl bra. Man ska vara kritisk mot allt.

Men det är just det.

Samtidigt som vi nästan dagligen får höra att den svenska demokratin är hotad från »det bruna«, har nedmonteringen av det öppna samhället redan gått långt, under ledning av det ofrihetligt röda. Det är, förstås, på universiteten det är värst.

På universitetet i Malmö blev några blivande sexologer chockerade tidigt i våras. Man tänker sig kanske att folk som vill ägna livet åt männi­skors utbyte av könsorgan och sexuella fantasier inte borde vara så lättrubbade, men så är det inte. Sexologutbildningen attraherar människor med progressiv självuppfattning och det betyder numera motsatsen till vad det brukade betyda. I dessa dagar håller ingen så hårt på vad som är tillåtet och inte, vad moralen kräver och vad som ska bannlysas, som de progressiva.

Det var under en lektion om sexuella stereotyper, som studenterna kränktes av att tvingas möta exempel på just sexuella stereotyper. De anmälde och universitetsledningen lade ut ärendet på granskning till en jurist. Denne jurist är nu färdig. De upprörda studenterna ges i allt väsentligt rätt. Alla lärare bör sättas i normkritiska omskolningsprogram. Nya förmågor bör svära trohet till de normkritiska normerna för att få anställning.

Med denna »utredning« i botten lär rektorerna i Malmö och Lund få svårt att göra annat än att följa normkritiska order. Det är, som Anna-Karin Wyndhamn påpekade i en kolumn i Göteborgs-Posten i början av veckan, svårt att ta strid mot repressiva idéer, om man redan skrivit in dem i universitetets värdegrundsdokument.

De som tycker att uppfostringen av redan döda människor är osund, anklagas själva för att vara skallmätare eller rasister.

På Karolinska institutet är en annan utredning färdig. Den kom till när progressiva studenter krävde att referenser till far och son Retzius – anatomiker verksamma främst på 1800-talet – skulle städas bort. Retzius den äldre och yngre mätte skallar och hade idéer om ras. Utredningen har nu kommit fram till att KI borde ta bort alla byster och porträtt, oavsett motiv, samt döpa om alla salar, vägar och annat som bär personnamn. Det är nämligen dels orättvist att bara uppmärksamma vissa forskare, dels riskabelt, för tänk om någon i framtiden blir kränkt av någon tidigare forskarinsats.

Frågan verkar redan avgjord. Något som för bara några år sedan skulle få de flesta att associera till 1984 och Moskvarättegångar, anses nu både normalt och sansat.

Här kommer medlöparna in. Det är fullt av dem på universiteten, i tidningar och på sociala medier. En folkdräkt får dem genast att ana svaveldoft, men påtagliga, faktiska anfall av totalitärt tänkande av det här slaget bortförklarar de. Mer än så. De försvarar tilltagen. De som tycker att uppfostringen av redan döda människor är osund, anklagas själva för att vara skallmätare eller rasister. Medlöparna vet förstås att det inte är det saken handlar om, men de gör sig gärna dummare än de är, i sakens tjänst.

Det är i den här tankeekologin som framträdande miljöpartister föreslår att staten ska se till att public service ägnar hälften av sina nyhetssändningar åt klimatet. Och vad säger medlöparna om det?

Helst ingenting. När hotet mot det öppna samhället är skarpt, fegar de ur.

Text:

Toppbild: Hasse Holmberg/TT