Nobels testamente en tolkningsfråga

Tveksamma pristagare och tunnelblick när det gäller nationstillhörighet. Nobelstiftelsen tar lätt på Alfred Nobels testamente.

Det skruvas på Alfred Nobels testamente, kan tyckas för den som läser handlingen bokstavligt.

Det är väl utmärkt att ett pris skapat ur dynamit och olja även tilldelas »den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer …«. Men det finns skäl att ifrågasätta omdömet hos unionsbröderna i Oslo då de gav fredspris till Henry Kissinger 1973, Aung San Suu Kyi 1991, Yassir Arafat 1994, Barack Obama 2009 eller Abiy Ahmed 2019.

Även opartiskheten svajar:

»Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarna intet afseende fästes vid någon slags nationstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset antingen han är skandinav eller ej.«

950 pristagare har utsetts, varav 31 svenskar trots att bara var 750:de människa på jorden är svensk.

Tidsperspektivet har också förändrats sedan Nobel ville ge en »prisbelöning åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta«.

Det dröjer oftast 20 år mellan upptäckt och pris. Det gäller att hålla sig vid liv tills priset tillkännagivits. Den som sedan dör före utdelningen får behålla priset.

Fyra avlidna har fått Nobelpriset: litteraturpriset 1931 till Erik Axel Karlfeldt, fredspriset 1961 till FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld och ekonomipriset 1996 till William Vickrey. Ralph Steinman var död sedan tre dagar när Nobelkommittén meddelade att han fått medicinpriset 2011, men han fick ändå behålla det.

Nobel ville för egen del inte sväva i ovisshet om sitt slutliga tillstånd och avslutade därför sitt testamente med orden:

»Slutligen anordnar jag som varande min uttryckliga önskan och vilja att efter min död pulsådrorna uppskäras och att sedan detta skett och tydliga dödstecken af Kompetenta läkare intygats liket förbrännas i såkallad crematiorieugn.«

Paris den 27 november 1895, Alfred Bernhard Nobel.

Text: