SD + M = början på en underbar vänskap?

Så var det bara ett år kvar till mellanvalet.

Kalendern. Talade man med sverigedemokratiska strateger – det finns sådana – för ett par år sedan dröjde det sällan förrän den dök upp. Partierna i det som Sverigedemokraterna spefullt kallat »sjuklövern« hade förstås också kalendrar, men de almanackorna verkade oftast sträcka sig några månader, ibland bara några veckor, framåt. Tydligast var det med Socialdemokraterna. De hoppade från tuva till tuva och kunde sällan lyfta blicken från de egna fötterna. Regeringsmakten, baserad på en koalition som både fanns och inte fanns, krävde det.

Med Sverigedemokraterna var det annorlunda.

Det fanns förstås en röd cirkel kring september 2022. Allmänna val är ingen bagatell, särskilt inte för ett parti som vant sig vid att fördubbla sin andel väljare varje gång väljarna får tillfälle att flytta på sig. Men blicken letade sig från den där markeringen och framåt: veckor, månader, år.

Den stannade på 2026.

Det var då Sverigedemokraterna till sist skulle ha rivit barrikaderna som de andra byggt upp. Det var då de skulle tagit sig fram till sin rättmätiga plats. Antagligen kliva in i regeringen, även om det inte vore en odelad välsignelse för ett parti som gjort affär av att inte tillhöra etablissemanget.

Nästa års val var långt ifrån oviktigt, men det var framför allt ett steg på vägen till 2026.

Två år senare kan man kosta på sig att vara lite filosofisk: långsiktiga planer har många fördelar, men de saknar den formativa kraft som direkta erfarenheter har. Det har inte varit någon brist på direkta erfarenheter den här mandatperioden.

Med ett år kvar känns 2022 knappast som ett mellanval. Allra minst för sverigedemokrater.

Det var när Sverigedemokraterna häromveckan levererade sitt pensionsutspel – »tusenlappen« i ett försök att göra något omåttligt komplicerat omedelbart begripligt – som de också levererade skarp ammunition till sina fiender. Borgerliga kritiker av Sverigedemokraterna fick äntligen något som inte bara smällde, utan faktiskt kunde träffa. De vanliga varningarna om risken för att Sverige skulle avskaffa rättsstaten, strypa yttrandefriheten och införa raslagar, är trots allt svåra att räkna hem med en riksdag där inget sådant ens samlar en mindre minoritet. Men det här var något annat för gamla vapendragare i arbetslinjen.

Nästan 25 miljarder i nya utgifter för att folk inte ska jobba. Och antagligen var det bara början.

Sverigedemokraterna, skrev och sa kritikerna, vill inte bara pumpa in miljarder i pensionerna, de vill göra det enklare och bättre att leva på sjukförsäkring. De vill höja a-kassan. Deras bidrags- och välfärdspolitik ligger snarast i närheten av Vänsterpartiets.

Hur tänker sig Moderaterna att de ska kunna grunda sin regering på det underlaget?

Så löd den retoriska frågan; ett slags pendang till kritiken mot en socialdemokratisk regering som regerar på centerpartistisk marknadsliberalism.

En bra fråga, som det brukar heta.

Men i upphetsningen över de högst reella sakpolitiska skillnaderna mellan moderater och sverigedemokrater försvann en annan, mer grundläggande skillnad. En skillnad som kanske säger mer om vad vi kan vänta oss, och inte vänta oss, inför och efter nästa års val.

För Moderaterna, av hävd och erfarenhet ett pragmatiskt maktparti, är samarbetet med Sverigedemokraterna främst en praktisk lösning på ett mer eller mindre tillfälligt problem.

– Att inskränka samtalsmöjligheterna med andra partier var en allvarlig hämsko på ett parti som Moderaterna, säger en central partiföreträdare:

– När vi hade umgänges- och samtalsförbud med Sverigedemokraterna kunde vi inte spela på hela vår klaviatur. Vi hade en mycket högre verkshöjd vad gäller politisk kompetens och politiskt innehåll, men vi kunde inte utnyttja den.

Moderaterna hade, för att använda den blandning av näringslivsjargong och akademiskt lingo som partiets företrädare känner sig hemma med, en suboptimal parlamentarisk strategi. Efter januariöverenskommelsen korrigerades den. Det har gett goda resultat, till exempel i form av en del budgetjusteringar och sakpolitiska projekt i utskotten. Korrigeringen är också en förutsättning för att kunna erövra regeringsmakten.

För Sverigedemokraterna handlar det samarbete som nu är på väg att ta form om något mycket större. Det beror åter på partiets tålmodiga fallenhet för det långa perspektivet, men den fallenheten kommer i sin tur ur övertygelsen om att man är ett parti som representerar en större samhällsförändring; att man går i armkrok med en tid som vänder sig. Själva grunden för att alls vara i politiken, är att stöpa om den. När Sverigedemokrater talar om »ett konservativt block« – ett uttryck moderater mangrant undviker – är det den saken det handlar om.

Ett epokskifte.

Även i det avseendet, inte bara vad gäller bidragspolitiken, gör Sverigedemokraterna ungefär samma analys som vänstern: det är något historiskt i görningen. Det är ingen bagatell att släppa in Sverigedemokraterna i värmen. Så det är inte så märkligt att Sverigedemokraterna talar om relationen med Moderaterna som om det handlade om ett trevande äktenskap, snarare än en tillfällig romans. Eller åtminstone som om det var ett arrangerat äktenskap med potential:

– Över tid händer det saker när man samverkar och talar. Skulle vi samverka i flera år skulle likheterna växa, säger en central person inom Sverigedemokraterna.

Den här inställningen underlättar det kommande samarbetet, för Moderaterna skulle ha svårare att omfamna sin nya strategi om de misstänkte att Sverigedemokraterna egentligen bara bäddade för sitt eget maktövertagande. Om deras plan var att först låta Socialdemokraterna och sedan Moderaterna regera sönder sig och sedan själva kliva upp och plocka upp spillrorna, till exempel 2026, skulle det vara svårt att bygga tillit. Men det tror inte de moderater som står främst i ledet. De må värja sig för påståendena om ett »konservativt block«, men det är ändå lugnande för Moderaterna att Sverigedemokraterna tänker i de termerna. Det borgar för något slags lojalitet.

Det här rör vid något annat än den omtalade normaliseringen av Sverigedemokraterna. Det som sker parallellt är en nästan helt ouppmärksammad normalisering av Moderaterna inom Sverigedemokraterna. Det är ingen liten sak.

Det här kommer att vara ett val då Sverigedemokraterna för första gången tävlar mot partier som delar deras strävan efter en strypt invandring. Det kommer att vara ett val där framgång måste mätas på ett annat sätt än genom en fördubbling av väljarandelen. Och det kommer att vara det första val där Sverigedemokraterna har förtöjt sig vid ett etablissemangsparti, som i många kulturella och politiska avseenden skiljer sig från Sverigedemokraterna.

Det är antagligen det svåraste och mest riskabla som Sverigedemokraterna hittills gjort. 

Var gömmer sig problemen?

Annie Lööf intervjuades av Maggie Strömberg i Svenska Dagbladet inför Centerns partistämma. Lööf mindes sitt första Almedalstal 2012 och hur hon bestämde sig för att inte göra det till ett »fredagsmys«, utan ett tillfälle »att ställa ett antal obekväma frågor« om Alliansens brist på driv och energi.

Det uppskattades inte av Fredrik Reinfeldt, som inte fått veta något i förväg:

»Statsministern förklarade för den nya partiledaren att det inte var så här det gick till i Alliansen.

– Att dra ut en riktning för samarbetet var traditionellt något som Moderaterna skulle göra.«

Det råder inte längre någon brist på vittnesmål om att Alliansen inte alltid var så harmonisk. 

Kristdemokrater och liberaler kunde vara som olja och vatten. Liberalernas syn på socialförsäkringar gick inte ihop med Moderaternas och vad gällde frågan om Nato var Kristdemokraterna ett problem. Energipolitiken satt långt inne, för Centern bar på en politisk ryggsäck. Liberalernas offensiv i integrationsfrågor sågs med skepsis av centerpartister och delar av Moderaterna. Moderaterna i sin nya skepnad satte stopp för alla arbetsmarknadsreformer som kunde reta LO och en hel del annat som skulle riskera att ge Socialdemokraterna träffyta. Det gjorde det i sin tur svårare för Centern och Liberalerna att få igenom viktiga profilfrågor. Det var ett skäl till att Moderaterna växte på de andra Allianspartiernas bekostnad. Och kannibalism är i längden aldrig en bra grund för fasta förhållanden.

Visst var det så att partierna med åren blev mer samkörda, men de förblev alltid sina egna och det fanns hela tiden latenta spänningar. En del av dessa växte under ytan. Till slut sprack det.

Om den berättelsen är uppmuntrande eller inte för det kommande samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kan förstås diskuteras. Men det är i alla fall en historieskrivning som är viktig för moderater och sverigedemokrater. Journalister jämför de skillnader som finns mellan de båda partierna i dag med en påhittad idyll som inte fanns inom Alliansen i går, är det gemensamma budskapet.

Så var gömmer sig problemen, om inte där? 

Svaret går att spåra i samma citat från Lööf­intervjun.

I Reinfeldts första regering 2006 var Moderaterna en aning större än de tre andra Allianspartierna tillsammans. I den andra 2010 var Moderaterna mer än tio procentenheter större än de andra. Innan Fredrik Reinfeldt blev illa sedd i sitt eget parti, brukade moderater tala om hur generös han var mot Allians­kamraterna, med tanke på storleksskillnaden. Det var inte alltid som de mindre Allianspartierna föll sådana moderater i talet, men oavsett det vilade hela resonemanget på det självklara i att det var Moderaterna som ledde och fördelade arbetet.

Det här är en sak som Sverigedemokrater är mer angelägna att tala om, än moderater är.

De senaste dryga fem åren har Moderaterna och Sverigedemokraterna saxat varandra i opinionsmätningarna som det andra och tredje största partiet i Sverige. För ett par år sedan var Sverigedemokraterna i en kort period till och med störst, före Socialdemokraterna.

Det här är, kort sagt, inte ett läge där Moderaterna kan räkna med att andra partier gör som de säger, av rena storleksskäl. Man kan vara storebror på olika sätt, till exempel genom erfarenhet och kunskaper, snarare än storlek, men i samarbetet med Sverigedemokraterna måste Moderaterna vara uppmärksamma på sin självbild och sitt beteende.

Det är snarare här, än vad gäller pensionerna och resten av sakpolitiken, som sverigedemokrater anar att problemen kommer att dyka upp:

– Vi gör saker på lite andra sätt och har högre anspråk på inflytande än de tre partier som tillsammans var mindre än Moderaterna. Där kan det finnas en dynamik som är viktigare att adressera än sakfrågorna i sig, säger en ledande sverigedemokrat.

Det handlar inte bara om ett storebrorskomplex, utan om bredare kulturskillnader. En moderat med lång erfarenhet från Alliansregeringen beskriver det till och med som att det finns ett ömsesidigt missförstånd mellan moderater och sverigedemokrater om vilka de egentligen är. Moderater tänker sig gärna att sverigedemokrater egentligen är moderater av det lite surare slaget. Män som heter Ove, men som i grund och botten är som moderater är mest.

Sverigedemokrater, å sin sida, tänker sig gärna att Moderaterna nu, när de gjort sig av med de jobbiga liberalerna, består av pålitligt konservativa. Ett slags sverigedemokrater med dyrare gångkläder:

– Det är alldeles fel. Sverigedemokraterna är ett helt annat parti än Moderaterna, på en mängd olika sätt. Och Moderaterna har aldrig varit en blandning av liberala och konservativa. Varje moderat är en blandning av konservativa och liberala värderingar. Tror man att de går att skilja åt, förstår man inte Moderaternas kärna, säger moderaten.

Det finns något här som redan skaver. När Inger Arenander i Svenska Dagbladet i somras intervjuade partiveteranen Lars Tobisson, en gång ansvarig för kontakterna mellan Bildtregeringen och Ny Demokrati, var hans ton oblygt mästrande. Att regera med stöd av Sverigedemokraterna kommer att bli en »pedagogisk uppgift för Moderaterna«:

– Det är en uppfostringsfråga att de får lära sig att de har ett ansvar också.

Tonfallet är kanske en aning försiktigare bland aktiva moderater, men budskapet i stort sett detsamma: Sverigedemokraterna är en »gerillarörelse« som just ställt av sig kängorna i farstun och nu behöver lära sig hur man för sig i salongerna. Moderaterna ser sig som en professor Higgins till Sverigedemokraternas Eliza.

Problemet är inte att ledande sverigedemokrater gör en helt annan analys. Tvärtom. Sedan åtminstone 2015, då Sverigedemokraterna slängde ut sitt ungdomsförbund och började bygga om sin interna organisation, har partiets ambition att mogna varit alldeles tydlig. Ingen partiföreträdare av rang har förnekat att det finns en hel del, politiskt och organisatoriskt, att utveckla. Den sverigedemokratiske gruppledaren i riksdagen, Henrik Vinge, tippad som Jimmie Åkessons efterträdare, har som främsta uppdrag just att höja nivån och få fason på den sverigedemokratiska riksdagsgruppen. Han gör det inte i ett vakuum.

Den moderate gruppledaren Tobias Billström är en sann veteran som suttit i riksdagen i snart 20 år, haft två besvärliga ministerposter, varit förste vice talman och sedan gruppledare i fyra år. Henrik Vinge är drygt 30 år gammal, sitter sin första mandatperiod i riksdagen och blev gruppledare för mindre än två år sedan. Det är omvittnat att de två redan har byggt upp ett förtroendefullt förhållande. Det vore omöjligt att tänka sig något sådant, om inte Vinge begrep värdet av Billströms erfarenhet.

Men att man vet att man behöver mogna, betyder inte att man är beredd att bli behandlad som barn. Det kommer att bli en balansgång mellan mentorskap och ömsesidig respekt.

Mycket har redan hänt.

För en knapp månad sedan släpptes Sverigedemokraterna in i riksdagens kvittningssystem. Det skedde under nästan total tystnad.

När Sverigedemokraterna var relativt nya i riksdagen gjorde Jimmie Åkesson stor sak av att han tvingades baxa upp riksdagsledamoten Stellan Bojerud ur sjuksängen och skjuta in honom i rullstol i kammaren, för att det inte skulle gå snett i omröstningar. I normala fall löser partier den sortens problem just genom den frivilliga kvittningen: är en ledamot från ena sidan förhindrad att närvara, avstår en ledamot från den andra att rösta. Men från Socialdemokraterna och vänsterut ansågs det att en sådan uppgörelse med Sverigedemokraterna skulle innebära ett erkännande. De blockerade varje framstöt.

Det var pandemin som luckrade upp strategin. Förra våren spred sig oron över att 349 ledamöter skulle frottera sig i kammaren, samtidigt som allmänheten uppmanades att hålla avstånd och arbeta hemifrån. Tobias Billström blev drivande i en uppgörelse som innebar att riksdagen skulle fatta sina beslut med bara 55 ledamöter närvarande. Det var i praktiken en rejäl utvidgning av kvittningssystemet. Det skulle ha varit omöjligt att åstadkomma, utan att inkludera Sverigedemokraterna.

Efter riksmötets öppnande i september i år återgick riksdagen till ordinarie ordning: 349 ledamöter på plats en bra dag. Det skulle ha varit ogörligt att kasta ut Sverigedemokraterna ur kvittningssystemet igen. I all stillhet föll den barriären, inte minst tack vare Tobias Billströms medlande.

Sakpolitiskt har året också varit händelserikt.

Lagom till partiledardebatten i Sveriges Television i maj kom beskedet: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna hade enats om ett gemensamt förslag till ny migrationslag. Det var ännu en och en halv månad kvar till att Liberalerna skulle förklara att januariavtalet fallit, men det var ändå de som hade gjort överenskommelsen möjlig.

Förslaget baserades på en motion som Liberalerna skrivit hösten 2020, som ett svar på den parlamentariska Migrationskommitténs spretiga förslag. Andra partier, inte minst Moderaterna, hade sett det som en lite löjlig markering, ett spel för gallerierna. Nu visade det sig vara, i en ledande moderats ord, »ett genidrag«. Överenskommelsen lades som ett motförslag till regeringens proposition, som hade justerats i mindre strikt riktning, för att blidka Miljöpartiet.

Jimmie Åkesson kallade det i Aftonbladet en »historisk händelse i svensk politik«: »Aldrig tidigare har förnuftets röst i invandrarfrågan varit så tydlig och brett representerad av en så pass samspelt konservativ opposition.«

Såväl Liberalerna som Moderaterna skulle knappast ha skrivit under på det där med »konservativ opposition«. Och Jimmie Åkesson skrev inte under på utskottsinitiativet, annat än som det bästa möjliga alternativet för stunden. Så snart majoriteten var en annan i riksdagen skulle migrationslagstiftningen »göras om från grunden«. 

Förslaget sa ändå något om viljan till samarbete.

Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Centern försökte kontra med att tala om hur de tre borgerliga partierna dansade efter Sverigedemokraternas pipa, men eftersom förslaget i grunden var Liberalernas fäste det inte. Pressen hamnade snarare på Centerpartiet, vars röster regeringen behövde.

När frågan gick till omröstning en tisdag i mitten på juni vann regeringens proposition, tack vare Centerpartiets stöd, med en röst. Men då hade Stefan Löfven redan varit med och skapat en annan historisk händelse i svensk politik: han hade på måndagen som första svenska statsminister förlorat en förtroendeomröstning i riksdagen.

Den utlösande orsaken – marknadshyror – var ett annat kapitel, men resultatet berodde på att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställde sig på samma sida i en omröstning om det kanske viktigaste riksdagen är satt att besluta om: vem som ska styra Sverige.

För Sverigedemokraterna gav den här våren en känsla av att fördämningarna äntligen hade brustit.

Men det gäller att hålla sig flytande också.

I våras talades det om att en »äntringsstyrka« skulle upprättas: en grupp erfarna personer som skulle lotsa Sverigedemokraterna i görandena med ett framtida regeringskansli. De skulle främst hämtas ur moderata kretsar. Sedan dess har Erik Kristow, tidigare moderat sakkunnig på kulturdepartementet, börjat hos Sverigedemokraterna. Gustav Gellerbrant, tidigare sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask är nu policyansvarig och chef för de politiska handläggarna vid Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Men de stora förändringarna sker i själva riksdagen.

Strax före jul berättade Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna »nollställde« sina talespersoner och utskottsledamöter. Sedan partiet kommit in i riksdagen hade det egentligen inte gjorts någon övergripande plan för hur arbetet bäst borde organiseras. Nu var det dags för ett ordentligt »omtag«.

Processen skulle vara färdig i mars. Det har dragit ut på tiden och först i slutet av förra veckan fattades beslutet att gå ut med den nya organisationen nu, i mitten av oktober.

– Vi har inte haft någon ordentlig arbetsordning och enhetlig struktur för hur och vem som kan fatta beslut, särskilt i utskotten. Det har funkat rätt bra ändå, men nu när vi ska kommunicera med andra, måste det bli begripligt även för dem, säger en ledande sverigedemokrat.

Det handlar uttryckligen om att Sverigedemokraterna och Moderaterna behöver hitta sätt att »spegla varandra« eller åtminstone »konvertera processer« så att de två partierna kan göra upp utan missförstånd och longörer i utskotten. Sverigedemokraterna talar om vikten av att deras utskottsledamöter är kompetenta att »fatta beslut« och »teckna firma« för partiet. I stor utsträckning handlar det om att höja kvalitet och professionalism. De nya företrädarna i utskotten ska hålla »presidiekvalitet«, sägs det. Men det handlar också om att gå från att vara en opinionsbildande organisation till en förhandlande organisation, en ganska betydande och inte alldeles lätt förändring.

Att processen sker i ett slags samråd, eller åtminstone ett långtgående samförstånd, med Moderaterna är uppenbart:

– En moderat utskottsetta har ett väldigt stort mandat att köra sitt utskott operativt, säger en erfaren moderat riksdagsledamot:

– Om vi är i regeringsställning måste Sverigedemokraternas förstanamn i utskotten ha lika stort förtroende som våra förstanamn har. I synnerhet eftersom Sverigedemokraterna vet att vi inte ser framför oss att de ska ingå i en regering, eller ha folk på statsrådsberedningen. Det är i riksdagen överenskommelserna måste ske.

Samstämmigheten mellan moderater och sverigedemokrater är stor i den här frågan, till den grad att de använder samma formuleringar. Där det börjar kärva är när frågorna »var« och »hur« ges lite längre perspektiv.

Från moderat håll talar man gärna om att samlas kring »sakpolitiska projekt«, eller att »avgränsa samarbetsfrågor«. Från sverigedemokratiskt håll reser den typen av formuleringar en försiktig varning: det går kanske bra »en tid till«, när partierna ännu är i »ett tidigt skede av processen«, men samarbetet måste växa för att inte dö och det måste vara ömsesidigt. Moderaterna kan inte ensamma bestämma vilka frågor de vill göra upp om.

Erkännande är viktigt för Sverigedemokrater, just därför att de varit utanför så länge. Lusten efter att ha stolar på statsrådsberedningen och slutligen ministerposter kommer att växa, om väljarna inte sviker.

Den goda viljan. Till sist är det den alla samarbeten hänger på. 

Ett axplock citat från de här cirklarna:

– Jag tror att vi kommer att sy ihop en tillräckligt bra plattform för att regera i fyra år. Skälet är att alla verkar vilja det, säger en central sverigedemokrat.

– När vi talar och diskuterar sakpolitik når vi ofta framgångar. Det här är ett parti som vill ta ansvar, säger en ledande utskottsmoderat om Sverigedemokraterna.

– Sverigedemokraterna hade kunnat vägra att samarbeta i migrationsfrågan, men man tog sig an det och ställde upp, säger en annan moderat.

– Vi kommer från väldigt olika håll och olika kulturer, det blir ibland missförstånd. Men min erfarenhet är att man då utgår från att det är just missförstånd, inte ett försök att luras, säger en sverigedemokrat som har en viktig roll i den nya organisationen.

– Om vi säger att något är på ett visst sätt är det min erfarenhet att Sverigedemokraternas ledning respekterar det, snarare än tror att det är en krigslist. De vet att vi har mer erfarenhet, säger en moderat som varit inblandad i flera förhandlingar.

En moderat har systematiskt gått igenom hur Sverigedemokraterna hanterat budgetfrågor och kommit fram till att de inte ägnat sig åt »taktiskt spelevinkande« eller »demonstrationsövningar«. De har, menar moderaten, konsekvent röstat för att maximera sitt inflytande, vilket är helt rimligt för ett politiskt parti:

– De är förutsebara.

När Expressen skrev om relationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna häromveckan, kunde man ana upptakten till en Norénpjäs. Otålighet och missnöje sas ligga och puttra.

De känslorna är i så fall väl dolda.

Det är förstås ett närmande som lätt kan drabbas av bakslag. Särskilt som varje tecken på samspel möts med kritik och fördömanden från politiska motståndare. Å andra sidan har det som kommit att kallas »brunsmetningen« en bakvänd effekt

– Varje gång Moderaterna säger något positivt om Sverigedemokraterna och vänstern slår ner på det för att splittra, slår de ju i stället samman oss till ett vi. Det där vet vi allt om, säger en sverigedemokrat.

Den första regeringen Reinfeldt fick 2006 egen majoritet i riksdagen. Följden blev ett bokstavligt strömhopp, över Norrström, från riksdagskanslierna till statsrådsberedningen och departementen. 

I valet 2010 blev regeringen Reinfeldt två mandat kort för majoriteten, på grund av Sverigedemokraternas framgångar. Riksdagen blev åter viktigare, eftersom varje beslut krävde ett samarbete, eller åtminstone ett samtycke. Det var en ovan och oönskad situation, inte minst på Regeringskansliet där man, med en moderats ord, »fick förklara för tjänstemännen att riksdagen inte bara var något man läste om i statsvetenskapsboken«. Men något betydande flöde tillbaka, till riksdagskanslierna, skedde inte.

En borgerlig minoritetsregering med stöd främst av Sverigedemokraterna, kommer att vara i ett helt annat läge. Riksdagen har blivit central igen.

Det påminner förstås om den situation som Stefan Löfven haft att hantera, men det finns ändå skillnader. Möjligen avgörande skillnader.

»Löfven leder en spagatregering«, säger en moderat. Med det menas att Socialdemokraterna delar regeringen med ett parti som i avgörande frågor, till exempel migrationen och energiförsörjningen, har en helt annan linje. Dessutom är den hänvisad till att söka ytterligare stöd av partier som i sak både är i öppen opposition mot regeringens båda partier och mot varandra.

En borgerlig minoritetsregering med budgetstöd av Sverigedemokraterna, menar samma moderat, kommer att vara en »klassisk vågmästarregering«:

– En sådan regering står verkligen i mitten. Den kan få igenom allt den vill. Den här regeringen kan det inte, främst på grund av Miljöpartiet.

Är det ett utslag av övermod? 

Kanske.

Ingen moderat inbillar sig att det kommer att bli lätt. »Råddigt« är ett ord som återkommer. Men analysen av Miljöpartiet som det verkliga problemet i svensk politik – den spelare som omöjliggör sakpolitiska överenskommelser i mitten – är inte unikt moderat. Den är rätt vanlig, även inom Socialdemokraterna.

Något ligger det i den.

Till sist kommer det ändå att handla om migrationen.

Det är inte så att sjukförsäkringarna, a-kassan, utländsk arbetskraft och annat av det slaget är oviktiga för Sverigedemokraterna, men de har ett drag av hygienfrågor: de måste beaktas för att inte stöta bort väljare, ungefär som när Nya Moderaterna förstod att låta bli las var en hygienfråga för att kunna göra sina erövringar. Men det sverigedemokrater återkommer till som avgörande för ett fungerande samarbete med en borgerlig minoritetsregering är migrationen.

– Det verkligt viktiga är en väsentlig kursomläggning av asylinvandringen. Annat kan vi jämka, säger en ledande sverigedemokrat.

Det där kan ge intrycket av att fyrpartiuppgörelsen om migrationspolitiken från i våras, den som Jimmie Åkesson kallade en »historisk händelse«, var en synvilla. Men riktigt så enkelt är det inte.

Inom Sverigedemokraterna pågår redan funderingar om hur man skulle kunna formulera en rejäl förändring av migrationslagarna, utan att ställa till problem för en borgerlig koalition. När Jimmie Åkesson i somras sa att han gärna skulle sätta sig ner med Nyamko Sabuni och resonera om saken, var det mer än en politisk piruett. Sverigedemokraterna har dels noterat att Liberalerna sagt att man inte kan kompromissa om asylrätten, dels konstaterat att Moderaternas idé om volymmål är svårförenlig med just asylrätten, om den alls ska betyda något. Sverigedemokraterna har därför börjat tala om sina egna förslag som baserade på en »strikt nivå av EU-lagstiftningen«. I praktiken tänker de sig en lösning som i stort sett stoppar asylinvandring, men som formellt gör det inom ramarna för asylrätten.

Om det är möjligt återstår att se. Även om det skulle vara det, kommer Liberalerna inte att vara lättflörtade. Men Sverigedemokraterna arbetar aktivt på att finna förslag som kan vinna stöd och att formulera dem i ett språk som främjar kompromissviljan.

Om Sverigedemokraterna inte kan driva fram en betydande omläggning av migrationspolitiken, kommer de ha svårt att stödja en borgerlig minoritetsregering. Det är en punkt där Sverigedemokraterna är alldeles tydliga. Moderaterna har ännu inte riktigt bestämt sig för om de tar hotet på allvar.

– Man ska inte överskatta Sverigedemokraternas förhandlingskraft, säger en moderat som var med under regeringen Reinfeldt:

– Hur skulle de kunna motivera för sina väljare att de ser till att Magdalena Andersson får sitta kvar?

Det låter bestickande. Det låter också rätt likt vad socialdemokrater sa till varandra innan Vänsterpartiet röstade bort Stefan Löfven. Lite senare minns samma moderat hur partiet trodde att Sverigedemokraterna skulle lägga ner sina röster i budgetomröstningen 2014, den som ledde till regeringskris, hot om extraval och decemberöverenskommelsen:

– Hur kunde vi vara så dumma i huvudet?

Mycket har hänt, men inte allt. Det blev SSU som öppnade dörren.

Pensionerna är mer än en hygienfråga för Sverigedemokraterna. Och »tusenlappen« må ha satt vapen i händerna på borgerliga kritiker, men för kritiker till vänster var förslaget en källa till frustration.

Det här var ju deras fråga.

Det var pensionerna de skulle använda för att få debatten att handla om något annat än migration och lag och ordning. Det var pensionsfrågan som skulle placera Socialdemokraterna åt vänster. Tankesmedjan Katalys har talat om saken i flera år. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har dragit i frågan tills den parlamentariska pensionsgruppen varit på väg att spricka. Magdalena Andersson hittade sätt att få med pensionerna i budgeten.

Från moderat håll ledde därför utspelet snarare till skadeglädje än irritation. Socialdemokraterna hade gjort misstaget att försöka konkurrera med ett populistparti på dess egen hemmaplan. Men ett populistparti kan alltid bjuda över. Att det är det populistparti som Moderaterna själva behöver samarbeta med, bekymrar mindre. Resonemanget går så här:

En debatt om pensionerna handlar till sist om landets ekonomi. Det är ett område där Moderaterna toppar i förtroende. Att Sverigedemokraterna börjar tala pensioner betyder också att de höjer ribban för sig själva. Det är bra för deras mognadsprocess. Och, förresten: att höja de lägsta pensionerna och att göra sjukförsäkringen och a-kassan mer generös, betyder i praktiken att överföra stora summor till arbetslösa invandrare eller invandrare med kort eller ingen yrkeskarriär.

Hur ska Sverigedemokraterna förklara det för sina väljare?

Det är bara det att Moderaterna kanske missar poängen. Dels den lilla: för många handlar pensioner inte om landets ekonomi, utan om den egna inkomsten. Det är just där en väsentlig skillnad går mellan populistpartier och etablissemangspartier: står systemen eller väljarna i förgrunden? Dels den stora poängen. Och det var alltså den nyvalda förbundsordföranden i SSU, den blivande polisen Lisa Nåbo, som gjorde den tydlig.

»SSU: Erkänn att SD har rätt om pensionerna« var rubriken i Aftonbladet:

»Utöver Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill Vänsterpartiet höja pensionerna. Det räcker för en majoritet. Det finns inget egenvärde i att sitta i en parlamentarisk grupp om den inte klarar av att leverera det vi vill: höjda pensioner. Lämna pensionsgruppen och lägg fram ett förslag i riksdagen om en höjning av pensionsavgifterna«, skrev Nåbo och förbundsstyrelseledamoten Pavlos Cavalier Bizas.

Det är klart att SSU:s krav skapar svallvågor. Men egentligen var det helt enkelt ett förslag om att Social­demokraterna skulle göra vad Moderaterna redan gjort: börja spela på hela sin klaviatur. Inte prestera under sin verkshöjd.

Om Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten och inte belastas av vad en tidigare ledare dyrt och heligt lovat, är det då rimligt att tro att de skulle avstå från att skapa de majoriteter de kan i riksdagen, på grund av olika bindningar och självpåtagna förbud? Och är lojaliteten inom det »konservativa blocket« redan på väg att bli så stark att Sverigedemokraterna inte frestas av sådana inviter?

Var gömmer sig problemen för det spirande samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna?

Antagligen på samma ställe som alltid: hos Socialdemokraterna.